Språkrörens historia - del 8

Janne och Margareta - rören som fick ta skiten...

Jag har berättat om de första språkrören i sju avsnitt. Här finns de samlade i ett svep på sajten Backspegel. Här kommer fortsättning...

Kongress i Jönköping. Våren 1990. Fiona Björling och Anders Nordin tackar för sig. Deras situation hade varit omöjlig. Nya språkrör skall väljas. Ett försök till nystart efter 18 månader med konflikter. Jan Axelsson och Margareta Gisselberg blir valda. Margareta var något av veteran i politiska utskottet, Janne var relativt ny men hade, precis som Margareta, många års erfarenhet av kommunpolitik.

Margareta Gisselberg hade sin hemmaplan i den akademiska världen, på Umeå universitet. Hon hade skrivit en doktorsavhandling med titeln Stå vid spisen och föda barn. Hon var stilig, sval och strikt. Höll på sin integritet.

Margareta var engagerad i jämställdhetsfrågor, kunnig i sociala frågor. Hon var sinnebilden av det som kallades realos och verkade betydligt mer intresserad av riksdagens sakfrågor än av djupa ideologiska debatter.

Margareta gick för det mesta rakt på det konkreta och jag upplevde att hon var rationell i den bemärkelsen att hon inte sökte efter konfliktungar. Detta till skillnad från sin företrädare Fiona som ofta vände på alla stenar, även när det riskerade leda till uppflammande konflikter och långvariga debatter.

Bilden är från kongressen i Jönköping, då Margareta valdes till språkrör. Jag hade just kommit ner efter att av Åsa Domeij blivit övertalad i telefon dagen innan att åter ställa upp i partiets politiska utskott efter några år utanför politiken.

Jan Axelsson, gymnasielärare från Falun, var förutom politiskt väl bevandrad även en glad gamäng som gillade kontakt med journalister och gärna bjöd på sig själv. Han var, till skillnad från Margareta, ofta frustrerad över riksdagsgruppen och det utrymme dess gruppledare tog. Jan ville ta den plats som ett kongressvalt språkrör skall ha i Miljöpartiet: nämligen företräda partiet. Något som inte sågs med blida ögon av alla i riksdagsgruppen.

Jan var verbal, påläst och med ett rejält mått av humor. Han var en av partiets få rökare, vilket retade en del. Jag är övertygad om att han kunnat bli en stark tillgång i valrörelsen om partiet gett honom utrymme och om gruppledarna Inger Schörling och Claes Roxbergh stått tillbaka mer under de år som föregick valet.

Bilden är från ett telefonväkteri på Aftonbladet - jag var med som bisittare till Janne. Få ringde, partiet tycktes utslaget. En löpsedel till vänster meddelar att Carl Bildt nobbar en utfrågning i TV4 med Hagge Geigert.

Inför valet blev det ett kattrakande utan like om vilka som skulle synas på valaffischer. Vi var några som menade att allt fokus skulle sättas på språkrören. Men så ville gruppledarna också synas, och så skulle andra också bli affischnamn... Det är möjligt att det var av omsorg om partiet dessa beslut togs, men jag misstänker att det snarare bottnade i någon sorts personlig kamp.

Inte ens i Miljöpartiets egen medlemstidning - Grönsaken - gavs minsta lilla utrymme åt språkrören i det som skulle föreställa valnummer!

Valaffischer 1991 - mellan språkrör och gruppledare finns Carl Bildt i form av en gam med viss

likhet. En serie med affischer med djurbilder och partiledarnas namn ingick i kampanjen.

Jan Axelsson fick i nåder ställa upp i SVT:s partiledarintervju, men var då okänd för de flesta. Han förberedde sig noga och seriöst. Han gjorde utmärkt ifrån sig. Fick bra recensioner i tidningarna. Problemet var att han var okänd, ett nytt ansikte för de flesta. Och han skulle inte synas så mycket mer...

Det tillfälle Jan Axelsson skulle kunnat slå igenom på samma sätt som Bengt Westerberg en gång slagit igenom, utgjordes av en lite mer lättsam, ironisk och personlig utfrågning i TV4 av Hagge Geigert. Detta programformat var den perfekta plattformen för Janne: han vågade bjussa på sig själv, hade humor och lätt till skratt, hade en spännande och kul historia att berätta, hade självdistans och mod att vara visionär. Det är min övertygelse att han hade slagit de gamla partiledarna med hästlängder.

Men majoriteten av den beslutande valledningen bestämde sig för att istället matcha det kvinnliga språkröret i just detta program - partiet ville markera sin jämställdhetsprofil. Men denna sorts program var helt fel för Margareta. Det var inte där hon passade.

Och det gick dåligt - under den knappa timme utfrågningen varade lockades hon ta avstånd från partiets plan för avveckling av kärnkraft, lät sig bluffas i klimatdebatten av en förment miljöexpert (Nils Dahlbäck, som bland annat gjort sig känd genom barnprogram med Humle och Dumle)) som satt som någon sorts expertdomare och i den rollen påstod att Margareta hade fel när hon hävdade att biobränslen inte bidrar till växthuseffekten. Han påstod att förbränning av biobränslen var lika allvarligt för klimatet som fossila bränslen. Margareta vågade inte stå emot. Att TV4 i en bisats tvingades be om ursäkt någon vecka efteråt hjälpte givetvis inte.

Ekonomidebatten i teve fick jag ta. Det gick bra - jag var (hemligt) utrustad med ett runt akvarium med vatten från ett kraftigt förorenat och algblommande hav, utifrån detta talade jag ekonomisk politik till övriga deltagares förskräckelse och kvällstidningars glädje.

Till den slutgiltiga partiledardebatten valdes Inger Schörling, vilket backades upp av Margareta. Det var naturligtvis ett totalt befängt beslut eftersom Inger, hur duktig och sympatisk hon än var, inte var den som stack ut från mängden partiledare.

Det partiet hade behövt - hotet att inte klara riksdagsspärren var överhängande - var någon som stack ut, någon som bröt mot mängden, någon som vågade uppträda på annat sätt än alla andra politiker - Jan Axelsson hade varit rätt person. Debatten sågs av 4,2 miljoner människor. Det gick dåligt för Miljöpartiet. Inte för att Inger Schörling var dålig, utan därför att hon gav beskedet att MP var som vilket annat parti som helst.

Valet gick åt fanders. Vilket var helt riktigt, Miljöpartiet hade jobbat hårt för att åka ur riksdagen. Margareta, som gjort ett otacksamt hästjobb, avgick direkt efter valet - förmodligen bränd, besviken och med tyngden av att ha företrätt partiet när andra ställt till det så mycket att det sparkats ut från riksdagen.

Steget från den akademiska världen till en värld med journalister är evighetslång... Lika stor tillgång som Margareta skulle varit som demokratisk hantverkare i riksdagsgruppen, lika främmande kändes hon bland pladdrande journalister och utspel. Jag tror att hon aldrig trivdes i det rampljus som ett språkrör måste trivas i, eller åtminstone låtsas trivas i. Hon var egentligen för redig för att vara språkrör. Och rollen, som den växt fram, var ohyggligt otacksam.

Jan Axelsson och Margareta Gisselberg, fulla med hopp
om att partiet skall rädda sig kvar i riksdagen... Det gick
inte. Men det var inte språkrörens fel. Organisationen
hade byggt in konflikter i sina stadgar och språkrören
formligen trycktes ut från sina roller. Jan och Margareta
bör hedras mer än kritiseras!

Jan Axelsson stannade kvar, ställde upp som ensamt språkrör fram till kongressen, matchades hårt (bland annat iklädd boxhandskar) och var inställt på att bli omvald vid nästa kongress. Kanske tillsammans med Eva Goës, som uttryckt att hon kunde tänka sig ställa upp en gång till.

Men så blev det inte. Och det var mitt fel. Fortsättning följer.

Margareta Gisselberg fyller 72 år i år. Hon har lämnat både Miljöpartiet och Umeå och bosatt sig där hennes skånska känner sig mer hemma. Där är hon ordförande i Slottsträdgårdens Vänner. De sista universitetsåren ägnade hon sig åt att främja och utveckla den IT-stödda distansutbildningen. "Jag har haft förmånen att få avsluta mitt yrkesliv med ett fantastiskt roligt arbete!"











Här skriver Margareta dagbok
från Slottsträdgården.

Jan Axelsson har fyllt 71 år, bor kvar i Falun och är aktiv i Svenska Humanistiska Förbundet och föreläser emellanåt på Senioruniversitetet. Han lämnade partiet i början av 90-talet, då han också skrev en kritisk DN-debattartikel om den utslätning av politiken som han ansåg sig se i partiet.