Se upp i klimatdebatten....

Så dök då det förväntade sättet att förhala nödvändiga och reella klimatåtgärder upp.

Under FN-debatten igår nämndes från flera håll att man verkligen skall reducera utsläppen av klimatgaser rejält. I förhållande till den ekonomiska tillväxten... Det var kineserna som kastade in begreppet denna gång, och USA lär haka på inför Köpenhamn.

Detta betyder konkret att man kan påstå sig vara nöjd om utsläppen av koldioxid "bara" ökar med 2% om BNP ökar med 4%. Förhandlingarna med naturlagarna fortsätter... Med retorik i form av "vi måste hitta en bättre balans mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd".

Detta sätt att räkna - utsläpp i relation till den ekonomiska volymökningen - ville för övrigt den socialdemokratiska regeringen också införa som enda mätmetod då det gällde gröna nyckeltal. En tillväxt på 4 procent medför fördubblad ekonomi på 18 år... Ökar utsläppen "bara" med 50 procent under denna tidsperiod så är man således nöjd...

Det är lika befriat från verklighetsförankring som när man jublar över att utsläppen av stabila miljöskadliga ämnen, som lagras i naturen, minskar. Jublet borde upphöra med tanke på att nivåerna tvärtom ökar, även om tillförseln minskar.

Det är ett av alla skäl till att man blir frustrerad när man förhandlar med politiska motståndare som fått sin världsbild hämtad från teoriböcker i neoklassisk nationalekonomi. Det faktum att den "ekonomiska krisen" visat sig medföra utlsäppsminskningar kanske till slut täpper till truten på dem som envisas med att påstå att ständig ekonomisk tillväxt, och ständigt ökande konsumtion, kan kombineras med ekologisk, och därmed social och demokratisk, hållbar utveckling.

Wijkman, Wettergren och Hamilton. Och Karl Marx!
Det finns åtskilliga sätt att mäta hur mycket klimatgaser vi släpper ut. Det är naturligtvis orimligt att jämföra land med land utan att ta hänsyn till utsläpp per capita. Men det är lika orimligt att mäta ett lands utsläpp utan att ta hänsyn till konsumtionen.

Svenska utsläpp bör därför räknas utifrån vad vår konsumtion medför när det gäller utsläpp. Att vi flyttat tillverkningen av våra konsumtionsprylar till andra länder innebär ju ändå att det är svenska konsumenter som är orsak till utsläppen.

Endast kristdemokraten Anders Wijkman (sid 459) och miljöpartisten Maria Wetterstrand (sid 457) förordade detta sätt att räkna i Klimatberedningen (SOU2008:24), där Wijkman var skarpast genom att slå fast i ett yttrande (dock inte reservation): "Vi måste mäta effekterna av vår totala konsumtion, dvs. inkludera importen av varor och tjänster". Medan däremot Folkpartiet motsatte sig att man ens utredde frågan (SOU2008:24 sid 449) med motivet att han anser att ett sådant synsätt härrör från principer lanserade av Karl Marx.

Förlöjliga, förtala, förneka, fördröja...
Den klassiska metoden när det gäller att motsätta sig miljökrav är väl känd. Den bygger på att man först förlöjligar de som påtalat ett problem (Raquel Carson blev gravt förlöjligad efter sin bok Tyst Vår), därefter förtalar man personerna i fråga genom att söka lik i garderoberna, därefter kommer man in i förnekelsestadiet för att så, när bevisen är överväldigande, påbörjar stadiet av fördröjande.

Det är där vi är nu när det gäller klimathotet.

Är det bra om man "lyckas" i Köpenhamn?
Det är inte helt säkert att den bästa lösningen är att man lyckas sy ihop något i Köpenhamn. Risken att en ev. överenskommelse i Köpenhamn blir urvattnat - och att vi tvingas leva med denna överenskommelse i många år - är uppenbar. Ett totalt fiasko i Köpenhamn kan däremot bli en spark i baken på de politiska ledarna, ett uppvaknande som får alla att bjuda till.

Tanken att man än så länge ligger lågt, för att inte spela ut sina kort, känns lite malplacerad. Att ligga lågt kan innebär att man låser fast sig, och sedan tar prestigen över.
Dessutom är det så att tar man panikbeslut efter en huggsexa, som inte är förankrade i det egna landet eller ens genomtänkt, i Köpenhamn så blir det bara ett papper av det.