Spåkrörens historia - del 7

Anders och Fiona - rören som trycktes ut...

Jag berättade om de första språkrören i sex delar för ett tag sedan. Här finns de samlade i ett svep på sajten Backspegel.

Nu fortsätter vi...Det är december 1988. Segerns sötma. Första nya parti på 70 år som tagit sig in i Sveriges Riksdag. Allt borde vara frid och fröjd. Men det fanns inbyggda organisatoriska problem... Språkrören fick inte sitta i riksdagen, ingen riksdagsledamot fick sitta i partiledningen - allt bottnade i den gröna kritiken av personkult, partiledarmakt och politiskt mångsyssleri. Samt i den erfarenhet som sa att makt korrumperar. Gröna partier var, för att citera Petra Kelly, antipartipartier. Vi skulle stå emot etablissemangets lockrop om anpassning. Det hade gått åtta år sedan Per Gahrton på DN-debatt skrev om den chockterapi som väntade de gamla partierna. Skulle det nu bli så? Eller skulle det bli Miljöpartiet som utsattes för chockterapi?

Visst skulle riksdagen bli grönare, men Miljöpartiet valde att anpassa sig redan vid inträdet. Den grönt vildvuxna sambaorkester som följt partiet i valrörelsen - bland annat under det långa valtåg partiet gjorde genom landet i ett chartrat SJ-tåg - fick inte förtroendet att gå i täten när partiets riksdagsgrupp gick genom gatorna till riksdagens högtidliga öppnande. En mer städad sambaorkester engagerades! Så ynkligt! Hade jag varit kvar som språkrör - och dessutom kommit in i riksdagen - hade jag aldrig accepterat detta. (Jag kom in i riksdagen som ersättare efter någon månad, och satt kvar ett drygt år innan ordinarie ledamot trädde in igen).

Ebbe Grön hette den samabrupp som följde oss på valturnér och valtåg genom
landet. Jag blev så förbannad när de byttes ut mot en mer "städad" orkester
från Stockholm när det var dags att gå till riksdagens högtidliga öppnande.

Partiets stadgar innebar således att språkrör inte fick sitta i riksdagen. Eva Goës och jag var valda fram till valdagen. Så nu skulle Förtroenderådet välja nya språkrör. Det naturligaste var att välja en man och en kvinna som redan satt i partiets politiska utskott. De skulle sitta fram till kommande kongress om ett halvår, då deras mandat skulle avslutas eller förnyas.

Som kvinnligt språkrör var det mest naturliga alternativet, Åsa Domeij, utesluten eftersom hon kom in i riksdagen. De två som fanns med i diskussionen var istället Margareta Gisselberg och Fiona Björling.

Margareta Gisselberg, med filosofie doktorsexamen i sociologi vid Umeå universitet, hade arbetat med socialpolitik och varit gruppledare för partiets kommunfullmäktigegrupp i Umeå. Margareta var ljusgrön, argumenterade utifrån sakpolitik och profilerade sig starkt i jämställdhetsfrågor. I slarviga medietermer skulle hon definieras som realos.

Fiona Björling var brittisk medborgare, docent i slaviska språk vid Lunds universitet och med många års erfarenhet av arbete i Miljöpartiet på olika nivåer. Fiona var ideologiskt djupt förankrad, var djupgrön och skulle i slarviga medietermer definieras som fundis.

Fiona Björling blev vald utan några tveksamheter. Partiet fick därmed en garant för att den ideologisk dimensionen i politiken inte skulle försvinna trots inträdet i riksdagen. Jag upplevde att hon vände på varje sten, även sådana stenar som dolde någon konflikt i något undanträngt hörn - och trots att detta vändande riskerade leda till långa debatter där utgången redan från början var klar.

Fiona var på många sätt motsatsen till sin företrädare Eva Goës. Hon ville ha kontroll, höll inne med spontanitet och skulle aldrig komma på tanken att ställa sig att sjunga på ett torg. Däremot hade hon varit en jäkel på att dansa samba när valtåget drog genom landet inför valet.

Fiona dansar samba under ett av alla stopp
som det chartrade valtåget gjorde 1988.

På den manliga sidan blev det mer komplicerat. Ingen i politiska utskottet ville bli språkrör. Den som anmält sig för jobbet blev istället Per Holmqvist, en kontroversiell och enveten man från Norrland. Han kunde entusiasmera, var en slagfärdig entreprenör men uppfattades också av många som manipulativ. Många var förskräckta inför tanken att han skulle bli vald.

En av dem var Anders Nordin, småbrukare från Altersbruk (i Piteå kommun) och ledamot i politiska utskottet sedan flera år. Han erbjöd sig att ställa upp i sista stund. Han hade fjällkor, långt hår, snabbväxande skägg och bakgrund i miljörörelsen efter sextiotalets engagemang i den frihetligt socialistiska rörelsen. Anders blev vald.

Som parentes kan jag nämna att våra familjer bytte bostad under en semester och att jag vid ett senare tillfälle i en liggvagn från Norrland forslat hem en halv styckad fjällko i kartonger som under natten började läcka röd vätska. Det sistnämnda fick den jag delade liggvagnen med att snabbt försvinna från kupén på morgonen - inte lär det blivit bättre när hon kom ut och utanför närmsta pressbyrå kunde se löpsedlar om styckmördare....

Anders och Fiona var ungefär så olika som jag och Eva varit, fast på annat sätt. Fiona gav ett strikt intellektuellt intryck. Anders såg ibland mer vild än tam ut. Båda blev omvalda på kongressen ett halvår senare. Men konflikter hade redan då växt fram...

Gruppledarna i riksdagen - Inger Schörling och Claes Roxbergh - levde nämligen upp till rollen som mycket traditionella riksdagsledamöter och fick en allt större maktposition. De företrädde allt som oftast partiet även utanför riksdagen, journalisterna lärde känna dem, de var lätta att få tag på, de lärde sig snabbt det etablerade politiska språket. Språkrören från Lund och Altersbruk tonades ner. Eller rättare sagt: de trycktes ut. De bodde inte i Stockholm, de satt inte i riksdagen, de var radikalare än riksdagsgruppen, de var något av främmande fåglar när de kom in på riksdagskansliet.

Anders Nordin och Fiona Björling hade kunnat bli två starka profiler
inför nästkommande valrörelse. Men de fick aldrig en rimlig chans.

Stämningen blev allt mer ohållbar. Alla mådde dåligt. Olika grupper bildades för att fungera som brobyggare. Terapeut kallades in. Ingenting hjälpte. I det politiska utskottet, där många bytts ut eftersom många gamlingar blivit invalda i riksdagen, ansåg många att riksdagsgruppen levde ett eget liv med både ändrat språk och ändrade vanor.

Språkrören var lagom roade av att fortsätta och steg av inför kongressen 1990. Nya rör skulle väljas...

Jag är övertygad om att Fiona Björling hade kunnat bli ett av de bästa språkrör som Miljöpartiet någonsin skulle kunna få, om hon hade fått chansen - hon hade förmodligen också blivit det viktigaste för partiets utveckling som grönt modigt parti. Anders hade, om han väl kommit in i rollen och känt trygghet i den, kunnat blivit en stark profil.

Fiona Björling, som fyller 67 nästa år, har lämnat partiet sedan många år tillbaka. Fiona arbetar kvar vid Lunds universitet, nu som professor som bland annat föreläst om den ryska intelligentians anpassningsdilemma under 1920- och 1930-talen. Hon är också ordförande i Danscentrum Syd, inte minst därför att hon uppskattar att man genom dans kan kommunicera utan ord, "som annars dominerar allas vår kommunikation."

Fionas universitetssajt här.

Anders Nordin, har fyllt 61 år och lämnade också han partiet för många år sedan. Han är medlem i Piratpartiet, är en av dess riksdagskandidater och har skrivit förslag till kommun- och landstingsprogram för detta parti. Anders har bytt fjällkorna mot jakar och har vunnit en strid med länsrätten om att jakar är jakar... Anders är också ålderman för Nybyns Bys Byamän - vilket är "en sorts kvarleva från tiden innan Sverige blev Sverige".

Anders blogg finns här.