Frihandel är i grunden handel utan ansvar, utan etik. Det är därför frihandelns vänner reagerar så starkt när det framförs krav på regelverk; t ex sociala och ekologiska klausuler.Frihandelns grundprincip är att köparen inte skall behöva ta något ansvar. Priset skall vara lågt, vi ska betala så lite som möjligt, ansvarsbefriad frihandel gynnar jakten på ekonomisk tillväxt. När skandaler avslöjas låtsas importören vara förvånad, lovar bättring och ber kanske till och med om ursäkt (för att de avslöjats).
55 mg antibiotika per liter vatten hittar man i vattendragen i anslutning till indiska läkemedelsföretag. Tusentals människor i byarna i närheten av industrin drabbas av huvudvärk, cancer, missfall och ledbesvär. Samtidigt blir bakterier antibiotikaresistenta och riskerar därmed att drabba hela världen.
Men kvartalsrapporterna och börsvärdet är på topp. Ty frihandeln utan ansvar blomstrar, ger jobb och tillväxt. Och vi som importerar kan himla med ögonen och berätta att våra egna nationella utsläpp minskar - samtidigt som värdet av våra pensionsfonder kan öka lite extra för varje cancerfall i någon avkrok som vi ändå inte avser att semestra i.
Länge leve den ohämmade jakten på tillväxt, frihandel och kvartalsvinster... Eller? Frihandel leder förvisso till ekonomisk tillväxt mätt i siffror och volymer, ansvarsfull handel leder till utveckling mätt i reella värden och är därmed ointressant för världens globaliseringsfundamentalister.
I övrigt kan konstateras BP (BusPojkarna) lovar att betala för de skador man ställer till - i sann marknadsliberal anda kan alla värden översättas till pengar så möjligheten att betala för en förödd planet finns bara vi ser till att öka planetens ekonomiska tillväxt. Givetvis försökte man bluffa om utsläppens storlek, men det är ju bara naturligt för en spelare på marknaden.
Storföretagen gör som de vill och de folkvalda politikerna går snart i deras ledband. När man väl har sett detta ser man det överallt!
SvaraRaderaEW
Hej. Bra. Och klargörande.
SvaraRaderaImponeras av den indiska kvinnan, som trots motgångar, och utsatthet, utstrålar sådan stridsvilja.
EW. Man kan hoppas/tro att politiker gör som folk vill. Det gäller att vilja tillräckligt mycket. Vilja ta ansvar för långsiktighet och hållbarhet. Och ta konsekvenserna. Kanske genom att avstå. Från antibiotika, eller billiga bomullsksjortor.
Eric
Rachel Maddows hade ett reportage för ett tag sedan där företag protesterar emot slaveri och barnarbete men inte på det sätt man skulle vilja:
SvaraRaderahttp://videocafe.crooksandliars.com/bluegal/maddow-big-business-and-child-labor-endors
Händelserna i Mexikanska Golfen är en varning för vad som kan hända ett petroleumberoende samhälle.
SvaraRaderaNaturligtvis tar inte politikerna någon rättelse (efter ett sådant beslut skulle dom inte bli omvalda). Därför kommer eländet att fortsätta tills jorden blir obeboelig för människan.
Pessimist? Ja kanske
Realist definitivt.
Realist. "Annelie" har på den här bloggen vid flera tillfällen kommenterat, och gett goda exempel på, att när opinionstrycket underifrån blir tillräckligt starkt så agerar politikerna. För att bli omvalda !
SvaraRaderaBirger:
SvaraRaderaFast grundproblemet här är väl inte frihandel utan att bybornas äganderätt inte respekteras?
En märklig mening i Rapports artikel (som docenten i inslaget inte använder, artikelförfattarens egen gissning?): "Det är att sedan tillverka själva pillret som kostar en hel del, medan substansen är relativt billig." Hur kan det vara så dyrt att ta den billiga substansen och pressa ihop den till en tablett? Är det inte för att företaget vill göra en rejäl vinst som pillret är så mycket dyrare än substansen? Och kanske skulle den *fria* marknaden lösa utsläppsproblemet, *även om* bybornas äganderätt fortsatt inte respekteras? Det är väl genom statligt upprätthållna patent som "pillerpriset" kan hållas så mycket högre än "substanspriset"; kanske skulle utsläppsproblemet utan dessa vara självreglerande, som docenten i inslaget uttryckte det. Men den viktigaste åtgärden är att bybornas äganderätt respekteras.
När äldre män åker till varmare länder för att träffa yngre kvinnor kallas det sexturism och anses vedervärdigt.
SvaraRaderaVad kallas det då när äldre kvinnor åker till varmare länder för att få sex med yngre mörka män.
Jo medelålders välbeställda kvinnor som åker i sådant syfte kallas cougars (pumor) och det anses som något positivt.
Vad har nu detta med dagens diskussionsämne att gör kanske någon undrar. Jo för de allra flesta resorna sker ju med flyg och underhåller sålunda petroleumindustrin.
De små livsmedelsproducenterna riktar sig främst mot den inhemska marknaden. Detta har fått en Sara Johansson på Jordbruksverket att gå i taket. Här skall exporteras.
SvaraRaderaByråkraterna vill tydligen inte förstå att vad vi konsumenter efterfrågar är inte endast ekologiskt producerat utan även närodlat.
Byråkraterna är tydligen noga med att transportsektorn och därmed också oljekonsumtionen och utsläppen hålls i gång.
Visst Eric hoppas vi att trycket underifrån skall bli så stort att politikerna känner sig tvingade att fatta rätta beslut.
SvaraRaderaMac: Bybornas äganderätt skulle kunna förhindra antibiotikautsläppen, menar du. Du menar alltså att om byn äger marken och dessutom vattendraget och dess vatten så skulle det lösa sig. Så är inte fallet. Byborna skulle ju t ex kunna välja att sälja marken och vattendraget till företaget som tillverkar antibiotiska preparat- möjligheten att få ut fem årslöner per person är knappat omöjligt. har man köpt marken, och vattendraget, så skulle man således ha rätten att fortsätta? Vem köper man havet av?
SvaraRaderaLiberala tänkare brukar ta till det där med äganderätten, men så enkelt är det inte.
Gamla tiders bönder hade som mål att lämna över ett fungerande jordbruk till sina söner, och möjligen döttrar. Dagens bönder har snarare som målsättning att lämna över en fet aktieportfölj till sina söner, och möjligen döttrar. Problem uppstår således när allt mer kan värdesättas i kronor och ören.
Birger:
SvaraRadera"Byborna skulle ju t ex kunna välja att sälja marken och vattendraget till företaget som tillverkar antibiotiska preparat - möjligheten att få ut fem årslöner per person är knappast omöjligt."
Naturligtvis *skulle* byborna kunna tillåta läkemedelsfabriken att släppa ut antibiotika i marken/vattendraget där de bor/som de lever av för, låt oss säga, fem årsöner vardera. Men varför skulle de göra det? Visst är det mycket pengar, men knappast så mycket att det är värt huvudvärk, cancer, missfall och ledbesvär.
"... har man köpt marken, och vattendraget, så skulle man således ha rätten att fortsätta?"
Man har rätten att fortsätta, så länge som byborna tillåter det. Läkemedelsföretaget har inte köpt *marken*, marken tillhör den som lever på den; man har köpt rätten att släppa ut antibiotika på marken, så länge som markens ägare, dvs. byborna, tillåter det (vilket inte skulle vara särskilt länge när de inser effekterna). Jag är väl medveten om att det inte är så markägande fungerar idag, men en annan syn på/definition av markägande är inte mer utopiskt än att storföretag ska respektera den lilla människans äganderätt. Observera att mitt ursprungliga inlägg aldrig var menat som en politisk reform-lösning som realistiskt kan genomföras inom en snar framtid (om någonsin?).