Grönt v/s liberalt?

Fores betyder dörrar på latin

I en "ledarartikel" i Dala-Demokraten påpekade jag att det var en grön framgång att Tobinskatten - det vill säga skatt på finansiella tjänster - skall införas i flera EU-länder. Reaktion på detta kom från Fores, vilket är den tankesmedja som kallar sig liberal och grön. 

Fores hävdar att skatt på finansiella tjänster försvårar klimatomställningen. Mitt svar i DD var infört häromdagen och såg ut så här:

Christofer Sköld – en av cheferna den tankesmedja som kallar sig grön och liberal och går under namnet Fores – är lite upprörd (30:e januari) över att jag välkomnade  EU:s beslut om införande av Tobinskatt, det vill säga skatt på finansiella transaktioner.

I Sverige tycks allmänt högerpolitiker vara oroliga över att deras kolleger i Europa vill inför Tobinskatt. Man oroas över att det faktiskt nuförtiden en förvånansvärt bred enighet i Europa om att finanssektorn är underbeskattad.
 
Christofer Sköld hävdar att Tobinskatt inte alls går ihop med grön politik.

Att Fores - skapad av Centerpartiet i samma tidsperiod som dess ledning började överge socialliberala och ekohumanistiska värden – har lite svårt för det där med vad grön ideologi är har jag förståelse för. Man är mer liberal- vilken schattering låter jag vara osagt - än grön. Svårare än så är det inte. Fores och Timbros kritik av Tobinskatten lär i grunden ha en ideologisk utgångspunkt.

Redan när Europaparlamentet i mars 2011 uppmanande EU-kommissionen att fortast möjligt komma med lagstiftningsförslag om att införa såväl koldioxidskatt som skatt på finansiella transaktioner så röstade De grönas ledamöter ja.

I beslutet låg, enligt parlamentets uppmaning, att inkomsterna skulle användas för att finansiera klimatåtgärder.  Tobinskatt kan dessutom bli ett instrument för att bromsa den kortsiktiga spekulationsekonomin, skrev De grönas EU-parlamentariker Isabella Lövin i en kommentar. Medan Carl Schlyter påpekade att De gröna länge verkat för Tobinskatt. Det är alltså i allra högsta grad grön politik att förorda denna typ av skatter. Inte minst för att bredda skattebasen i en tid när skatten på arbetstid medför att kultur, reparation, underhåll, vård och omsorg blir allt mer hårdbeskattat jämfört med direkt miljö- och klimatpåverkande prylkonsumtion.

En grundläggande skillnad i synsätt mellan gröna och liberaler är förstås att ur ett grönt perspektiv har det offentliga en roll som viktig motor i det som driver utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Marknaden, med sitt kvartalstänkande, klarar inte av den långsiktighet som krävs.

Läkemedelsindustrins oförmåga att ta ansvar för framtagande av antibiotika som biter på antibiotikaresistenta bakterier är lika belysande som markandens otillräcklighet att ta forskarnas klimatvarningar på allvar – de kom redan på 80-talet.

Vi lever allt för mycket i kvartalsrapporternas tyranni.  Spelregler – med grön skatteväxling som viktig kompentent – måste kombineras med statliga och överstatliga satsningar. Den som inte begriper det bör avhålla sig från att klistra gröna etiketter på sitt budskap.

Det Internationella Energirådet (IEA) anser att det behövs en bra bit över tio biljoner dollar fram till 2035 för att minska de globala koldioxidutsläppen, påpekar Fores. Och slår fast att den summan ”bara står att finna hos kapitalmarknaderna”. Låt mig betona att det således handlar dels om att styra pengar rätt på marknaden genom att externa effekter, via skatter, bakas in i priset som, dels om offentliga investeringar.

Att inbilla sig att nettotillskottet till klimatinvesteringar med automatik minskar med en Tobinskatt – vilket tycks vara Fores formella kritik av skatten - är ett minst sagt yvigt argument. Man kan naturligtvis med liknande yvig argumentation påpeka att utan Tobinskatt så finns än mer utrymme för ytterligare investeringar i sådant som leder till ökande konsumtion och ökande negativ miljöpåverkan. Jag avhåller mig från det, eftersom det gränsar till den låga nivå som Fores lägger sig på i denna fråga.

För övrigt behöver man inte vara grön för att vara bekymrad över den instabilitet – och därmed risk för effekter på samhället som också påverkar människors sociala situation och därmed också deras förmåga att orka ta till sig de stora miljö- och klimatfrågorna - som högfrekvenshandeln ger upphov till. Det räcker att vara… Merkel. 

Birger Schlaug - oberoende debattör