Hamnade bakom en teveskärm igår, och fastnade i en debatt om jämställdhet mellan bland annat Gudrun Schyman och Veronica Palm. En nödvändig och bra debatt om det unkna sätt som löner sätts på. (Om det pratade jag förresten själv här efter drygt 25 minuter.) När debatten kom att handla om vem som skall vara hemma hos sjukt barn så blev debatten plötsligt vedervärdig. Där fick vi höra att den som stannar hemma hos det barn, som är sjukt och faktiskt behöver en förälder, drar nitlotten. När fan blev det en nitlott att få vara hemma hos sitt barn som behöver sin förälder? Arbetslinjen i sin mest groteska form...
I den "förhandling" som sker mellan mamma och pappa förlorar nästa alltid mamman, medan vinnaren slipper ungen som jävlas med att stöka till det genom att ha feber och ligga och kräkas. som om ungen inte hade vett att ta hänsyn till att mamma och pappa - eller vilka det nu kan vara - har ett jobb och en karriär att tänka på.
Det var kontentan av resonemangen. Jag skulle inte vilja vara barn som tvingas höra - och känna - hur morsan och farsan försöker förhandla bort mig eftersom jag är en sketen nitlott som är i vägen där jag ligger med feber och kräks. Jag är synnerligen positiv till delad föräldraförsäkring men att arbetslinjen förvandlar sjukt barn till förlust i en förhandling pekar på den riktigt sjuka delen av samhället.
Den förälder som barnet inte vill ha hemma drar i själva verket nitlotten - och den som tycker jobbet är viktigare än ett sjukt barn utgör själv en riktigt sketen stackars nitlott. (Inslaget finns efter drygt 30 minuter här - däremot har givetvis Palm, som pratade om förlorade förhandlingar, rätt i att det blir enklare att dela wab dagar om man delat också föräldraförsäkringen.)
Bra!!!
SvaraRaderaÄr det inte konstigt att alla frågor som har med föräldraledighet, VAB och dagis alltid blir en fråga om eventuella vinster eller förluster i pengar, jämställdhet eller villkor på arbetsmarknaden? Den monetära faktorn i projektet ”skaffa barn” blir på något sätt viktigare än alla andra faktorer.
SvaraRaderaMen kanske ändå inte så konstigt? Med ett politiskt etablissemang som har lönearbete som överordnat mål så måste varje reform och varje beslut belysas ur just detta perspektiv. Varje lönearbetad timme innebär omsättning av pengar vilket är själva måttstocken för mänsklig aktivitet. Själva förlusten i att spendera tid med sina barn handlar alltså om förlust av pengar.
Och i tid när arbetslinjen monomaniskt måste upprätthållas så måste också varje idé och tanke som stör detta syfte bekämpas. Därför beskrivs föräldraskap och barn i strikt ekonomiska termer.
Fel!
SvaraRaderaAlliansen:
Förespråkar arbetslinjen och föräldrarnas rätt att välja vem som ska vara hemma med barnen.
Rödgrönavänsterkartellen med stöd av FI:
Motståndare till arbetslinjen och föräldrarnas rätt att välja vem som ska vara hemma med barnen.
De små guldklimpar av kvalitetstid som man haft med sitt barn är det som sätter guldkant i tillvaron på ålderns höst
SvaraRaderaDin poäng Birger är glasklar. Ett barn kan aldrig bli en nitlott!
SvaraRaderaDet är härlig schvung i texten när Birger är förbannad in i hjärteroten.
SvaraRaderaDet är dagen efter 8 mars...dagen efter Hata Feminister-partyt på Internet.
SvaraRaderaEn del av den manliga kränktheten formuleras som mansförtryck i vårdnadstvister, att män drar nitlotten. Det är sant, pappor förlorar ofta vårdnadstvister. En förklaring ligger kanske i att vår kultur anser det vara ett dråpslag för en kvinna att bli fråntagen sina barn. Män ska däremot TÅLA det.
Men pappor tål det inte. Beroende på kärlek till barnen. Beroende på förlorat revir.
Hur ska vi kunna uppnå att - tillsammans - göra barnen till vårt revir, inte till bara mammas revir? Delad, individualiserad föräldraförsäkring, ja! Men kan Staten bli så hårdhänt att Staten också delar VAB 50/50?
Bra rutet, Birger! Saknar din glöd och din pondus i riksdagsdebatterna!
SvaraRaderaKan inte annat än hålla med! Fred! Jag håller med fullkomligt. Gunnel, jag tror jag förstår vad du menar, men utveckla gärna det där med staten.
SvaraRaderaBirger! Du är är verkligen en retorisk fullträff när du är som mest upprörd. Fortsätt med det!
/Jocke
Kollektiv uppfostran är väl en vänsteridé, som numera är allmänt accepterad.
SvaraRaderaGumman min var förr barnskötare på dagis. Där kom barnen att fixera sig vid vårdarna, efterson de bara träffade sina föräldrar en stund innan nattningen därhemma.
De barnen är gamla idag, och kanske känner de sig lite blåsta på en del av barndomen.
"Än sen då?" hörs det från vänster.
Är du säker på det Anonym?
SvaraRaderaAtt barnen FIXERADE sig vid dagispersonalen? Jag hoppas att barnen knöt an, fäste sig vid personalen, tyckte om och litade på. Så ska det vara. Ju större barn bli, desto fler knyter de an till. Syskon, familjens äldre, föräldrars kompisar, grannar, andra barn, andra barns föräldrar...och dagispersonal.
Långa dagisdagar är inte bra! Vad var det som gjorde att föräldrarna bara träffade sina barn en liten stund per dag? Är inte dina ord en häftig överdrift?
Jag var med mina barn 06-08.30, kl 16-21, dvs. 8 timmar per dag, alla helger, de många sjukdagarna. Mina vuxna barn går ibland förbi sitt gamla dagis i parken och låter sådär nostalgiskt *mmmmm*
Anonym 10/3 kl 04:42:
SvaraRaderaMenar du att Sparta är det klassiska vänstersamhället? Jag trodde precis att det var det klassiska högersamhället...