Kärnvapen ger klirr i kassan

Tre svenska storbanker - SEB, Handelsbanken och Nordea - har investerat 3,2 miljarder  kronor i företag som pysslar med kärnvapen. Detta meddelas i Fria Tidningen som studerat en rapport från ICAN (den internationella kampanjen för avskaffande av kärnvapen). 

SEB är värst  och som brukligt i olustiga sammanhang så meddelar en presschef - i det här fallet före detta TT-journalisten tillika Göran Perssons och Mona Sahlins presschef - att man minsann ser över saken.  Man ser alltid över sådant som man avslöjas med, det ingår i mediestrategins grundkurs.

Apropå Fria Tidningen: läs gärna den inledare som har rubriken Ge oss en app som väcker os(s) ur (m)ardrömen. Ibland behöver man inte skriva själv, det räcker med att länka.

PS!
Apropå arbete... Till vintern kommer en bok om arbete, här kommer ett litet utdrag:

"På Helgeandsholmen låg för länge sedan hovets stall och ett badhus som erbjöd allt från kallbad till blodiglar att fästa på kroppen. Allt detta revs för att man skulle kunna bygga ett riksdagshus. Men det skedde inte utan protester. Kungahuset och den finare adeln ville behålla grönskan och det fria rummet runt slottet. Man värnade de vackra vyerna och demonstrerade mot att man skulle tvingas se ”den dumdryga massa” som skulle befolka ett sådant hus. 

Men det hjälpte inte. Både hovstall och badhus revs för att ge plats åt Riksdagshuset.  Blodiglarna finns dock kvar än idag kan jag rapportera.

Vad har då riksdagen åstadkommit? Första gången arbetstidsfrågan behandlades i parlamentet var faktiskt redan 1856. I en motion från bondeståndets Nils Hansson begärdes att arbetstiden skulle begränsas till tolv timmar per dag för vuxna och åtta timmar per dag för barn.

Riksdagen avslog motionen.

Nästa gång riksdagen behagade behandla frågan var 1919. Det var då man första gången lagvägen reglerade arbetstidens längd, till Verkstadsföreningens förfäran. Man beslöt att 48 timmars veckoarbetstid skulle anses som lagstadgad normalarbetstid för alla som arbetade på företag mer fler än fem anställda. Dock skulle lagen inte gälla hembiträden, hotellanställda, kontorsanställda och statsanställda. Man anar nästan en Löfvenare, det var männen inom metallverkssamheten som skulle gynnas medan huvudparten av kvinnor som var ute – och skulle komma ut - på arbetsmarknaden vackert fick finna sig i såväl längre arbetstid som att ta hand om hemmet.

Det är än idag manligt dominerade fackföreningar som lyckats förhandla fram sänkt arbetstid för sig själva – medan det inte är ovanligt att det på kvinnligt dominerade arbetsplatser istället i realiteten råder förlängd arbetstid genom att man infört delade turer. Allt är sig likt… Och det är ett skäl gott nog för att ändra arbetstidslagen.

Hur som helst: 1973 beslutar äntligen den illustra församlingen på den Helige Andens Holme att den lagstadgade normalarbetstiden skall vara 40 timmar per vecka.

Så är det än idag. Trots att det, när detta skrivs, har gått exakt 40 år sedan fyrtiotimmarsveckan infördes. Nästan ett halvt sekel. Varje årtionde som gått sedan 40-timmarsnormen sjösattes har inneburit förändringar. Stora förändringar. Större än genom hela mänsklighetens historia, om vi bortser från följderna av krig och pest. Det är, för att uttrycka det lätt poetiskt, ett helt nytt tidevarv vi lever i."