Det lär bli mer kärnavfall - låt det nya Centern också bli avfall

Lennart Daleus blev folkkampanjens mot kärnkrafts ordförande 1 januari 1980. Han tog efter folkomröstningen steget in i Centerpartiet, blev dess ordförande i några år och fick sedan uppdraget som chef för svenska Greenpeace, som häromdagen avslöjade hur illa det är med säkerheten på svenska kärnkraftverk. Och som Andreas Carlgren, Centerns miljöminister nu gått till attack mot.

Imorgon leder Centerpartiet Sverige in i ett fortsatt kärnkraftssamhälle, allt arbete detta parti lagt ner på att avveckla kärnkraften byttes över natten till dess motsats.

Centerns resa - från Torbjörn Fälldin till Maud Olofsson - är på många sätt märklig, förvånande och nästan löjlig. När Fälldin talade kritiskt om bolagshögern, har Olofsson blivit ett med samma höger. När Fälldin talade för låginkomsttagare, talar Olofsson för höginkomsttagare. När Fälldin talade om den lilla människans liv, profilerar sig Olofsson med hjälp av glin från Stureplan. Och imorgon fullbordar Olofsson ett av de mer gigantiska sveken i svensk politisk historia: sveket i kärnkraftsfrågan.

Jag hoppas att Olofssons Centerparti efter valet hamnar på historiens skräpvind. Kanske för att återuppväckas när man bytt ledning och kastat ut nyliberalerna.

Två av huvudpersonerna i det trettio år långa gycklet är Mats Odell och Sven Bergström.

• Mats Odell (KD) var inför folkomröstningen ordförande i kristdemokraternas ungdomsförbund och satt med i Folkkampanjens styrgrupp som vice ordförande. Hävdade att kärnkraften var "ett hot mot skapelsen", är numera stark anhängare av kärnkraften.
  
• Sven Bergström (C) var representant för Centerns ungdomsförbund i Folkkampanjens styrelse, hade varit informationssekreterare hos energiminister Olof Johansson, satt med i styrelsen för Miljöförbundet - nu röstar han för rätten att bygga nya kärnreaktorer och kan bli den som mer än någon annan kommer att symbolisera byggandet av nya reaktorer.
  

Mats Odell, till vänster, och Sven Bergström, till höger,
av modell 1980 som kärnkraftsmotståndare.

Trettio år har gått sedan folkomröstningen om kärnkraft. Om den kan man tycka vad man vill. Man kan också tycka vad man vill om kärnkraft, solceller, vindkraft och olja. Men frågan är om man verkligen kan tycka annat än att spelet kring kärnkraften är fyllt av manipulation, lögner och politiskt fifflande.

Inför folkomröstningen pågick en gigantisk folkupplysning. Studiecirklar, radioprogram, debatter, teveprogram, böcker, tidningsartiklar - och heta debatter på arbetsplatser, i familjer och i grannskap. Aldrig tidigare har någon politisk fråga engagerat svenska folket så mycket. Inom familjer blev många osams, sår som tog år att läka. För kärnkraften var inte bara en fråga om teknik och risker - det var en fråga om hela samhällsutvecklingen.

Socialdemokraterna och folkpartiet stod bakom den vinnande linjen - Linje 2 - som vann med 0,4 procent över Folkkampanjen mot kärnkrafts Linje 3. S och FP valde att efter valdagen inte lägga två strån i kors för att genomföra det man lovat inför omröstningen. Tvärtom röstade man i riksdagen gång på gång emot det man sagt, lovat och debatterat. De som hävdar att det gått 30 år och att därmed resultatet i folkomröstningen inte spelar någon roll skall veta att sveken mot vad man sagt inträffade omedelbart efter valdagen.

Nu, trettio år efter folkomröstningen, är det den rödgröna oppositionen som intagit exakt den ställning som Moderaterna hade 1980. Miljöpartiet, som till stor del grundades på grund av sveken i kärnkraftsfrågan, står nu på samma sida som högerledaren Gösta Bohman, som påstod att man kunde förvara kärnavfallet på dasset vid hans sommarstuga i skärgården, Per Unckel och Svenska Arbetsgivarföreningen gjorde 1980. Kampen står mellan den gamla moderata linjen och en uppfattning som ingen ens dryftade offentligt inför omröstningen: bygga nya reaktorer.

Här kommer de tre valsedlarna i repris:

Denna linje stod Moderaterna och Svenska Arbetsgivarföreningen bakom. Det är identiskt med det som nu de rödgröna gjort till sin politik. Det är den politik som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson skall försvara i hösten val.

Detta är den linje som Socialdemokraterna och Folkpartiet stod bakom, liksom LO och TCO. Som ni ser är första sidan identisk med Linje 1. Men eftersom Olof Palme ville trixa så lade man till en baksida. På den lovades sådant som Socialdemokraterna aldrig någonsin levt upp till, tvärtom har man aktivt röstat emot förslag som skulle uppfylla kraven. Bland annat stopp för direktverkande el och överföring av reaktorerna i offentlig ägo för att lättare kunna avveckla senast 2010.

Bakom Linje 3 stod Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, som inte satt i riksdagen än. Linje 2 fick 0,4 procent mindre än Linje 2. Miljöpartiet fanns inte på den tiden.

PS - lite namedropping...

Visste du att Karin Svensson Smith, numera riksdagsledamot för MP, var en av miljöaktivisterna bekom de första Barsebäcksmarscherna? Hon satt i Miljöförbundets styrelse och var också med i ledningen för Kommunistisk Ungdom. Hon valdes in i Folkkampanjens styrelse och var sammankallade i dess arbetsplatsutskott.

Visste du att Expressens tidigare chefredaktör Per Wrigstad var aktiv i folkkampanjen? Han satt med i namninsamlingskommittén och var tillsammans med Ulla Lindström (S) ena v dess huvudpersoner.

Visste du att Henrik Westander, som sedermera skulle bli aktiv i Svenska Freds som vapenexportexpert, arbetade på folkkampanjens informationskontor för att bland annat, som SSU:are, arbeta med kontaktpersoner på arbetsplatser.

Visst du att Per Gahrton fick en kick av en kärnkraftsdemonstration? En kick som ledde fram till att han lämnade Folkparitet och tog initiativ till bildandet av MP. Så här skrev han i boken Det behövs ett framtidspart:


"Valrörelsen 1979 blev ganska påfrestande för mig. Jag kandiderade till omval som riksdagsman för folkpartiet i fyrstadskretsen. Ett par veckor före valdagen ägde den årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: Barsebäck - väck! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen., några hundra meter bort på Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats."
Beskriver väl ganska bra läget inom Maud Olofssons Centerparti.