Ur arkivet (19): "Manliga språkrör utan skägg har inte blivit någon hit..."

Debattinlägg i Newsmill 2011... Som sagt, tiden går...

Gustav Fridolin är på väg att bli nytt språkrör för De gröna. Och det utan att ha skägg. Det enda manliga språkrör utan skägg som valts blev ingen hit, han avgick efter något år, hette Matz.  Kanske är det lättare att utan ideologiskt betingat skägg deklarera att man vill att MP skall bli ett mittenparti som gillar tillväxt och ogillar sänkt arbetstid. Om det nu verkligen är så Gustav menat.

När Gustav nyss blev intervjuad i Dagens Industri låter det som om han verkligen menar det.  Det har, förstår jag, väckt viss upprördhet hos en del miljöpartister som gillar grön ideologi, som känner att partiet är på väg att bli ett alldeles vanligt parti som älskar tillväxt, konsumtion och arbetslinje.  En del är rent av förbannade.  Vilket är svårt att bli för en miljöpartist eftersom de flesta inser att Gustav är partiets stabilaste livlina in i medievärlden när nu Maria Wetterstrand tackar för sig. Fråga är bara vad man får för politik.

Är Gustav inte mer radikal än Mikaela Valtersson, lär det undras i de grönaste av partivegetationen. Skall han – precis som Mikaela Valtersson gjort - köra över kongressens ihärdigt återkommande krav på att paritet skall driva kravet på sänkt arbetstid?

Blockpolitiken skall i vart fall vara död, är ett av Gustav Fridolins budskap.  Det är bra. Det är rent av lysande. Dessutom är det en välbehövlig känga åt den nuvarande partiledningen som gått i bräschen för den fördummande blockpolitiken. Grön ideologi, som i grunden är kritisk till den ständiga jakten på ekonomisk tillväxt i materiellt rika länder, ryms inte inom block som domineras av socialdemokrater eller moderater.  

Ingen blockpolitik således. Vad nu det innebär. För en grön själ är det att skärpa den gröna ideologin. Men får man tro mediernas bild av Gustav så kan det lika gärna betyda att bli ett mittenparti, gilla tillväxten, ta avstånd från sänkt arbetstid - som om arbetstidslagens norm på 40-timmar vore en naturlag. Gustav tar till och med avstånd från kongressbeslut om sänkt arbetstid. Sådant straffade sig i det gamla Miljöpartiet.

Att trängas i mitten mellan två siamesiska tvillingar är inte det lättaste.  Att vara i mitten mellan två block som färdas mot samma mål (tillväxt) i var sin fil på samma motorväg är inte så klokt för en grön politiker. Som avdankat språkrör, som betraktar det hela från utsidan, måste jag ställa frågan: Vad ska man ha Miljöpartiet till om det tycker som alla andra – om än uppiffat med några höghastighetståg och 40 öre mer i bensinskatt…?

Om profilfrågor som tillväxtkritik och konsumtionskritik – som fått allt större utrymme i den internationella debatten under de senaste åren – försvinner från partiets agenda slås grunden för grön ideologi undan.  Risken att Nya Miljöpartiet, som sägs stå mitt i steget för att bli ett brett politiskt alternativ, blir ett likvärdigt parti med alla andra är uppenbar, om än med trevligare och smartare företrädare än de gamla partierna.

Mycket av det som hörs från intervjuer med Gustav är således att Miljöpartiet skall anpassa sig till den världsbild som förenar socialdemokraterna och moderaterna: vi skall arbeta mer för att kunna konsumera mer, så att vi kan producera mer för att vi skall kunna arbeta mer... Allt för att hålla igång tillväxthjulen. Och detta trots att ekonomisk tillväxt mäts exponentiellt, vilket borde få varje tänkande människa att fundera.

Gustav Fridolin låter förstå, i intervjun för Dagens Industri, att politiker som Merkel, Obama, Cameron och Sarkozy är något av förebilder eftersom de, till skillnad från Juholt och Reinfeldt, talar om vikten av omställning till ett miljö- och klimatsmartare samhälle. Nu tror jag inte att så många gröna människor uppfattar att någon av de uppräknande toppolitikerna är speciellt framåtsyftande.  Och jag undrar om Gustav Fridolin verkligen anser det, eller om det är så att han smeker medierna medhårs.

Eller: om det möjligen är så att journalister gillar Gustav så mycket att de lägger sina egna värderingar i vad han faktiskt säger… 

Jag konstaterar att i Dagen beskrivs Gustav som en helgjuten kristen som går i kyrkan så ofta han hinner, i Dagens Industri beskrivs han som tillväxtvänlig och industriälskande. Det skall bli intressant att läsa hans nya bok, för att se hur han beskrivs där… Jag tror fortfarande att det kan vara nåt bra. 

Publicerat i Newsmill 2011

Bild: Detalj från Nästa dörr väntar - Lena och Birger Schlaug