Gustav Fridolin sänker sänkt arbetstid

Hörde att det skulle bli något om sänkt arbetstid och MP i gårdagens Aktuellt, så jag skyndade mig hem och landade lagom i soffan tills Gustav Fridolin i ett långt inslag än en gång deklarerade att sänkt normalarbetstid är otidsenligt. Vilket då måste betyda att den lagstadgade normalarbetstiden på 40 timmar i veckan är mer tidsenlig. 

MP har därmed hamnat i den mittenfåra där partiet enligt ledningen vill ligga. Ju harmlösare ju bättre, tycks strategin vara. 

Min dag var komisk, för jag har under tågresorna läst ett manus på en ny bok - skriven av forskare - som kommer ut nästa år och som, utifrån den forskning som de facto finns, visar att sänkt normalarbetstid faktiskt är rationellt, nödvändigt och önskvärt. Just då pläderar MP:s ledning för motsatsen. Tala om att vara helt otidsenlig. 

Gustav förklarade i teverutan att det där med sänkt normalarbetstid var nog bra 1981 när partiet bilades, men "att man måste hitta ny politik när världen förändrats". Det låter ju klokt, problemet är att verkligheten förändrats i den riktning att sänkt arbetstid är en del av anpassningen till den nya verkligheten.  Det som har förändrats sedan 1981, när partiet bildades och kravet på sänkt arbetstid lanserades, är framförallt att två saker:

• Produktiviteten har ökat genom att snart sagt varenda miljard som näringslivet har investerat går ut på att rationalisera bort arbetstid. Vilket talar för att normalarbetstiden bör anpassas till verkligheten.
• Klimatfrågan är alltmer prekär och allt pekar på att det enda sättet att kunna nå ner till de utsläppsnivåer som krävs är en rejäl satsning på ny teknik och att vi tar ut produktivitetsökningarna i sänkt arbetstid istället för ökad köpkraft.

Gustav Fridolin och MP:s ledning tycks totalt tappat kompassriktningen i jakten på att placera sig i den ofarliga mitten. Man tycks göra allt för att bli så harmlöst som möjligt. I en tid när grön grundsyn på livskvalitet, arbete, livet och miljön behövs mer än någonsin lägger man in backväxeln. Det är helt sjukt. Fullföljer man den politik som Gustav vill driva i den här frågan är partiet på väg att bli riktigt sunkigt.

I Aktuellt jämförde Margit Silberstein Gustav Fridolins hårda uttalanden om att partiet skulle skrota idén om 30-timmarsveckan med Maud Olofssons ledarstil när hon tvingade sitt parti att öppna upp för ny kärnkraft. Än värre var att det var Margit Silberstein som redogjorde för Miljöpartiets själ, medan Miljöpartiets språkrör redogjorde för något som mer var att likna vid själen på DN:s ledarsida.

Så här skrev jag förresten när Gustav Fridolin vädrade frågan om sänkt arbetstid förra gången. Den här gången vädrar han inte bara sina åsikter, den här gången går han ut så hårt som språkrör att han tycks vilja  låsa den kommande kongress som skall ta ställning till nytt partiprogram. Vi ser således en upprepning av det som Maria Wetterstrand gjorde i EU-frågan.

Idén med språkrör var från början att man skulle vara språkrör, inte ledare som försökte styra medlemmar och kongresser. Man skulle vara auktoritet utåt, men inte inåt. Sedan ett tiotal år kan man inte leva upp till den modellen, då är det lika bra att man skrotar begreppet språkrör och inför begreppet partiledare istället.

Om du vill se hur partiet resonerade så klicka här, där jag skriver om hur språkrörsidén växte fram - gå till del 3 som inleds så här: "I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult...".

Jag anar att Jonas Sjöstedt ler i mjugg när han plötsligt inser att han snart är ledarfigur i det enda riksdagsparti som kommer att driva frågan om sänkt arbetstid - och kunna koppla detta krav till både människors livskvalitet och en realistisk klimatpolitik med sikte att nå de mål vi måste nå: utsläpp med högst 1-2 ton koldioxid per konsument och år. Idag släpper vi ut cirka 10 ton. Tanken att Vänsterpartiet skulle kunna bli det fräscha alternativet i dagens riksdag känns verkligen konstigt.

Gå gärna med i nätverket för kortare arbetstid - klicka här.

PS!
De som ligger bakom det nybildade Gröna Partiet kan nog också få en del utrymme om man lyckas balansera exakt på den knivudd som skiljer intresseväckande visioner från politiskt självmord. FI bar redan från början på intresseväckande visioner, men ramlade ner på fel sida om den där knivsudden och gjorde sig därmed själva omöjliga.