Pensionssystem och förvaltares retoriska rappakalja

Pensionsmarknaden växer explosionsartat.  Antalet personer som lever på att placera och ge oss råd om våra pensioner har flerfaldigats på tjugo år. Det är förvisso ingen nyhet, men DN slår upp det rejält idag. Så bra. 

Synd att inte DN förstod vad som skulle hända när det nya pensionssystemet infördes. Då var det vi, som berättade hur det skulle bli, som betraktades som mindre vetande. Hela systemet är irrationellt, ineffektivt och absurt. Placeringsalternativen är ogenomträngliga, vilket också utnyttjas maximalt av bolag som lever gott på att låtsas begripa vad de håller på med när de leker med våra pensionspengar.

Det finns många problem med pensionssystemet. Det mest makabra är att staten mer eller mindre tvingar ut oss på en marknad som vi inte har bett om. Istället för att kunna betala av sina lån - på huset till exempel - så skall vi tvångsspara på en sorts finansiell marknad där vi tvingas betala för att sysselsätta en växande hög av förvaltare och chefer som låtsas att de är experter som vet vad de håller på med. Vi har idag 1500 bolag som ägnar sig åt att placera pensionspengar.

Pensionen är en del av lönen som vi beordras att tvångsspara  i ett system som få förstår sig på, och än färre behärskar. Den kostymklädda retorik som pyser ut från förvaltare och "experter" - och som ger oförtjänt status och löjligt hög prestige - är till stor del rena rama rappakaljan. Med facit i hand kommer man om någon generation att titta bakåt på vår tid och skaka på huvudet.


MP var motståndare till pensionsuppgörelsen och jag finner till min oförställda, men pinsamt otrevliga,  "vad-vad-det-jag-sa-glädje" att chefen för DN:s ekonomiredaktion skriver nästan ordagrant det som MP hävdade för mer än 20 år sedan: "det mesta pekar på att sparare blir förlorare på en marknad som är svår att förstå och där företagen har informationsövertaget". Ja, hur skulle det annars bli? Systemet är ju absurt. Kallas valfrihet, men det är en chimär för de allra flesta som har annat att ägna sig åt än att välja bland en djungel av alternativ.

Inom parentes: Jag var tveksam redan till ATP:s utformning. Kopplingen till lönearbetet medförde att den som levt med dålig arbetsmiljö, och inte kunnat arbeta fullt ut, skulle straffas av staten ända till döden genom att få mindre pension än den som levt ett mer lättsamt arbetsliv vid skrivbordet. Sådant var det pensionssystem som socialdemokraterna en gång utarbetade. Rättvist? Solidariskt? Schysst?

Den som tog stort ansvar för att livet i den informella, obetalda, sektorn skulle också drabbas intill döden - att sänka arbetstiden och istället lägga mer tid på sina barn, sina föräldrar, barnens idrottsklubb eller något annat icke-betalat skulle leda till mindre pension. Trots att samhällsinsatsen var minst lika stor som om man ägnat tid i den formella ekonomin.

Och naturligtvis, som vi skrev i en motion från 1994: "Stora inkomstklyftor i ett samhälle bidrar till att förstärka den klättermentalitet som gör att många vill efterlikna de rikas levnadssätt. När de många människorna närmar sig de rikas nivån, vill de rika ha mer. Detta driver på tillväxtkarusellen på ett för naturen och kommande generationer negativt sätt - livsförutsättningarna försämras om allt fler vill klättra upp till en allt mer ohållbar livsstil. Detta synsätt har betydelse också när man diskuterar pensioner."

Personligen är jag övertygad om att vi inom femton-tjugo år måste lämna hela det system som vi byggt upp kring pensioner och socialförsäkringar eftersom systemet är irrationellt, svårgenomträngligt, ineffektivt och kostsamt - frågan är om det inte redan idag lever sitt eget liv, om det är till för sin egen skull snarare än för medborgarnas. Jag ser ingen annan väg än - oavsett om man gillar det eller inte - att på allvar fundera på ett mer generellt, samordnat och enkelt system baserat på idén om basinkomst lika för alla. Ingen skall falla igenom systemet, ingen skall hamna mellan stolarna, det skall vara lättadministrerat, obyråkratiskt och tydligt.