Partiledarintervjuerna

Så är då partiledarintervjuerna i SVT avslutade. Vinnare blev nog det parti som inte var med, men som det talades om: Sverigedemokraterna. En utfrågning av Jimmie Åkesson hade varit intressant - och demokratiskt välmotiverad.

Rent tekniskt uppfattar jag att Jan Björklund och Lars Ohly var skickligast - överhuvudtaget har Vänsterpartiet gjort en överraskande bra valrörelse i allt från den ekonomiska debatten i SVT till partiledarutfrågningar.

Mona Sahlin fick inleda, vilket alltid är svårt eftersom man inte vet vilken strategi som utfrågarna tänker arbeta efter. Hon var noga med att vädja till våra solidariska sidor, till skillnad från Reinfeldt som valde att envist och kontinuerligt vädja till våra egoistiska sidor. Sahlins svaghet ligger i att hon a) engagerat och offensivt kritiserar de stora skattesänkningar som hon och Reinfeldt fått men b) inte gör ett dyft för att rätta till detta. I de rödgrönas förslag ligger ju alla de skattesänkningarna kvar. Jag får inte ihop det.

Fredrik Reinfeldt driver, mer än någon annan, det han kallar jobbpolitik. Han har fått det dithän att den som lovar mest arbete till flest människor uppfattas som bäst. Det måste betraktas som ett paradigmskifte i svensk politik - tidigare har man talat om att minska arbetslösheten, sänka arbetstiden, men nu uppfattas det som fint att tvinga människor att arbeta mer, intensivare och längre. Han har fått valrörelsen dit han ville. Men kylan när det gäller illa drabbade människor känns obehaglig - och att göra det till en konst att vädja till våra egoistiska sidor känns olustigt.

Maud Olofsson talar så fort, och hoppar så snabbt mellan olika trådar, att jag faktiskt inte orkar lyssna på henne. Jag lyssnar tio minuter i taget på SVT-Play, tar en paus och försöker förstå vad det är hon egentligen säger i ordkaskaderna.

Hennes tes om att nya företag ger jobb är oändligt förenklad: hon tycks tro att det blir mer jobb om kommunen lägger ut på entreprenad och om var och en av oss startar eget företag för att med F-skattsedel göra samma sak som tidigare.

Hennes argumentation om kärnkraften är rent löjeväckande: genom att öppna upp för nya reaktorer så öppnar man upp för "det förnybara". Sanningen är ju den att om hon inte bytt uppfattning så hade vi sett slutet på kärnkraftens era eftersom reaktorerna börjar bli för gamla - och därmed hade det förnybara tagit över.

Jan Björklund var klart skicklig - med demagogisk pedagogik och ett leende på läpparna skulle han kunna låta införande av dödsstraff och atombombning av Iran låta som något både harmlöst och fullständigt naturligt. Han har dessutom rätt i att energiuppgörelsen med Centern innebär att ny kärnkraft kommer att byggas. Folkpartiet kommer att göra ett bra val.

Göran Hägglund såg jag inte, men partiet tycks mig ganska ointressant eftersom det inte tillför något till det politiska samtalet - man har ju släppt alla sina profilfrågor. Jag ogillar dessa profilfrågor, men anser att det finns ett värde i att även de frågorna finns med i det demokratiska samtalet.

Lars Ohly balanserade snyggt mellan ödmjukhet, självdistans och tydliga budskap. Det kommer att gå bra för Vänstern i valet. Tjatet om allas rätt till heltid - men inte rätt till deltid - är tröttsamt, men engagemanget för bättre vård och skola utan vinstintresse är vinnande och kan utan vidare dra röster bort från Miljöpartiet, som ju plötsligt tycks var det parti som mest av alla försvarar att skolor drivs av internationella bolag med vinstsyfte - obegripligt! Vänsterns, sedan flera år tillbaka, raka linje i frågan om svensk trupp i Afghanistan skiljer sig också från Miljöpartiets virriga linje.

När utfrågarna hävdade att det fanns en utredning som visade att sänkt arbetstid skulle kosta 270 miljarder borde Ohly bett utfrågarna redovisa den utredningen. Den finns nämligen inte i annan form än som ett slarvigt nedklottrat papper från regeringskansliet.

För Maria Wetterstrand lär utfrågningen varit ett smärre helvete eftersom det alltid är pressande att leva upp till enormt stora förväntningar - jag minns hur lättsamt och positivt det var att fixa partiledarutfrågningen i 1994 års val då jag hade allt att vinna eftersom opinionsmätningarna innan pekade på två procent... Och hur pressande utfrågningen var 1998, då jag fått rykte om mig att vara skickligare än jag var och dessutom hade allt att förlora. Jag gjorde dåligt ifrån mig 1998.

För Maria Wetterstrand gick det sådär, det är inte lätt att försvara en blockpolitik som ligger en bra bit från det egna partiets uppfattningar. Hon är en god rödgrön representant, lojal till utmattningens gräns.

Hon tog inte chansen att angripa tillväxt- och konsumtionssamhället när frågan om nya köpcenter togs upp, hon valde att inte gå till offensiv i klimatfrågan när frågan om köttskatt kom upp och hon planade ut i socialdemokratisk argumentation när det gällde kärnkraften och transportberoende. Hon lär inte ha skrämt någon betongsosse, men inte heller fått hjärtan att brinna hos oss som vill se omvandling från konsumtionssamhälle till utvecklingssamhälle.

Jag sörjer att inte Maria fick vara en fri grön fågel som hade möjlighet att tända hjärtan för en grön livsbejakande kulturrevolution där tillväxtsamhällets stress och konsumtionshets fick konkurrens av en annan vision.

Hur går det då i valet? Tja, jag vidhåller att 1+1+1+1 blir mer än 4 för borgarna, men att 1+1+1 blir mindre än 3 för oppositionen. Jag är rädd för att Alliansen vinner valet - om nu Centern kommer in i riksdagen - och att Sverigedemokraterna kommer in utan att bli det minsta partiet. Jag tror att Vänstern blir större än Miljöpartiet.