Med åren i ryggen, och med trygg pension, vågar man lyfta skalpen....

Rolf Gustavsson har i sin senaste kolumn i SvD vaknat till mer rejäl insikt när det gäller jakten på ekonomisk tillväxt. För säkerhets skull så vill han inte beblandas med gamla kända tillväxtkritiker, utan han citerar ett antal välrenommerade "lågmälda filosofiskt lagda akademiker" som i sin tur väckts till liv av något eller någon för ett antal år sedan. 

De lågmälda är Tomas Sedlacek och David Orrell. Välkända i branschen för kritik av dominerande systemtänkande.

Rolf Gustavsson citerar Sedlacek som skriver att "vi köper saker som vi inte behöver för pengar som vi inte har." Ett uttryck som, utanför Rolf Gustavssons värld, använts bra länge, men som folk i Gustavssons värld tidigare ansett vara populism, flum eller utspel av bullrande rabulister. Tillväxtkritikern Tim Jackson - som också är ganska lågmäld - valde att lägga till några ord på samma tema: "för att imponera på människor vi inte gillar".

Men, men, nästan allt är förlåtet bara man till slut lyfter skalpen utanför den världsbild som gett personliga poäng i form av god karriär - dock förlåter jag inte Klas Eklund som gjort det till vana att svassa i de marker som för tillfället verkar populära och personligt lönsamma att agera inom. Blott gudarna vet var det kan ha fört honom om tio år.

Gustavsson citerar Orrell: "I den dagliga rapporteringen om ekonomi utgör tillväxten i bruttonationalprodukten (BNP) ett centralt mått och ständigt diskuteras decimaler som om talen uttrycker någon mystisk visdom." Orrell har också konstaterar det som meteorologer försvarat sig med ända sedan jag började jobba på SMHI i början av 70-talet: ekonomernas modeller är osäkrare än meteorologernas.

Orrell menar att matematiken inte erbjuder några lösningar, utan snarare utgör ett problem i den ekonomiska teoribildningen. Vilket Rolf Gustavsson nu vill upplysa SvD:s läsare om. Bra! Jag hålla med till stor del, men samtidigt vill jag nog slå fast att varje matematiker vet att ekonomisk tillväxt, som mäts exponentiellt, är en omöjlighet i längden.

Just den kunskapen har de ekonomiska teoribildarna i praktiken slagit ifrån sig. Det blir ju så besvärligt då. För allt från partiledare till ledarskribenter och politiska kommentatorer. De avskyr det som trasslar till den världsbild de så länge förmedlat - dessutom vore det ju pinsamt att börja ifrågasätta den. Lägg till det att de statsbärande instanserna M och S är så beroende av att upprätthålla myten om tillväxtsamhället.

Den australiske etikprofessorn Clive Hamilton är kanske inte riktigt lika lågmäld som Sedlacek och Orrell - han har uttryckt det ungefär så här: Jakten på den ekonomiska tillväxten är en best som föröder både människor och miljö.

Hamilton har, till skillnad från de som inte vill se det som känns besvärligt, konstaterat att vänstern inte räckt till, att vänstern i jakten på tillväxt varit minst lika enögt fascinerad av växande siffror som högern. Detta skriver han i boken What’s left. The death of social democracy från 2006. Något att läsa för varje socialdemokrat som vill sitt parti väl snarare än sin egen karriär.

Tre år efter att boken kommit ut ställde Hamilton upp som kandidat för Australiens gröna parti (The Greens). Tyvärr hade han nog inte platsat i det svenska gröna parti som omformades det första årtiondet på det nya seklet. Han hade ansetts som besvärlig och omöjlig att ha att göra med när blockpolitiken reducerade debatten till en linjär konstruktion befinnande sig i en stängd burk av antiintellektualism.