Beslut om något större än EU tas idag

Sätt ljuset på en fläck, så kan annat ske i skugga.

Man försöker göra det till en EU-fråga. Men det är det inte. Det är en demokratifråga. 

Hur fungerar grundlagens intentioner om samtliga partier och i stort sett hela medievärlden är överens? Svar: fungerar inte alls.

Idag tas det andra beslutet i en grundlagsändring. Få känner till det.

Att något finns i grundlagen innebär att förändringar måste tas med två beslut i riksdagen. Och att det skall vara val emellan. Syftet med detta är människor skall bli medvetna om förändringen och att kunna samtala om den. 

Men det kräver att frågan läggs upp på bordet. Lägger ingen upp frågan på bordet så tas beslutet under bordet. Vilket grundlagen skulle vara någon sorts garanti för att förhindra. Idag tas beslutet - jag vet uppriktigt sagt inte hur jag hade röstat om jag suttit i riksdagen idag. Men oavsett detta bör frågan ha lagts på bordet och diskuterats öppet mellan det första riksdagsbeslutet i juni och det beslut som tas idag. Beslutet innebär formellt att det i grundlagen skrivs in att Sverige är medlem i EU - vilket kan beskrivas som ett harmlöst konstaterande, men som i själv verket är en skrivning som är en motsättning till portalparagrafen om att all makt utgår från folket.

Ska vi vara hederliga så bör det sistnämnda strykas. Annars börjar vi laborera väl mycket med de begrepp som smyckar vår demokratiska självbild. Riksdagens, och de helt dominerande medierna, agerar som om EU-medlemskapet är en marginell förändring av vårt styrelseskick. Så är det inte. Detta kan man tycka vara bra eller dåligt, nödvändigt eller onödigt, modernt eller mossigt. Men det är förljuget och bedrägligt att låtsas som om ingenting skett.

SNS Demokratiråd beskriver för övrigt detta förhållande som en "konstitutionella mörkläggning".

Man kan vara för EU eller mot EU. För svenskt medlemskap eller mot svenskt medlemskap. Det är inte det saken handlar om. Den handlar om något mycket större: demokratins grundvalar och det språkbruk vi använder för att beskriva dessa.

Sedan dess att Sverige blivt medlem i EU 1 januari 1995 har EU:s spelregler reviderats vid tre tillfällen (Amsterdamfördraget 1999, Nicefördraget 2003 och Lissabonfördraget 2009). Till vissa delar till det bättre i sak. Men trenden är tydlig: Samtliga förändringar har medfört att EU och dess olika institutioner får mer makt på bekostnad av de nationella parlamenten och därmed människors formella möjligheter att påverka. Varje pusselbit på den här vägen kan vara mycket aptitlig, klok och välmotiverad som enskild pusselbit - men det innebär inte någon garanti för att slutresultatet blir aptitlig när hela pusslet ligger. 

Det nationella beslutsfattandet räcker idag inte till, inom en rad områden. Det krävs överstatliga majoritetsbeslut som lägger lägsta ribbnivå för sociala och ekologiskt betingade frågor, det är min absoluta uppfattning. Problemet uppstår när man byter ut ribban mot tak. När man tar små steg in i det sovjetiserade tankegodset, om än med marknadsargument. Problem uppstår när beslut alltid flyttas uppåt i hierarkierna.

Sopar vi denna typ av frågor under mattan - vilket förstärktes av den blockpolitik som innebar att MP och V inte knystade något vare sig inför första beslutet i juni eller i samband med valet -  så gör vi oss själva och EU en otjänst. Vi riskerar att skapa ett monster i all välmening. EU är värt bättre än så.