Löntagarfonderna i osaligt minne

För 30 år sedan, den 4 oktober 1983, demonstrerade 100 000 människor mot idén på löntagarfonder.

Sossarnas löntagarfonder var ingen bra idé. Men den hade klart lysande beståndsdelar. Bland annat  insikten om att en otyglad kapitalism kommer att leda till mer problem än lösningar - vilket för övrigt modellen med s-löntagarfonder också hade gjort. 

Men främst för att man vågade tala om begreppet "övervinster" och hur dessa ohemula vinster rimligen borde beskattas något mer än hemula vinster.

Miljöpartiets linje var mycket tydlig i den här frågan. Vi ville avveckla löntagarfonderna, men inte som borgarna pytsa ut pengarna på allt möjligt, utan istället genomföra den idé som vi introducerade vid partibildningen 1981 (Kommunala alternativkassor) och som jag sedermera fick möjlighet att vidareutveckla i ett förslag som fick namnet Närfonder.

Vi bejakade således fortsatt beskattning av övervinster, men accepterade inte den del av löntagarfonds-finansieringen som utgjordes av pålagda arbetsgivaravgifter, som ju i själva verket är en avgift på arbetstid. Som läsare av bloggen säkert inser anser jag att detta fortfarande är helt riktigt.

Vår idé byggde på tre grundbultar: Vi ville ge stimulans till ett mångfaldigt näringsliv och en reell marknad med myller och mångfald, vi ville ge konkurrensfördelar till småskaligt lokalt ägande och ge gynnade ekonomiska spelregler för delaktiga ägandeformer - det vill säga där de anställda själva ägde sitt företag. Anställda skulle dels få förköpsrätt när företag skulle säljas, dels med hjälp av Närfonder ges räntebidrag vid övertagandet. Tanken var att vi steg för steg skulle skruva ner ägandet i delar av näringslivet. Fler små hattar är bättre än en stor...

Finansieringen skulle ske dels med överförande av de pengar som fanns i löntagarfondera, dels fortsatt beskattning av det som kommit att kallas övervinster.

Principerna anser jag fortfarande vara helt rimliga. Det finns alla skäl i världen att på olika sätt förhindra att kapitalismen alltmer utvecklas till en fullfjädrad blå planekonomi där allt mäktigare jättekoncerner ägnar sig allt mer åt internhandel i syfte att centralt styra priser, undandra sig beskattning och slå undan fötterna för såväl mångfaldigt ägande som konsumenters reella inflytande


För övrigt...
... är det minst sagt tveksamt om Olof Palme ens med en udd jubel såg på idén om löntagarfonder. Ernst Wigforss berättade för förresten någon gång på 70-talet att partiledningen redan i början av 20-talet insett problemen í den socialiseringsutredning som då gjordes - fler problem skulle skapas än de som löstes.

Med facit i handen kan man med fog säga att problem också skapats utan såväl socialiseringsutredningens förslag som de löntagarfonder som skulle äga allt mer och styras av facket.

I MP föreslog vi, för att stärka demokratin i såväl bolag som samhälle, en reform med tredelade styrelser i de större bolagen: 1/3 ägarna, 1/3 anställda, 1/3 staten. Förstår ni att det var en fröjd att vara språkrör i det frimodiga och radikala MP en gång i tiden? (Förslaget om tredelade styrelser var för övrigt ett krav som Folkpartiets ungdomsförbund haft - det du Björklund!).