söndag 27 mars 2011

Söndagskola för tillväxtvänner, del 7: Pragmatismens sanningsteori...


Tidigare delar finns här.

Den globala ekonomin är fortfarande till avgörande delar baserad på fossila bränslen och uttag av andra ändliga naturresurser. Vår ekonomiska tillväxt är således baserad på något vi förbrukar – inte på något vi skapar eller tillverkar. Inte på något vi producerar.  Utan på något vi konsumerar.

För att dölja detta kallas oljeutvinning för "oljeproduktion". Som om vi tillverkade eller alstrade olja i samma stund som vi pumpade upp den. 

Eftersom vi inte i den politiska och ekonomiska debatten har förmåga att skilja på produktion och konsumtion tappar ekonomibegreppet något av sin mest grundläggande mening. På fullt allvar presenteras uttag av ändliga naturresurser som något som gör oss rikare. Det är som om vi på fullt allvar menar att vi blir rikare när vi tömmer bankkontot. 

Detta kan naturligtvis upplevas som ett hårddraget resonemang.  Det är klart att vi måste ha rätt att pumpa upp olja, bryta malm och på det sättet göra våra liv goda och bekväma och rika. Det kan jag till del hålla med om. Men jag kan inte acceptera att vi inbillar oss att vi som globalt hushåll blir rikare när vi blir fattigare.  Jag finner det oseriöst att låta ekonomibegreppet förflackas – ordet ekonomi betyder nämligen hushållning med begränsade resurser.  Men vi har reducerat begreppet till att i realiteten handla om något helt annat.


När sker produktion?
Med mer eller mindre jämna mellanrum kan man i nyhetssändningar höra att det är storm på havet så att ”produktionen av olja” har upphört, att arbetarna på oljeplattformar har tvingats iland och att oljebolagen tappar ett antal miljoner dollar.  Men det där är ju bara delvis sant. Produktionen av olja har nämligen inte alls upphört – om den nu inte upphört för ett antal miljoner år sedan.  Produktion betyder ju just ”tillverkning” eller ‘alstring´. Olja har produceras långt där ner i djupet när växter och djur under årmiljonernas gång förvandlas till det vi kallar ”fossila bränslen”. Det som upphört, i samband med stormen, är i realiteten således konsumtionen av olja, inte produktionen av densamma. 

Varför är nu detta ett så viktigt konstaterande? Jo, produktion anses generellt vara något positivt, något som gör oss rikare. Men konsumtion av begränsade naturresurser, som t.ex. olja, medför att världshushållet i själva verket blir fattigare. Konsumtion av ändliga naturresurser innebär att man tär av ett kapital, precis på samma sätt som man kan tära av ett kapital i en fond som ska finansiera pensioner. Tär man på kapitalet blir man fattigare. Åtminstone om man inte utnyttjar kapitalet för att investera på ett sätt som medför att man slipper gröpa ur det än mer. Vill man inte bli fattigare försöker man leva på räntan. 

Genom att konsekvent använda begreppet ”produktion” när det handlar om nedbrytande verksamhet och uttag av ändliga naturresurser så vänds våra tankar i felaktig riktning. Vi ser inte sammanhangen i ett större perspektiv. Och när vi snart är 9 miljarder människor som vill leva goda liv på den här planeten så måste vi lära oss se de stora sammanhangen. Annars finns risken att det går oss illa.

Jo, jag vet givetvis att det är fullt rimligt med viss nedbrytande verksamhet för att bygga upp något annat.  Det är inte det jag ifrågasätter här och nu.  Jag ifrågasätter användningen av de termer som florerar och som får oss att tänka fel. Och därmed handla fel. Och tro på något som leder fel.


Att bli rikare
Ju mer vi tar för oss av naturresursernas lager och ju snabbare vi förvandlar dessa till rök och aska desto rikare blir vi, påstår många nationalekonomer, politiker och analytiker. Ibland kallas det till och med ”högteknologi” att mala sönder resurser från naturen till avfall – via en kort sväng i samhället där de utgör bas för det vi kallar BNP.  

Problematiken är i realiteten att ju snabbare och bredare flödet är från ordnade naturresurser till oordnat avfall - i form av synliga sopor eller osynliga molekylsopor - ju rikare säger man att vi är. Den pedagogiken är falsk.

I vänsterns gamla vokabulär sägs det att arbetare skapar mervärde hur mycket de än deltar i en nedbrytande process. Och i högerns vokabulär är kontovinster som görs på att naturresurser töms något högst attraktivt. Detta synsätt har bland annat lett till att människan än idag lever i stenåldern och järnåldern. Vi har aldrig under vår långa historia malt ner mer sten och järn i samhällsmaskineriet än idag… 

Nu finns det naturligtvis invändningar mot ovanstående resonemang. Marian Radetzki är en av dem som har sådana invändningar.  Han skriver i sin bok Tillväxt och miljö att ”oron över att världens ändliga resursbas utgör en begränsning för mänskliga aktiviteter” är lika gammal som mossig. Och det ligger en hel del i hälften av hans kritik. Oron är gammal. Men inte så mossig som han vill ge sken av.  

Redan i slutet av 1700-talet så hävdade Malthus att befolkningstillväxten måste hejdas för att förhindra misär och hunger som oundvikligen skulle följa av om det finns fler människor än vad planeten kan försörja.  Och Romklubben hävdade så sent som 1972 att ”vi bebor en värld med bestämda begränsningar i utrymme, resurser och förmåga att absorbera nedsmutsningen och att fortsatt tillväxt förr eller senare med nödvändighet kommer att stoppas upp av endera av dessa begränsningar”. 

Problemet med Malthus är att befolkningen har ökat mycket mer än vad han trodde var möjligt – men att därifrån säga att planeten klarar 9 miljarder människor som skall leva på vår konsumtionsnivå är det ändå långt. 

Problemet med Romklubben var att man (medvetet) inte tog hänsyn till teknisk utveckling och därmed gav en överdrivet negativ bild av hur fort Jordens naturresurser skulle kunna ta slut – men att därifrån säga att resurserna inte är ändliga är det också väldigt långt. 

För övrigt handlar det inte ”bara” om att naturresurserna är begränsade, det handlar också om att vi plockar upp atomer, som legat lagrade i jordskorpan i årmiljarder, i sådan takt att de skadar livsmiljön. Varenda atom vi plockar upp från jordskorpan – olja, kol, gas och mineraler i alla möjliga former - måste nämligen ta vägen någonstans. Ju fler vi plockar upp ju fler måste ta vägen någonstans. De flesta hamnar som molekylsopor någonstans i det vi kallar biosfären – det vill säga vår livsmiljö. De förflyttas från ett ordnat tillstånd till ett oordnat. Kolatomer plockas upp i atmosfären och förändrar klimatet när vi bränner olja och kol, tungmetaller sprids i jordar och fosfor i haven. För att ta några få exempel. 

Jag ska inte måla fan på väggen, men vi bör lära oss förstå sammanhangen. Kanske kan den långa resan underlätta denna förståelse.


Den långa resan
För ett antal år sedan skulle jag åka tåg från Stockholm till Boden. Det var en 110 mil lång resa, inklusive några avstickare.  Innan tåget rullade ur från Stockholms Central kom några vänner med en kasse i vilken det låg några små ostar, ett paket smörgåskex, en bit salami och en flaska rödvin. På en lapp hade någon av dem skrivit: ”För den långa resan! Glöm inte att livet uppstod i Ockelbo!”

Jag fundera ett tag på vad som menades, men glömde bort lappen när tåget började rulla och jag öppnade fönstret till sovkupén för att få känna doften av ljum sommarkväll.  Det var i mitten på 80-talet och jag tvekade, tvivlade, lockades och kände utmaningen i den lika nya som främmande rollen som företrädare för ett nytt oprövat politiskt parti. 

Väl framme i Ockelbo, någon gång på småtimmarna, började jag åter fundera på varför livet just skulle ha uppstått på denna gudsförgätna plats. Från tågfönstret såg den föga upphetsande ut. Det var först på morgonen när jag vaknade som jag förstod vad mina vänner menat. Naturligtvis! 

En koll på SJ:s karta och tidtabell visade att just i Ockelbo hade livet uppstått om man utgår från att Jorden bildades då tåget lämnade Stockholm och ”just nu” var den tidpunkt tåget beräknades nå fram till Boden.
Stockholm-Boden en resa på 110 mil på 4,5 miljarder år. Jag försökte rekonstruera hur denna långa resa skulle kunna sett ut.

De första milen är kaotiska. Många mil åker vi genom rök och gråa landskap. Molekyler och atomer svävar runt i en total oordning. Mil läggs efter mil på den långa resan, atomer och molekyler ordnas, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. I Ockelbo bildas det första livet. Men det är först när vi når Jörn, efter 97 mils resa, som ser vi de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.

Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils resa, ser vi de första kräldjuren. Efter ytterligare en mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. Några däggdjur kan vi ännu inte upptäcka. Trots att det bara är några få mil kvar på vår resa.

När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som kan vara förfäder till däggdjuren. Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar på resan upptäcker vi något som man kan beskriva som människoliknande varelser. 

Lutar vi oss lite grand ut genom fönstret kan vi se Bodens station. Det är 250 meter kvar till dess att tåget skall stanna. Bromsarna har börjat gnissla riktigt ordentligt. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Tåget har redan nästan stannat.  När det bara är 2,5 decimeter kvar innan stoppet ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, rasar i Österled och skiljer just med gott lynne ett huvud från dess kropp.

Ögonblicket senare, just innan det sista rycket från bromsarna, ser vi hur industrialismen tar fart. Hur inte bara ångmaskinen utan också klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Fem centimeter är kvar innan tåget skall stanna. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen har tagit fart. Kolatomer som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan släpps fria i allt mer våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.

När det återstår 1 cm av den långa resan föds jag.  Momentet därefter är vi framme i Boden. Vi är vid Nu.

Framstegen är så många…
Samtidigt som människan gör så mycket fantastiska tekniska landvinningar och skapat möjlighet för allt fler människor att leva hyggligt goda liv, med mat på tallriken och skola till barnen, har vi också arbetat på vår egen totala fattigdom - beroende på att vi vill leva i tron att vi producerar, gör mervärden och är smarta när vi tömmer vårt mest grundläggande kapital. 

Nej, jag är inte ute efter att svartmåla, eller spå domedagen. Jag är bara ute efter att berätta att vi nått mycket av vår ekonomiska tillväxt genom att använda det som naturen har skapat genom årmiljarderna. En pinsamhet som vi människor i allmänhet, och kanske neoklassiska nationalekonomer och politiker i synnerhet, försöker dölja genom att värna en livslögn. Nämligen att vi producerar när vi konsumerar, att vi skapar när vi förtär, att vi mäter vår rikedom i det ögonblick då naturresurser flödar genom samhället på väg att bli avfall. 

Vi behöver en bättre balans i synen på framsteg. Annars kommer vi att fortsätta som enskilda individer och hushåll, som företag och nationer att bete oss irrationellt. Som vi gör när vi lägger mer krut på att tillföra el än att effektivisera dess användning, som vi gör när vi med ”lönsamhet”  för ögonen tillverkar produkter med allt kortare livslängd och hela tiden öka de materiella flödena genom samhället utan att förstå att flödet till förskräckande stor del också är ett mått på omvandlingen från ordning till oordning. Vi är irrationella därför att vi förmås leva i en livslögn som bottnar i att begreppet ekonomi reduceras till något förhållandevis banalt. Ekonomi handlar om hushållning med begränsade resurser. 

Det finns en teori om sanning som kallas pragmatismens sanningsteori. Enligt denna är något sant om det är fruktbart eller nyttigt i praxis. För de som vill konservera det ekonomiskt tänkande  som  bär på sin egen orimlighet, och som vill upprätthålla tron på den eviga ekonomiska tillväxten, är det en fruktbar teori... 

19 kommentarer:

  1. "Det som upphört i realiteten är således konsumtionen av olja, inte produktionen av densamma".


    ????????

    SvaraRadera
  2. 09:21 - du påpekade en otydlighet i texten, tack. Har lagt till bisatsen "i samband med stormen", för att förtydliga. Kanon att du reagerade!

    SvaraRadera
  3. Det blir mer och mer spännande för varje vecka!
    HB

    SvaraRadera
  4. Birger.

    Kan du tänka dig att ge ut denna söndagsskola som ett häfte?

    I så fall vill jag köpa en bunt och presenta alla mina släktingar, som är sossar (nästan) allihop (några i tät-roller). Ginge det?

    Gt

    SvaraRadera
  5. I avsnittet ”Att bli rikare” står det:
    ”Problemet med Romklubben var att man antog att en del av Jordens naturresurser redan skulle vara slut.”
    Jag antar att du syftar på rapporten Tillväxtens gränser (Limits to Growth) som kom ut 1972 och initierades av Romklubben. Vad som menas med ”redan” är lite oklart men jag antar att du tänker på år 2000, som är en tidpunkt som ibland nämnts i diverse skriverier om rapporten. Problemet är att varken Limits to Growth eller Club of Rome har påstått att några resurser skulle vara slut år 2000 eller ens år 2011.

    Rapporten anlägger i stället ett hundraårsperspektiv och detta framgår på flera ställen i boken (Tillväxtens gränser, Bonniers 1972, sid. 25, 64, 120.) Citat från sidan 25:
    ”Våra slutsatser är: 1. Om de nuvarande tillväxttendenserna i befolkning, industriproduktion, föroreningar, livsmedelsproduktion och uttömning av naturtillgångar får fortsätta ohämmade, kommer gränserna för tillväxten på denna planet att nås någon gång inom de närmaste hundra åren. Det troligaste resultatet blir en ganska plötslig och okontrollerbar nedgång både i befolkning och industriell kapacitet. 2. …”

    Detta var en detaljanmärkning. Jag tycker att det är ett fantastiskt arbete du har gjort med att sammanfatta din tillväxtkritik och hittills är jag beredd att hålla med dig om nästan allt. Jag ser med spänning fram emot hur du ska lyckas ”knyta ihop säcken”.

    Dan Gunnemark

    SvaraRadera
  6. En bok jag vill rekommendera att fördjupa dagens tankar med är Alf Hornborgs "myten om maskinen". Den behandlar många av de aspekter Birger lyfter upp här. bl.a. mellan ordnade naturresurser och oordnat avfall etc.

    läs recension här:

    http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/alf-hornborg-

    SvaraRadera
  7. Åter igen en höjdare. Tack! Den långa resan var oerhört pedagogisk!
    Hälsningar,
    Ronald W.

    SvaraRadera
  8. Birger:

    Helt rätt att man inte ska säga "produktion" av olja. Ska vänja mig av med det.

    Men (som språkpolis) måste jag invända mot att "befolkningen har ökat oändligt mycket mer" än vad Malthus förutsåg. År 1800 var världsbefolkningen 1 miljard, nu knaprar vi på 7 miljarder och blir kanske 9 om några år.

    Sju till nio gånger ökning alltså.

    Långt till oändligheten.

    /Max

    SvaraRadera
  9. Dan! Du har rätt: Jag utgick från artiklar, men har återigen (det var nog trettio år sedan sist!) kollat i orginalarbetet och till min tröst funnit att jag tidigare beskrivit innehållet på ett riktigt sätt. Tack för ditt påpekande.

    Problemet, om man nu skall vara kritisk med facit i handen, var ju att Romklubben valde att inte studera kompenserande faktorers - som t ex ny tekniks - effekt. Å andra sidan var inte det reella syftet - även om medierna och många läsare tolkade det så - att ge en faktisk prognos inför framtiden utan peka på vad som skulle hände om allt rullade på som det gjorde just då. Man ville nog snarast provocera fram en förändring för att undgå de hot som man presenterade.
    Än en gång: tack för påpekandet!

    SvaraRadera
  10. Max! OK, det är bra med språkpoliser ibland. Det är klart att "oändligt" var ett retoriskt grepp som ingen egentligen kan missförstå. Men, du har rätt i alla fall. Ändrar. Tack för påpekandet!

    SvaraRadera
  11. Det ser ut som att de gröna tar hem det i Baden-Würtemberg! kristdemokraterna ryker och de gröna ligger just nu högre än SPD!

    Låt oss inspireras av Tyskland!

    /A

    SvaraRadera
  12. De gröna i Baden-W har också ett starkt konservativt drag över sig, kampen mot modernisering av städer t ex. Vilket är vinnande, till och med att säga stopp till nya fina järnvägsstationer.

    SvaraRadera
  13. Kopfbahnhof bleibt! Låt kulturhistorien leva. Det går att satsa på spår, underhåll och nya tåg utan att satsa på rymdteknologi och spränga kratrar mitt på historisk mark... man ska inte underskatta byggnadernas betydelse i ett land där de flesta historiska byggnader åt återuppbyggda efter kriget.

    men sedan handlade det inte bara om stationen, utan framför allt om kärnkraften och CDU-hyckleriet. 250 000 tyskar demonstrerade i går i München mot kärnkraften!

    SvaraRadera
  14. Birger:
    Jag gissade att du, som jag, hade ett tummat exemplar av Tillväxtens gränser i bokhyllan. Den myt om MIT-rapporten som du råkat ut för är vida spridd, så du är inte ensam. Tim Jackson har Limits to Growth i sin litteraturlista, men har återgett en variant av myten i stället för att kolla i originaltexten. (Se Välfärd utan tillväxt, sid. 27.)

    Jag kan rekommendera uppföljaren: Limits to Growth – The 30-Year Update. Den är betydligt utförligare, tydligare och mer pedagogiskt upplagd än boken från 1972. Författarna tar här också upp den kritik de fått för att inte ha tagit tillräcklig hänsyn till effekterna av införande av ny teknik. Det centrala problemet med ny teknik inom ett område är att det krävs kraftfulla åtgärder av samhället, med lagstiftning och pengar, för att den ska införas så snabbt och i så stor skala att den får effekt. Historien både före och efter 1972 visar att ny teknik inte införts i tillräcklig utsträckning för att påverka utvecklingen nämnvärt. I uppföljaren presenteras emellertid några varianter på ny-teknik-scenarion.

    SvaraRadera
  15. Kan bara bocka och buga för dina bildval.
    Inte bara att de ger en bild av samtiden, utan att du samtidigt ger en bild av den frånvarande framtiden, som en möjlighet!

    Om jag är ute och cyklar (hej Eric)
    Säg till!

    SvaraRadera
  16. ”Problematiken är i realiteten att ju snabbare och bredare flödet är från ordnade naturresurser till oordnat avfall - i form av synliga sopor eller osynliga molekylsopor - ju rikare säger man att vi är. Den pedagogiken är falsk.”
    Man kan se det på ett annat sätt också. Om man omvandlar mineralstenar till datorer, bilar, cyklar, m.m. då kan man säga att det har blivit mer ordning. Om vi omvandlar sedan miljoner år gamla döda djur och växter till koldioxid kan det kolet ingå i livets kretslopp igen.
    Förutsättningen är förstås att man inte slänger allt på soptippen när man har använt prylarna färdigt. I ett fungerande kretslopp återanvänds alla mineraler. Kolet i de fossila bränslen kan ingå i biomassan om vi gynnar växtligheten på jorden och tillvaratar solens energi.
    Om man bara ser det linjärt, från naturresurs till avfall, då spelar det ingen roll om vi är slösaktig eller sparsam, då är det bara en fråga om tid när domedagen kommer.
    Om man däremot ser det som ett kretslopp, där den enes avfall bli den andres råvara, kan det pågå i stort sett hur länge som helst.

    SvaraRadera
  17. det finns en uträkning om att det har gått åt 27 ton biomassa för att få fram en LITERn bensin. Det ger ett hisnande perspektiv på omfattningen av vårt utnyttjande av naturkapitalet. Läs på http://www.eurekalert.org/pub_releases/2003-10/uou-bm9102603.php
    Jag har med åren blivit mer och mer övertygad om att vårt sett att hantera naturen är inbyggt i det system som etablerades med industrikapitalismen, och det gäller också tillväxten. Den eviga tillväxten i det perspektivet blir då mer ett SYMPTOM än ett problem i sig. Jag inser självfallet att den är ohållbar, på samma sätt som en konstant ökning av befolkningen är det, men jag tror att vi måste angripa fossilbränsleanvänden, en ohämmad konkurrens och profitintresset. Den heliga tre-enigheten ligger bakom de flesta problem vi har.
    http://tradgardenjorden.blogspot.com/2011/03/jag-snubblade-pa-ett-inlagg-fran-bo-v.html

    SvaraRadera
  18. SEKAB-gruppen är en av Europas ledande etanolaktörer, de skriver:

    ”Vissa påstår att det går åt mycket fossil energi för att framställa etanol – är det sant?

    Nej, det är inte sant. På 1950-60 talen fanns det produktionsanläggningar i USA som hade väldigt dåligt energiutbyte, men sådana anläggningar finns inte längre. Nutida rykten om etanolens negativa energibalans (att man skulle tillföra mer energi i produktionen än vad man får ut av etanolen) stämmer inte med verkligheten. Etanolen tillverkas idag på kommersiella villkor, det finns inga subventioner i tillverkningen. Om det skulle gå åt mer energi i produktionen än vad man kan få ut av etanolen som drivmedel vore det en kommersiell produktion en omöjlighet. Brasilien har en fossil energibalans på 8,9 vilket betyder att man för varje fossil energienhet i produktionen får ut 8,9 gånger så mycket energi ur etanolen som produceras.

    Vid framtida storskalig etanolproduktion från cellulosa räknar de svenska forskarna en energieffektivitet på 75 till 85 %. Detta beror på att etanol är bara en av flera produkter som man får ifrån cellulosa som råvara. Lignin är en annan produkt som används i till exempel kraftvärmeverk. Man kan jämföra tillverkningsprocessen med ett oljeraffinaderi; in kommer råolja och ut många olika produkter. Samma sak sker med cellulosaprocessen; in kommer skogsråvara och ut kommer en mängd olika produkter.”

    SvaraRadera
  19. Japan är för övrigt rätt intressant att studera när man diskuterar tillväxt. De har ju knappt haft någon tillväxt på 20 år. Det finns förvisso ett och annat att klaga på vad gäller Japan (deras kärnkraft tex), men på det stora hela funkar det ju, har högt välstånd, hyfsad milijöpolitk, orsakar mycket mindre växthusgaser än vi osv. Jag har lite grafer mm på min blogg , Trädgården Jorden

    <a href="http://gardenearth.blogspot.com/2011/03/japan-post-growth-works.html</a>

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.