I USA utgör konsumtionen över 70 procent av landets BNP. I Sverige är det en bra bit över 50 procent. BNP mäter inte de existerande värden som finns, utan de flöden som pågår. Ju snabbare omsättning på varor - allt från elektronik till kläder - ju bättre för tillväxten.
En skjorta av hög kvalitet som som håller tusentalet tvättar är en ren förlustaffär mätt i BNP. En människa som vårdar det hon har, istället för att köpa nytt, är också en förlustaffär mätt i BNP. Den som drar ner sin arbetstid för att ha mer tid att hjälpa sina barn med läxor är också en förlustaffär.
Vi lever således med ett ekonomiskt system som föredrar omsättning istället för vårdande av det som redan existerar. Att omsättningen i regel kräver mer naturresurser och ger upphov till ökande utsläpp av växthusgaser är ett besvärande problem. Inte bara generellt för planeten utan också specifikt för människan. Allt mer av vår tid används nämligen för att upprätthålla den omsättning som medför att den ekonomiska tillväxten kan fortsätta, trots att vi lämnat det utvecklingsstadie där ökande materiell standard är nödvändig för människors välbefinnande.
Problemet - som utgör den grundläggande konflikten i det som borde avhandlas i Durban - är att de system och strukturer vi byggt upp kräver ekonomisk tillväxt för att fungera i de banor vi lärt oss att de skall fungera. Vi sitter således fast i normer, strukturer och system som gör oss till en evigt ökande omsättningens fångar.
Att komma ur detta är svårt. Men eftersom vi är på väg att bli nio miljarder människor på jorden måste vi försöka finna system som utgår från de existerande värden som finns. Konkret: jag är övertygad om att var och en inser det smått absurda i att en hållbar skjorta som överlever alla trender är ett hot mot det vi kallar ekonomi.
Antingen vill vi göra någonting åt det här, trots att det är besvärligt och kräver nytänkande, eller också vill vi inte. Vill vi inte så kommer problemen att bli större den dag vi måste. I Durban tycks den art som har mage att kalla sig Homo sapiens - homo betyder människa och sapiens betyder vis - inte ha den viljan. Vilket är djupt tragiskt eftersom det inte finns någon färdig självklar fix för hur nya system skall fungera. De borde vara politikers, näringslivs, fackföreningars och den akademiska världens viktigaste fråga att kavla upp ärmarna och diskutera lösningar.
Du tycks vara den enda klimatdebattören som vågar ta ett stort grepp på frågan. Tur att du inte är fånge i något politiskt parti där du tvingas anpassa dig till att peta på ytan. Idag skall Åsa Romson hålla en presskonferens om Miljöpartiets klimatpolitik. Inte med ett ord kommer hon att nämna de grundläggande konflikterna som du tar upp trots att hon mycket väl känner till dem!
SvaraRaderaPrecis, Åsa ska istället slänga strategiskit på alliansen.
SvaraRaderaMp har gått från sanningssägare till skådespelare. Eller om det är fotbollsspelare (med Fridolins vokabulär). Ett spel är det i alla fall de håller på med.
Occupy-rörelsen i USA har fattat det här bäst, att systemet är kass i grunden och att det bara är att sätta sig ner på gator och torg och vägra delta, vägra tro på nån frälsare, vägra tro på nån liten reform, vägra tro på nån NGO.
SvaraRaderaObama och hans "change", som följdes av absolut ingenting var en väldigt viktig spik i kistan på allmänhetens förtroende.
Föreläsningstips:
SvaraRaderahttp://www.linkopingskommun.se/?newsarticle=32437
Visst tappar man lätt modet. Men regeringen verkar vara på hugget. Dom har en framtidskommission (http://www.sweden.gov.se/sb/d/15368) som ska titta lite djupare på problemen vi står inför. Där ska bland annat näringsminister Annie Lööf visa för resten av världen hur vi i Sverige har fått ihop det där med konsumtion och tillväxt (http://www.sweden.gov.se/sb/d/15372/a/180045). Överskriften är ”Grön tillväxt” och längre ner i texten kan man läsa ” Sverige har lyckats kombinera ökad tillväxt med sjunkande utsläpp.”
SvaraRaderaSå det är bara att åka ner till Durban och kränga vår livsstil till resten av världen så ordnar det sig nog…
Lysande!
SvaraRaderaVi sitter fast, ja. Problemet är att det inte finns några lösningar i sikte. Den litteratur jag tagit del av är enbart eländebeskrivningar, inga lösningar. Och detta att det inte finns några lösningar är nog också anledningen till människors bristande engagemang och likgiltighet. Man blundar och kör vidare och hoppas på det bästa.
Tack för att du orkar driva opinionsbildning Birger!
SvaraRaderaMångfald är i nästan alla fall av godo, men nu undrar jag om vi inte har fått en för stor mångfald av framtidsvisioner i samhället som omöjliggör meningsfulla diskussioner som kan leda till någon meningsfull aktion?
Eller är det spännvidden som är för stor?
Några tror vi skall kolonisera rymden, andra att vi skall tillbaka till ap-stadiet.
Några vill ta ansvar för jorden nu, andra tror att politiker, gud, nyandlighet, marknaden eller ”något” skall lösa alla problem åt oss.
Många sätter ekonomiska eller humanistiska värderingar högre än ett hållbart ekosystem, som naturligtvis måste vara grunden i ett samhällsbygge.
Skall detta sammelsurium reduceras ned till en minsta gemensamma nämnare eller konsensus blir det så lite och urvattnat att energin som lades ned får ses som bortkastad.
Det är otroligt jobbigt att försöka föra en konstruktiv diskussion då det är en så gigantisk spännvidd på våra värderingar och hur vi ser på läget.
Jag känner att jag håller på att dra mig undan diskussionerna in i min egen bubbla.
Det är nog ett tecken i tiden, eran med billig fossil energi och ett överskott av naturresurser att ta för sig av är definitivt slut och vad som kommer är för många svårt att ta in och vilsenheten tar sig uttryck i kontroverser.
Många har levt i en drömvärld fjärmad från naturen, döden och tanken att de en gång åter skall bli näring till maskarna som en naturlig del av kretsloppet, och är beredda till vad som helst för att undvika närkontakt med dessa.
De saktmodiga och eftertänksamma som borde få komma till tals hånas av de gapiga, som styr agendan mot sammanbrott.
Håjaja, nu har jag fått beklaga mig, efter en helgvila kanske jag orkar ut i det samhälleliga samspelet och försöka påverka, kanske?
Men jag tror att jag skall lägga energin på att se om mitt ”hus” inför de besvärliga tider som kommer istället, så jag kan vara till hjälp när det är uppenbart för alla att denna era är slut, mer av samma hjälper inte utan skadar oss, och diskussionsklimatet förhoppningsvis är bättre.
Jag har länge önskat ingå i ett sammanhang och en gemenskap, för att ge mig kraft och motivation att genomföra en framtidssäkring, men nu får sökandet snart vara över, även det tär på energin att ständigt söka utan att finna samarbete och gemenskap, bara kontroverser och käbbel då världsbilderna människor emellan skiljer sig så brutalt.
Är jag onödigt pessimistisk? Tja optimism har väl inte tagit mig eller vårt samhälle till en trygg och lycklig plats?
Är jag konflikträdd? Nej men man måste välja sina kamper, energin i mig är inte oändlig.
Ursäkta om jag sänkte någons humör, men är det inte så att det är mer av svartsyn vi behöver för att bli realistiska och skippa struntpratet och äntligen GÖRA något.
Lite hopp finner jag om jag tänker efter inom Åter/alternativ rörelsen, synd bara att det inte finns några i min närhet, men som obotlig optimist hoppas jag att den rörelsen även kan växa kring min hemtrakt.
Anders L
Förstår dig, Anders. Själv har jag vinglat fram i min egen gröna bubbla hela livet, tills jag hittade hem till mp. Det var en obeskrivlig känsla att plötsligen vara omgiven av likasinnade och min första mp-kongress var jag lycklig som ett barn. Nu har jag dock lämnat partiet pga att det slutat prata klarspråk. Som tur är finns Birgers blogg att hämta daglig näring från. :-)
SvaraRaderaAnders L
SvaraRaderaMed dig känner jag gemenskap.
Om jag hade varit modigare, så skulle jag ha vågat skriva som Du gjorde nyss.
I en galen värld, där människorna har underkastat sig och försvarar en ödestiger världsordning, så gör Du så gott Du kan. Jag ska försöka att bidraga så gott det går, med ett Globalt Förstånd, under vars Vingar, Lokala Kulturer kan Gro,
Växa och Frodas.
Roland Lidén