Séraphine Louis. Hört talas om henne? Nu finns i alla fall en film om denna kvinnliga konstnär. Bra. Inte bara för att den är prisbelönt, utan för att den sätter fingret på avarter inom kulturen.Den största historiska avarten är att kvinnor försvunnit från kulturhistoiren, och om de finns där så är de "kvinnliga konstnärer", eller "kvinnliga författare". Medan män bara är konstnärer, författare och kompositörer. Varför blev det så?
Anna Larsson påpekade i en krönika häromdagen att det i den insläppta boken Konsten - så funkar det (inte) av Vanja Hermele tydligörs hur jämställdheten inom konstvärlden ser ut. På 1800-talet fanns cirka 1000 verksamma kvinnliga konstnärer i Sverige. När Svenskt Konstlexikon upprättades så fanns bara några stycken kvar.
Så är det också inom litteraturen. Redan på 1880-talet debuterade 137 kvinnliga författare! Flera sålde stora upplagor, höll lika hög kvalitet som de bästa av männen. Likt förbaskat försvann de från litteraturhistorien, som skrevs av män. För kvinnor var ju konstiga. Mäns kreativitet var kreativ, kvinnors bara uttryck för hysteri.
Elin Wägner uttryckte detta fenomen på ett elegant sätt i Väckarklocka:
Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.
Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv.
Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.
Förtigandet av kvinnorna i historien är djupt problematisk. När jag undervisade filosofi var en vanlig fråga varför man bara fick läsa om gubbar. "-Borde det inte heta gubbosofi?", frågade en tjej. Mitt svar blev att kvinnor dels inte släpptes fram förr, dels inte blev bevarade om de skrivit något. Och så var det både inom vetenskap och kultur - liksom fördenskull också inom politiken.
SvaraRaderaTystnaden och källbristen kring gångna tiders kvinnliga bidrag till utvecklingen är ett tydligt vittnesbörd om hur halva mänskligheten osynliggjorts. Fortfarande finns starka krafter som vill ha kvar osynliggörandet, också i vårt eget samhälle.
Elins Väckarklocka är fortfarande aktuell.
P.Gr.
Detta är något som speglar alla discipliner vare sig det gäller kultur eller vetenskap. Det ser likadant ut i varje fält, kvinnor har varit underrepresenterade i flera grenar och discipliner i generationer.
SvaraRaderaVarför är det så?
I ett ojämlikt, odemokratiskt samhälle, där det inte finns lag som stipulerar grundläggande regler vad gäller olika friheter och rättigheter, så har mannen historiskt haft en klar fördel.
Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Tack vare personer som, Elin Wägner, vilka har stått ut från gemene man får vi en bild, denna bild från den kvinnliga "blicken" kommer bara bli mer omfattande, då samhället blir mer och mer demokratiskt.
Däremot, konstscenen. Tidiga kvinnliga konstnärer som varit tongivande, Berthe morisot, Artemisia Gentileschi. Ja det finns ett antal för varje 1500-1600 tal.
En intressant fråga kan vara varför det inte blivit fler? I dagens samhälle talar vi om tvångskvotering när det gäller styrelser och vanliga yrken, men om vi tittar bara 20-30 år tillbaka i konstvärlden så är män fortfarande tongivande och i majoritet. Även om det finns fler kvinnliga artister jämfört med tidigare århundraden, cindy sherman, Barbara Kruger, Frida kahlo, för att bara nämna några av de mest kända. Så har utvecklingen inte, i konstnärsvärlden hakat på- Jag vet alldeles för lite om litteratur för att ge liknande exempel, men det finns en viss skillnad, då konstnären inom konstvärlden ofta slår igenom eller blir erkänd, långt efter tidpunkten då hon/han gjorde verken.
Samtidigt har konsten en tradition utav att ändra sin egen kanon, dvs, historiska konstnärer som tidigare varit erkända och beundrade fallit bort, samtidigt som andra kommit tillbaka, beroende på samtidens uppfattning om vad som är bra eller dåligt och om det varit inflytelserikt eller inte. Denna förmåga är högst unik hos fältet och kan leda till en något annan utveckling vad gäller "jämställdhet" jämfört med samhället i stort.
Ja, i varje fall var det trevligt att i SVT 2 höra/se den "manliga" Palast Orchester med Max Raabe i kväll. En enda kvinna var med, violinisten, och hon intog en hedersplacering.
SvaraRadera