Tomorrow is a long time

Bittert. Och sorgligt. Det är så det känns i Hibbing i Minnesota. Har aldrig varit där. Men Kristin Lundell har varit där. Skrivit en lång artikel. Om Hibbing, en håla nästan uppe vid gränsen till Kanada. Fast den känns nästan som en håla i Södern. Konservativ, bitter, en spelmaskin som rasslar i ett hörn. Gammal gruvort, har sett sina bästa dagar. Ungefär som de döende orterna utefter Route 66. 

Robert Zimmerman bodde där som ung. Ingen tycks bry sig. Allra minst Robert Zimmerman själv. Han är kanske också bitter. Han kom dit som sjuåring, var lite udda och när han flyttat därifrån och blivit Bob Dylan sa han att han var från New Mexico. Det ligger en bra bit från Hibbing. Drygt 20 timmars restid med bil. Idag. Förmodligen längre då, i början av 60-talet. 

Varför just New Mexico? Inte vet jag. Lagom avstånd från sanningen kanske. Vad hade folk med saken att göra? Integritet. Kanske.

I New Mexico ligger hålorna utspridda. Arizona i väster, Texas i öster. Elvis var där på femtiotalet, färdades ständigt på vägarna tillsammans med Scotty Moore, D.J. Fontana, Bill Black och en stor ståbas. Spelade i Albuquerque i New Mexico den 12 april 1956. Två beväpnade vakter hade fått föra honom till scenen. Taket höll på att rämna, skrev tidningarna. Tonåringarna - den där nya arten som Elvis var med och skapade - skrek så taket höll på att rämna. Skrev London Daily Mirror, som var på besök.

Dagen efter var Elvis i Amarillo. I Texas. Scotty Moore berättar att man inte hörde vad man spelade, ingen annan heller, publiken bara skrek.

Efter spelningen i Amarillo drog man iväg till Nashville för att spela in nya låtar. Det höll på att gå åt helvete. Piloten körde fel, det var dimmigt och molnigt, bränslet höll på att ta slut, man lyckades landa i Eldorado för att tanka. Piloten var svettig. Upp igen, en motor kraschade. Piloten än mer svettig. Det höll på att ta slut där. Men en motor var kvar. Man landade i Nashville och Elvis var darrig. Han spelade bara in en låt: I Want you, I need you, I love you. Han gillade den aldrig. Lika lite som Robert Zimmerman tycks ha gillat Hibbing. Lika lite som Bob Dylan tycks gilla rollen som guru.

I sina memoarer skrev han nåt om att han egentligen bara ville vara som Elvis. Ingen guru för folk som vallfärdar till Hibbing för att se huset där han växte upp. Om nu någon vallfärdar dit. Hibbings borgmästare låter meddela att han gärna skulle vilja se Dylan komma och göra en konsert där. Det kommer Dylan inte att göra. Det finns för mycket idioter i Hibbing, säger Ed Becker. Han är f.d. skolkamrat till Robert Zimmerman.

Elvis återkom och spelade i sin barndoms håla, Tupelo. Han färdades i en rosa Cadillac, med morsan och farsan i baksätet, från Memphis upp till hålan där familjen Presley setts med ganska oblida ögon. Nu stod kommunboss och bankboss och hälsade dem välkomna. Glömt var indraget socialbidrag och de där nödvändiga lånen de aldrig fick. Bitterhet slår bara tillbaka, sa Elvis. De man är bitter på bryr sig inte, det är bara man själv som bryr sig. Hibbing verkar bittert. Det slår tillbaka.

Den 25 maj 1966 gick Elvis in i Studio B i Nashville. Bland annat för att spela in Dylans Tomorrow is a long time. Och nog kan det vara så. Så här låter det.

(Jo, jag vet att jag borde skrivit om klimatkonferensen i Doha. Men efter söndagens Agenda är jag så förbannad att jag väljer att låta bli, för fridens skull.)