En betraktelse över ekar

Sitter på tåg och har nu fått två frågor om tv-eken. Den där eken som häromnatten avrättades på Östermalm i Stockholm, alldeles utanför tv-huset.

Stockholms kommun hoppades förgäves på snöstorm eller åtminstone 30 grader kallt så att de män och kvinnor - till största del i mogen pensionärsålder - antingen skulle fallit av pinn på sin post som väktare av den gamla eken, eller bli så utmattade att de burits hem av omtänksamma barn och barnbarn. Men varken snö eller kyla kom. Så man fick ta polis till hjälp. Eken var nämligen, efter en lite trög start, på väg att dra större skaror av urbana människor.

Om tv-eken vet jag inte mer än att den nog minst var 500 år, att den mitt i gatan stod och att den hade ålderskrämpor som säkert förstärkts av den inte alltför stimulerande miljön. Om eker i allmänhet vet jag mer. Vi har några mycket ståtliga och hyggligt gamla ekar på tomten - där de tycks trivas tillsammans allt från bok och alm till björk och några vördade tallar av modell större.

Favoriteken på tomten heter Elin - likt Elin Wägner klarar ekar ofta de kraftigaste stormar och orkaner. Talar med henne när jag är på väg till växthuset och konstaterar alltid att hon är allt annat än ensam. Ekar är nämligen basen för hela biotoper av liv. Dessutom är vi släkt, åtminstone i så måtta att vi nog härstammar från samma urcell.

Ekar ger man sig inte på hur som helst. Magnus Eriksson var den som genom sin landslag 1347 stipulerade hårda straff för den som bar sig illa åt mot en ek. Den som brände ner en ek fick sona sitt straff med böter. Många av dagens ekar var i sin ungdoms gladaste dagar på 1300-talet.

Det man framför allt ville värna var ekens ollon. Ollonskörden var livsviktig för svinbetet. Nåja, alla bönder var inte helt glada över ekar, de tar både vatten och kväve från den jord där bönderna sått för att skörda.

Under Gustav Vasas tid blev eken uppgraderad från producent av svinmat till potentiell producent av virke till Gustavs örlogsflotta. Eken står pall för skeppsröta och långa och fina plank kunde man få ut. Gustav bestämde att alla ekar var kungens träd. Detta må även vi som är republikaner tacka monarken för, utan det kungliga dekretet hade Sverige varit utan sina ståtligaste ekar idag.

När jag intervjuade Johan Lind, som skrivit den fantastiska boken Quercus - ekens mångfald, i Kunskapskanalen för något drygt år sedan fick jag förresten veta att den berömda Gustav Vasa-eken på Lindholmen utanför Stockholm inte alls har med Gustav Vasa att göra. Nåja, det är väl inte bara jag som blivit blåst. Förresten dräller det av just ekar som påstås ha något med gamla kungar att göra.

Min personliga favorit bland ekarna heter i alla fall Amiralen, och befinner sig sedan sin födsel söder om Borgholm på ett naturreservat som heter Halltorps hage. Kring denna ek kan man vandra. Under denna ek kan man sitta, krypa och fundera över livets oändliga mångfald. När man väl sitter och mediterar över livet kan man dessutom få se de riktigt stora ekoxarna, den småskaliga naturens egen pansarvagn i form av Cerambyx cerdo. Den som unnar sig en stund vid Amiralen kan njuta av att lägga handflatorna på en stam som är ett helt landskap av magnifik konstnärlig infrastruktur: vägar, gångar, ingångshål och utgångshål. Byggarbetarna har varit skalbaggar och steklar.

Och det är väl egentligen detta - myllret av liv - som är kryddan kring de vackraste och äldsta ekarna. Jonas Lind - författare till boken som jag nämnde tidigare - berättade han kunde känna reell lycka vid en ek. Det gladde mig, jag trodde att jag var en ensam galning. Kring eken kan man finna hundratals arter, i själva verket är det så att mer än tusen arter är beroende av eken. Och då räknar jag inte in arten äldre mogna män och kvinnor på Östermalm i Stockholm. Men däremot underbara små kompisar som noshornsoxen, ädelguldbaggen och läderbaggen. Om dessa någonsin setts kring tv-eken är okänt för mig. Däremot såg jag norrbaggen Skavlan i ekens närhet för ett tag sedan.

PS! Stammen på bilden tillhör Amiralen.