Fler barn längre tid på dagis

Bild: Robert Schlaug

Med risk för att uppfattas som fascistoid bakåtsträvare avser jag nu att kritisera Socialdemokraternas krav på att förskolan skall bli än starkare norm för tvååringar. Fyrtio procent av små barn har inte någon trygg anknytning idag. Jag tvivlar på att det blir bättre med sossarnas förslag. 

Argument från Mikael Damberg känns dessutom som hämtade från Ekonomismens egna lilla bibel: genom fler tvååringar i förskola kan föräldrarna "jobba och göra karriär".  Bli duktiga kuggar i maskineriet som går ut på att arbeta mer, konsumera mer, producera mer för att kunna arbeta mer så vi kan konsumera mer.

Nu är det naturligtvis sant att förskola kan vara stimulerande för barns utveckling, men det är också sant att förskolan redan idag lider av allt för stora grupper. Lägg till det långa arbetsdagar för små barn. Det är också problematiskt att anknytningen blir sargad av att personal naturligtvis har semester, vabbar och byter jobb. Barn är olika.Trygghet växer på olika sätt. Man bör utgå från vad vi vet om anknytning. Att normen "fler barn längre tid på förskola" blir allt mer styrande är inte bra.

Jag var synnerligen kritisk till införandet av maxtaxa en gång i tiden - jag hävdade att det vore bättre med "maxtid på dagis". Det var också MP:s inställning inför valet 1998.

Lustigt nog föreslog Reinfeldt - för fyra år sedan -  att små barn högst skall vara på förskola 40 timmar i veckan. Långa arbetsdagar för små barn är inte bra. Föräldrar och/eller andra vårdnadshavare behöver mer tid för sina barn - inte i första hand för sin egen skull, utan för barnens skull. Jobbet och karriären är inte viktigare än de barn man har skrivit ett moraliskt kontrakt att ta ansvar för. Det är inte finare att göra karriär än att vara en förälder som ger barn sin tid. Pratet om att det räcker med kort och intensiv "kvalitetstid" är struntprat. Det är bättre än ingenting, men inte mer än så.

Magdalena Andersson, sossarna talesperson i ekonomiska frågor, menar att det är bra med tidig inlärning. Det är sant. Detta skall sättas mot annat som är viktigt. T ex barns behov av trygg anknytning. Normen bör utvecklas åt motsatt håll än den som socialdemokraterna strävar efter: mer tid för barn, sänkt arbetstid, kortare tid på förskolan för små barn, bästa möjliga förutsättningar för att bygga trygga relationer med god anknytning. En bra balans, helt enkelt.

Socialisters gamla dröm om att samhället skall ta hand om barn från spädbarnsåldern till det att de är färdiga att gå ut i produktionen som duktiga kuggar i maskineriet är väl den enda socialistiska dröm sossarna har kvar. Deras förslag om obligatoriskt gymnasium och allmän förskola från två år innebär således att denna mossiga - och föga frihetliga - dröm skall förverkligas. Lägg till detta de erfarenheter vi har av hur socialdemokraterna hanterar en ekonomisk kris. Den stora krisen på 90-talet löste man genom färre vuxna i skolorna, större grupper i dagis. Så lär det bli nästa gång också. Barnen som krisregulator på nåt ställe där de inte är i vägen.

När maxtaxan infördes så motiverades det med att det var bra för barnen - den som gräver lite i underlaget till beslutet finner att det inte alls var detta som förslaget handlade om. Argumentet var att fler barn skulle kunna vara längre tid på förskola så att föräldrarna skulle kunna jobba mer och därmed påverka den ekonomiska tillväxten. Barn är i vägen. Det är budskapet.

Förresten: om anknytningsteorin talade jag och Dan Josefsson för en tid sedan i Kunskapskanalens serie En bok, en författare. Klicka på bilden.