Morfar skrev inga memoarer

Gustav Fridolins senaste bok var inte bra. Den kom i förra valrörelsen, tycktes mig framvuxen med hjälp av dåliga rådgivare som inte visste ett dyft om grön ideologi. 

Det behöver man förvisso inte heller göra för att skriva den bok Gustav nu skrivit. Boken om sin morfar. Det är en ömsint skildring av en morfar som har betytt mycket för honom, det är en samhällsskildring över tidevarv när det moderna Sverige växte fram. 

Berättelsen berör. Och Gustav vet hur man skall formulera sig. Han kan fånga stämningar och skissa miljöer som får dem att leva. Det är en biografisk roman, betonar han med författarens rätt och pekar själv i förordet på några detaljer som förvanskats.

Hur det hade varit om Gustav Fridolin Senior själv skrivit kan ingen veta. Det hade i vart fall inte blivit bättre än det som nu Fridolin Junior har presterat. För det här är en mycket läsvärd bok om en pojkes fattiga uppväxt till ung man och sedermera till handelsman. Arbetarroman, kanske det inte kan kallas, men arbeta gjordes det. Klassresa blev det.

I en av de första recensionerna - Mats Gellerfelt i SvD - jämfördes Gustavs bok med Per Anders Fogelström. Det lät befängt. Tyckte jag. Tills jag sträckläste boken.

Det är svårt att bedöma böcker skrivna av de man känner, man lägger in sådant som den som inget vet inte lägger in. När jag läser tycker jag mig se rötterna ner till det sociala engagemang och den hängivenhet jag tycker mig förstå att författaren känner för dem som hamnat utanför. Inte minst äldre som efter ett långt liv behandlas illa, yngre som inte bli bekräftade i skolan och flyktingar som far illa. Flyktingamnestin för ett antal år sedan var till icke obetydlig del resultat av Gustavs envetenhet - han, om någon, fick MP att hålla fast sitt krav och därmed driva fram något som socialdemokraterna aldrig skulle gått med på utan en hård linje från samarbetspartiet.

Hur Gustavs engagemang för illa drabbade går ihop med MP:s försvar av marknadens avarter - i form av vinstsyftande skolor och svag fördelningspolitik - förstår jag inte. Men jag väljer att fortfarande tro på dåliga rådgivare och dagligt umgänge med de som fastnat i den värld som riksdagskvarteren utgör... En värld där retoriken övas, svaren slipas i akt och mening att inte öppna för blottor. Kan man skriva en sådan här bok finns anledning att våga stiga ur den intränade politikerformen och lita på sig själv utanför retorikens och de färdiga formuleringarnas värld.

Egentligen har det inte alls med saken att göra. Boken är skriven av en författare. Och skall bedömas som sådan. 

När året har gått är jag övertygad att Gustavs bok kommer att minnas som en av de bästa som kom ut. En del av intäkterna går till föreningen Maskrosbarn. Det lär inte bara vara ett politiskt taktiskt uttryck utan bottnar i något större än så.