 |
| Utdrag från dagens krönika om Olof Palme i BT. |
Nej, jag tillhörde inte dem som gillade Olof Palme. Jag gillade Torbjörn Fälldin. Och läste Arbetaren och Land. Avskydde sossarnas manipulerande med Linje 2 i folkomröstningen om kärnkraft.
Jag var en del av gröna vågen, röstade på Centern och minns den ohyggliga debatten mellan Palme och Fälldin i Scandinavium 1976.
Palme vann debatten i radion, men i teve förlorade han. Precis som Nixon gjort några år innan mot Kennedy.
Nixon och Palme – så olika man kunde bli, men ända så negativt provocerande i teve. Nixon med sitt snabbt växande stubbskägg och falska blick, Palme med sin briljans som slog över i arrogans. Och inte bara det, Palme hade satt på sig vit kostym. Amerikaniserat. En motsvarighet till när Ulf Adelsohn gjorde en amerikansk entré i just Scandinavium några år senare, en entré som sedan förlöjligades i medierna.
Nixon och Palme – så olika man kunde bli, men ända så negativt provocerande i teve. Nixon med sitt snabbt växande stubbskägg och falska blick, Palme med sin briljans som slog över i arrogans. Och inte bara det, Palme hade satt på sig vit kostym. Amerikaniserat. En motsvarighet till när Ulf Adelsohn gjorde en amerikansk entré i just Scandinavium några år senare, en entré som sedan förlöjligades i medierna.
Fälldin spelade spelet perfekt i valrörelsen 1976, året då socialdemokratins hegemoni föll. Han har berättat att han lade sig till med en sävligare stil än vanligt för att kontrastera mer än vanligt mot Palmes snabba, intellektuella och, i teverutan, högdragna stil. Blundar man och lyssnar till debatten på YouTube så vinner Palme tekniskt så det står härliga till. Retoriken, engagemanget, briljansen, de ideologiska guldkornen. Han var alltför bra, alltför skicklig. Han var skrämmande effektiv, så effektiv att det slog tillbaka. Det passade sig inte i Sverige.
Så Fälldin vann slaget i teve, vann valet och bröt socialdemokraternas långvariga regeringsinnehav. Centern blev den tidens stora borgerliga parti – efter det att man å ana sidan tagit avstånd från socialismen och å andra sidan snott fråga efter fråga från socialdemokraterna: Fälldin hade fått 25 procent av rösterna, lovat att skapa 400 000 nya jobb, tagit över sysselsättningsfrågan från Palme och talat lika varmt om glesbygden som om låginkomsttagarna. Centern lanserades som det nya arbetarpartiet, och nog har de nya moderaterna tagit efter Fälldins strategi. Palme föll på samma sätt som Persson föll – någon tog över deras frågor.
Jag träffade personligen aldrig Olof Palme. Lika illa som jag tyckte om hans inrikespolitik, lika mycket älskade jag hans utrikespolitik.
När jag kom ut i världen var jag stolt över att komma från ett land som hade en statsminister som vågade ta ställning. Det föll vänlighet ner över mig därför att jag kom från Sverige. Lite orättvist kändes det, för jag hade aldrig röstat på Palme.
Hans jultal 1972 gav mig rysningar. Det jag då inte förstod var att det bakom kulisserna pågick något annat, neutraliteten hade i årtionden varit en kuliss och vapenexporten främjades på ett sätt som inte alls stod i samklang med de vackra orden om fred och nedrustning. Men talen. Talen!
Jag kan än idag sätta mig vid datorn och lyssna på tal som finns på nätet. Retoriken, attacken, den ideologiska tydligheten, det brinnande engagemanget som överglänser varenda politiker som sedermera intagit riksdagens talarstol. Visst finns arrogansen där titt som tätt. Den är lättare att överse med idag, när åren gått och den tidens politik är arkiverad.
Detta var ett utdrag från dagens krönika i BT, läs hela här.
Modigt att våga skriva hur det verkligen var en sådan här dag! Minnesartiklar blir ofta floskler. Genom din analys skiner också dina positiva omdömen om Palme som ärliga ljus.
SvaraRaderaAck, så svårt det är att fatta socialdemokratin! Den har så många sidor, att man blir vimsig.
SvaraRaderaGrönvänster med Arbetaren och Land... Då förstår jag.
SvaraRaderaI fredags i teve sa du i soffan att du inte trodde att Pettersson mördat Palme. Varför det?
SvaraRaderaInte undra på att Palme skapade och skapar så starka känslor när det i detta land anses "modigt" att vara ärlig med vad man tycker på en blogg.
SvaraRaderaVad är det alla förväntas huka sig för?
"Land. Avskydde sossarnas manipulerande med Linje 2"
SvaraRaderaJasså så sossarna dagtingade med sitt samvete, ja det gjorde ju inte Fälldin.
Robert: tror inte sossarna dagtingade med sitt samvete utan agerade helt taktiskt. När Fälldin laddade den reaktor han lovat att inte ladda så var det slut på min röst. MP bildades.
SvaraRaderaEtt av det mest välskrivna alster du skrivit på länge (förutom den mycket uppskattade söndagsskolan...)!
SvaraRaderaMan talar inte så ofta om det anonymiserade och hårdnade samhälle som jag tror att Palme till dels var ansvarig för, och som jag tror att han tyvärr även föll offer för.
SvaraRaderaOfta sägs att Sverige blev ett hårdare samhälle efter 1986, men jag tror istället att den processen påbörjades när Palme efterträdde Erlander 1969, eller kanske redan innan det.
Det är alltid svårt att säga vad som är "tidsanda" och vad som är resultat av människors handlingar.
Men Sverige anonymiserades och centraliserades kraftigt under och efter 60-talet. En process som jag tror ledde till ensamhet, rotlöshet, våld och sociala problem.
De förorter och andra platser i Sverige som skulle representera (s) och den nya tiden - blev ofta platser för problem, med "thinnertrasor", "bus" och stor mängd ensamhet.
En "undre värld" uppstod också som inte funnits tidigare. Mot detta borde man svarat politiskt, vilket inte skedde.
Mellan 50-talet och 80-talet eskalerade våld och brottslighet på ett sätt som har få motsvarigheter i den svenska historien.
Jag tror man måste problematisera (s) samhällsbygge och se att det fanns en baksida av de goda parollerna om jämlikhet. Stordriften var kanske inte alltid en så bra idé. Kanske var den till och med ibland dogmatisk och sekt-artad.
Palmes engagerade tal dolde en vardagstomhet bakom parollerna, som jag också tycker man kan ana i Thoursies berömda Sundbybergsprolog, och som lite ironiskt blivit en symbol för efterkrigssamhället.
Dådet var en fruktansvärd tragedi och även jag saknar Palme, men den "svåra" och rentav "misslyckade" sidan av (s)-bygget har man kanske talat för lite om.
MINA IDOLERNA ÄR PALME OCH FÄLLDIN. MEN MOSTE JAG TYCKER INGVAR CARLSSON. OLOF PALME OCH TORBJÖRN FÄLLDIN
SvaraRadera