Söndagsskola för tillväxthungrande, del 9: Att skapa pengar ur intet

Tidigare avsnitt finns samlade här.

I förra avsnittet skev jag om levande ekonomi och död ekonomi.  Begreppen är naturligtvis i sig medvetet retoriska. Men om vi bortser från det retoriska inslaget så finns det även strikt rationella skäl att förstå skillnaden mellan ”levande” ekonomi, som består av den biosfär och den atmosfär som vi är beroende av för att kunna leva, och den ”döda” ekonomi som vi hanterar som siffror i vår tillväxtekonomi. 

Det är nämligen så att om vi blir tillräckligt rika i den döda ekonomin så får vi råd att ta kål på vår planet. Det är till och med så pittoreskt att vi kan göra det med lånade pengar skapade ur intet… Mer om det nedan.

Låt mig än en gång påpeka att jag med det förklemande begreppet ”död ekonomi” inte menar att den ekonomin bör upphöra eller är av ondo. Inte alls. Den är på många sätt rationell, elegant och ett alldeles utmärkt verktyg och smörjmedel. Problemet uppstår med automatik när kopplingen mellan den döda ekonomins växande och den levande ekonomin utarmning inte synliggörs. Då är vi nämligen ute på ett sluttande plan eftersom vi låter symboler och fiktiva värden bli viktigare än verkligheten. 

Vad är pengar?

Att skapa något ur tomma intet har ett namn: ex nihilo, vilket är latin för ”ur intet”. Inom filosofin förekommer begreppet ex nihilo nihil fit, vilket helt enkelt betyder ”ur intet uppstår intet”. Men det gäller i vart fall inte ekonomin. Man kan nämligen säga att bankerna skapar pengar ur intet. Genom att låna ut pengar, som man inte har, skapar man en ökande penningmängd. Hur kan man låna ut pengar man inte har, kanske vän av ordning frågar sig. För att komma till det svaret tar jag omvägen över pengarnas historia.

Innan mynten och sedlarnas tid fungerade varor som någon sorts pengar. Det kunde vara allt från salt, fjädrar och snäckor till ädelmetall som silver och guld. Ädelmetaller hade fördelen att de tålde både vatten och eld, att de var hållbara och lätta att dela i mindre bitar. Så salt, snäckor, metkrokar och annat blev utkonkurrerat av guld och silver.

Det fanns dock ett problem. Det gick att fiffla med både silver och guld genom att blanda in mindre ädla metaller. För att få någon sorts garanti över äktheten insåg man att en kunglig stämpel – en kunglig prägling -  inte var så dumt. Det berättas att den som först lät prägla ett mynt var kung Krösus av Lydien. 

Så småningom kom man på att det var präglingen i sig, inte metallinnehållet, som var avgörande för myntens trovärdighet. Och varför slösa guld när det gick bra ändå… Gustav Vasa var en av alla kungar som uppmuntrade sin myntmästare att fiffla med innehållet genom att blanda billigare metaller i mynten. 

När väl präglingen blivit viktigare än myntets innehåll av metall var det ganska naturligt att gå vidare på den inslagna vägen. Så nästa steg blev papperspengar. Dessa fungerade först som skuldsedlar. Banken skrev ut papper på vilket det lovades att guld och silver skulle lämnas ut om den som hade pappret kom till banken och begärde det. Allt oftare slapp emellertid banken att betala ut guld och silver. Köpmän, hantverkar och andra såg ju att skuldsedeln kunde användas såväl på marknaden som för större affärer sinsemellan. Pappret, som var tänkt som formell skuldsedel, hade blivit en penningsedel.  

Sedlarna tålde visserligen inte vare sig vatten och eld, men fördelarna var många. De var lätta och smidiga att hantera. Bankerna började snart låna ut sedlar i sådan mängd att deras guld och silver inte täckte värdet fullt ut. Man blev djärvare och djärvare. 

Så länge bankens kunder inte hade en aning om att banken inte hade guld som motsvarade värdet på de utskrivna sedlarna var det inga större problem. Men när det uppstod rykten om att alla sedlar som var i omlopp inte skulle kunna bytas in mot ädla metaller så blev det lite panik eftersom många ställde sig i kö för att växla in sina papperslappar mot äkta vara. 

Redan på 1600-talet gick den första svenska banken (Stockholm Banco) i konkurs.  Man fick vända sig till staten, som tog över banken. Den blev embryot till det som sedermera skulle blir Sveriges Riksbank och som i slutet av 1800-talet fick ensamrätt på sedelutgivning.  Även riksbanken var skyldig att lösa in sedlar mot guld.  Denna skyldighet upphörde så småningom. Guldet var borta och det räckte med siffrorna.

Den största delen av penningmängden idag består av elektroniska siffror – inte sedlar och mynt. I själva verket är det så att mindre än 10 procent av den svenska penningmängden år 2010 bestod av sedlar och mynt medan över 90 procent bestod av siffror i form av redovisningsposter. Detta är en praktisk lösning. Har du lön så kommer den in till ditt konto som siffror – och från ditt konto dras sedan siffror för att betala elräkningar, telefonräkningar och allt annat. Siffrorna sätts in på elbolagets, telefonbolagets och övriga företags konton. Det är således siffror som flyter mellan olika konton i bankvärlden.  

Den klassiska berättelsen

Ett annat – numera ganska klassiskt sätt - att berätta om hur pengar skapas brukar gå över en guldsmedja. Så här: 

En rik affärsman har samlat mycket guldmynt i sitt hem. Han – för det är förstås en han i berättelsen – känner oro inför tanken att någon skall stjäla mynten. Han börjar fundera över hur han bäst skall gömma undan dem från tjuvar och annat löst folk. Gräva ner mynten? Lägga dem i en hemlig grop i stallet? Men om någon ändå hittade hans gömda skatt, hur skall han då kunna bevisa att det är hans?

Så dök idén upp. Inte bara hos en köpman, utan hos många köpmän och hantverkare... Man skulle ju kunna låta den hederlige, högt aktade, guldsmeden ta hand om guldmynten. Guldsmeden har ju ett rejält, inbrottssäkert, kassavalv. Sagt och gjort: allt fler affärsidkare och andra låter guldsmeden ta hand om sitt guld. Mot kvitto.

En vacker dag får guldsmeden en beställning som gör honom glad med bekymrad. En hertig beställer några stora guldringar men guldsmeden har inte tillräckligt med guld hemma för att kunna påbörja arbetet. Då kommer han på att han kan smälta ner en del guldmynt som affärsmännen förvarar i hans kassavalv. För affärsmännen bryr sig ju knappast om huruvida de får tillbaka exakt samma guldmynt som de lämnat in. Guldmynt som guldmynt. 

Givetvis fanns det en risk med att smälta ner en del guldmynt till material för ringar.  Om alla som förvarade sina mynt hos guldsmeden plötsligt skulle få för sig att ta ut sina rikedomar på en gång skulle det bli problem och guldsmedens ära skulle vara förlorad. Men å andra sidan: det vore helt otroligt att alla skulle komma på en gång för att begära att få ut sina mynt. Så guldsmeden smälter ner ett något hekto guld och sätter igång arbetet med de eleganta ringarna till hertigen.

Idén var ju inte så dum, tänkte guldsmeden och lät fantasin rumla vidare när han tittade på alla guldmynt som låg i hans kassavalv. Men varför skulle bara han få låna lite av guldet för att göra ringar? Skulle inte andra också kunna få låna lite för att göra investeringar? Vore det inte bättre att låna ut en del av mynten? Det fanns förstås massor med affärsidkare och hantverkare som behövde låna för att göra någon god investering. 

Och mycket riktigt: bagaren ville låna pengar för att mura om sin spis, krogägaren ville låna pengar för att köpa kannor av kanngjutaren och köpmannen behövde låna för att köpa skinn.  

Sagt och gjort. Guldsmedel började låna ut pengar. Mot en liten avgift för omkostnader och med en liten vinst därtill. Han lånade ut med ränta. Men han lånade bara ut lite grand. Han måste ju ha beredskap för att kunna lämna tillbaka mynt om insättaren skulle komma och vilja ha tillbaka dem. 

Låneaffärerna gick riktigt bra. Och en rejäl reserv hade han kvar i bankvalvet. Men snart visade det sig att den där reserven var onödigt stor, det gick att låna ur en större andel. Ju mer han lånade ut, ju större vinst gjorde han. Och risken, ja, den var minimal. Det räckte gott att ha hälften av insatt kapital kvar i kassavalvet, resten kunde han låna ut.  

De som satt in sina pengar började ana vad som hände. Och man förstod att guldsmeden lånade ut deras pengar mot ränta. Då var det väl inte mer än rimligt att de som satte in pengarna, som guldsmeden kunde låna ut, fick sin beskärda del av vinsten.

Affärerna fortsatte, guldsmeden struntade i att vara smed och blev bankir istället. Så småningom kom han på att det räckte med ännu mindre i reserv i kassavalvet, till slut hamnade han på slutsatsen att han kunde låna ut ända upp till 90 procent av insättarnas pengar. 

Under resans gång, som det numera är populärt att säga, så inträffade något överraskande… Muraren, som murat den nya spisen åt bagaren låter guldsmeden, som nyss lånat ut pengarna till bagaren, ta hand om guldmynten.  Och kanngjutaren gör samma sak.  Och garvaren, som visste att köpmannen lånat pengar av guldsmeden, bad att pengarna bara skulle flyttas i kassavalvet från köpmannens påse till sin egen – det var ju enklare och smidigare än att behöva hämta ut dem.

För guldsmeden var detta en riktig aha-upplevelse. Han hade lånat ur pengar mot ränta men hade ändå samma summa kvar i kassavalvet, vilket ju betydde att han med hjälp av skuldsedlar kunde låna ut dem en gång till.  Affärerna var ju rent av lysande, guldsmeden kunde skapa ständigt nya sedlar i omlopp. Ja, i själva verket räckte det i stort sett med att någon kom och ville låna pengar… Penningmängden ökade i takt med utlåningen. 

Pittoreskt

Principen gäller även i dagens ekonomiska system. Bankerna lånar ut pengar till hushåll och företag. Dessa pengar används bland annat för köp av varor och tjänster – betalningar för dessa sätts in på nya bankkonton, vilket ger möjlighet för bankerna att låna ut ännu mer. Penningmängden ökar. På detta sätt skapar således bankerna pengar genom att expandera sin utlåning.

Guldsmeden kom så småningom på att folk inte kom för att ta ut sina pengar i speciellt hög omfattning, så han behöll bara 10 procent av de guldmynt som köpmännen bett honom ta hand om, resten lånade han ut. Gång på gång. Därmed gjorde han ungefär som dagens banker.

Det finns något som kallas  fractional-reserve banking, vilket innebär att att banker lånar ut det mesta av sina inlånade tillgångar och endast behåller en liten resterande del som eget kapital - samtidigt som man förstås vid begäran är skyldig att betala tillbaka alla inlåningar.  Begreppet fractional-reserve bankingen betyder således som det låter:  banken behöver bara hålla kvar en liten del (en fraktion) av de pengar, som sätts in på banken, som reserv. Hela denna process innebär att penningmängden - i form av siffror - ökar i ekonomin eftersom huvuddelen av de siffror banken lånat ut hamnar på nya bankkonton och därmed kan  lånas ut igen, igen och igen.

Lite hårddraget - och medvetet förenklat  - skulle det kunna gå till så här: Sätter jag in 200 000 kronor så kan banken - om staten bestämt att det räcker att behålla 10 procent i banken som kapitaltäckning - låna ut 180 000 till Lotta som vill köpa sig en swimmingpool  av Lyxstänk AB. 

När Stina har fått sina 180 000 överförda till sitt konto och så ber hon banken sätta in dem på Lyxstänks bankkonto som därmed ökar med 180 000 kronor. Eftersom banken får låna ut 90% av dessa insatta pengar så lånar man nu ut 162 000 kronor till Svenne som vill köpa en rejäl lyxbadtunna av Smutsstänk AB. 

När Smutsstänk fått in sina 162 000 kronor på sitt bankkonto kan banken låna ut 90 procent av dessa pengar – det vill säga 145 800 kronor - till Totte som skall köpa en lyxig badkruka med elektronisk himlafäll av Krukan HB. När pengarna kommit in på Krukans bankkonto kan banken låna ut… 

Så kan man fortsätta berättelsen om hur pengar alstras... Efter 12 utlåningsomgångar har banken skapat drygt 1 400 000 kronor.

Bankerna skapar således de pengar de lånar ut. Svaret på frågan Var skapas pengar? är därmed mer komplicerad än de flesta tror. De flesta tar i ju för givet att alla pengar skapas av staten i myntverket, vilket bara till liten del är korrekt. Den stora majoriteten av alla pengar skapas av privata banker när de lånar ut pengar till hushåll och företag.

Eftersom mer pengar med automatik leder till - vilket jag visat tidigare - ökande påfrestningar i den levande ekonomin så kan man säga att det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar skapade ur intet kan bli så rika på siffror att vi får råd att ta kål på planeten

Fortsättning nästa söndag. Samtliga delar finns samlade här - där du också hittar en länk till en video som beskriver vad pengar kommer ifrån.