DN-debatt 13 mars 2000: "Göran Persson är värd förakt i EMU-debatten."

Det är på väg att braka ihop totalt inom euroområdet. Så här skrev jag på DN-debatt den 13 mars 2000, inför folkomröstningen om EMU:

Det är tragiskt att Sveriges statsminister ska sänka sig så lågt att han inte kan föra EMU-debatten på ett hederligt sätt, utan väljer en argumentationslinje som saknar varje koppling till verkligheten.

Jag kritiserar inte Göran Persson för att han tagit ställning för EMU. Det finns argument för ett medlemskap, precis som det finns argument mot. Det finns åtskilliga intellektuellt hederliga argument som raka och ärliga EMU-anhängare framför. De är värda respekt och argumenten skall vägas in i helhetsbedömningen av hela EMU-projektet.

Men Göran Perssons retorik hör inte hemma i den kategorin. Tvärtom bygger de på rent bedrägeri och taktiska överväganden för att skrämma människor och utnyttja frågans komplexitet för att försöka sprida dimridåer och på det sättet manipulera opinionen.

De EMU-anhängare som argumenterar utifrån att kostnaderna för valutaväxling blir lägre, att EMU är naturlig del av en alltmer integrerad union med alltmer gemensam politik, att det är bra och rationellt med framväxten av Europas Förenta Stater är värda respekt för sina åsikter. De finns på den borgerliga sidan i Sverige. Men vad ska man säga om Göran Perssons retorik?

Det Persson nu målar upp är den lilla skvalpande valutan som flyter omkring på den globaliserade ekonomins stormande hav. Den lilla, oskyddade båten, på väg att dränkas så fort kapitalismens stormar tar fart. Och så har han mage och oförskämdhet att säga att han inte en gång till vill uppleva hur finansvalparna ska flina åt honom på Wall Street och han påminner retoriskt om hur räntorna rusade upp till 500 procent med åtföljande ekonomiska kaos som drabbade småföretagare, villaägare och många andra när spekulationen mot den svenska kronan var som värst.

Men denna argumentation är ren nonsens.

Problemet den gången, i början på 90-talet, var ju att kronan var knuten till ecun, att det politiska etablissemanget ville tillhöra EU:s A-lag varför man pumpade luft i systemet i stället för att släppa kronan fri. När man äntligen - vilket bland annat miljöparitet krävt under en längre tid - lät kronan flyta bedarrade stormen.

En flytande valuta, som vi nu har, kan inte drabbas av det stormande hav som Göran Persson pratar om. Skälet är att så fort kronan blir undervärderad kommer den att köpas upp av dem som upptäckt att den är undervärderad. När valutan är flytande anpassas kostnadsläget till omvärlden.

Om Carl Bildt och Ingvar Carlsson hade låtit kronan flyta tidigare hade vi sluppit en stor del av arbetslösheten och masskonkurserna hos småföretag. I stället bildade socialdemokrater och moderater en pakt för att paniskt hålla fast kronans värde vid ecun. Efter det har paktens uppdrag varit att förneka sina misstag, låtsats som om det regnat, när en stor del av den ekonomiska respektive sociala kris som Sverige befunnit sig i härrör från deras agerande.

Det EMU-anhängarna i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet måste svara på är huruvida de anser att EU utgör ett optimalt, eller ens rimligt, valutaområde.

Inom EU är det ju sällan, för att inte säga aldrig, som hela unionen har samma utveckling under samma tid. Att EU:s centralbank skulle föra en räntepolitik som skulle passa allt från Grekland till Sverige ter sig tämligen osannolikt. Det sannolika är att den anpassas efter den situation som uppstår i centrala delar av EU, inte efter svenska utgångspunkter. En gemensam ränta kommer naturligtvis då att slå hårt mot de delar där arbetslösheten är hög samtidigt som den riskerar att öka inflationen i överhettade områden.

Detta är en följd av att EU på intet sätt är ett rimligt valutaområde.

Visst kan man tänka sig stora valutaområden, men man måste faktiskt fundera över vad som är optimalt. Det finns väl ändå ingen som med hedern i behåll kan påstå att hela unionen från Grekland via Tyskland till Sverige kan betraktas som det.

Jag kan mycket väl finna att argumenten för en gemensam valuta kan bli större någon gång i framtiden, men nu, och under överskådlig tid, finns inget som talar för EMU som ett ekonomiskt projekt - om man nu inte fått för sig att man från någon sorts maktelit skall pressa fram ett Europas Förenta Stater med allt vad det innebär.

EMU-frågan hanteras på samma sätt som när EU-anhängarna mot sitt eget vetande lurade skjortan av människor när det gällde bland annat följderna för den svenska alkoholpolitiken vid ett medlemskap.

Det finns skäl att lära sig av hur makteliten agerat: Alla som var det minsta insatta i EU-frågan visste att det är en omöjlighet att behålla våra restriktioner i en fri inre marknad. På samma sätt som alla visste att den neutralitet som makteliten talade så vackert om var så fylld med hål att man måste ta till de värsta lögnerna för att fylla igen fasaden.

När de gamla maktetablissemangens intressen sammanfaller föds de offentliga lögnerna och varje försök att ifrågasätta dem bemöts med den stora Förnekelseapparaten, särskilt väl utvecklad av det under så många år statsbärande socialdemokratiska partiet.Sedan må det gälla vapensmuggling, registrering av människor på arbetsplatser, svek mot neutraliteten eller medvetna lögner i till exempel EU-frågan.

Låt oss då i Sverige, precis som i övriga delar av världen, slå fast är EMU ett politiskt projekt. Detta förnekas naturligtvis ihärdigt av framför allt socialdemokratiska EMU-anhängare. Detta förnekande är vid sidan av bilden av den skvalpande lilla valutabåten på kapitalismens stormande hav huvudlinjerna i socialdemokraternas retorik.

EMU är, hävdar s-ledningen, mest ett ekonomiskt-tekniskt projekt som egentligen inte betyder så mycket. Det är, med förlov sagt, rent nonsens. EMU är en naturlig motor i det som stegvis är på väg att utvecklas till Europas Förenta Stater. Det kan man tycka illa om - eller tycka bra om. Båda uppfattningarna är lika hederliga. En gemensam valuta och en gemensam riksbank måste leda till en gemensam ekonomisk politik om den skall fungera. En gemensam skattepolitik är också en naturlig följd av detta, och ur detta växer en gemensam arbetsmarknadspolitik fram. Det kan vara bra - det kan vara dåligt.

Jag är övertygad om att det är dåligt under en överskådlig tid med många negativa sociala och för den skull också ekologiska följder.

Varför bejakar inte socialdemokraterna EMU för det som det faktiskt är? EMU-anhängare i Sverige är väl snart de enda ja-sägarna i Europa som tycks skämmas för vad projektet innebär och därmed försöker de måla upp en bild för folket som inte skall uppröra eller irritera.

Det finns politiker i vårt land som står för EMU och vad projektet innebär - de är värda respekt. Men de som förnekar och låtsas att det handlar om något annat än vad det gör är ju bara värda förakt. Mest lurade blir ju egentligen de socialdemokratiska valarbetarna - de förses med argumentation (jämför alkoholfrågan eller den så kallade miljögarantin inför folkomröstningen om EU) som ledningen ju vet är rena rama lögnen. Valarbetarna, gräsrötterna, de som litar på partiledningen, blir direkt utnyttjade för partiledningens syften.

Ni som tvivlar på att jag har rätt kan ju kika på materialet som regeringen skickade ut inför folkomröstningen - det var bedrägeri, inget annat. Inte missförstånd, bedrägeri.

Och vem minns inte när Ingvar Carlsson i slutdebatten i teve lade argumentationen på hyllan och tittade in i TV-kameran, rakt in i vardagsrummen, och sa: "Lita på mig".

Nu lär man försöka sig på samma knep i EMU-frågan, som är så mycket större än medlemskapet i EU. Lita på oss, kommer hela det gamla maktetablissemanget att säga.

De som känner att man har kunnat lita på det samlade höger- och vänsteretablissemanget när de förnekat vapensmuggling, förnekat registrering, förnekat samarbete med Nato, förnekat att vi skulle få ändra vår alkoholpolitik och vår miljöpolitik kan väl fortsätta att lita på dem.

Till alla andra skulle jag vilja säga: Tänk själva!
Birger Schlaug/språkrör miljöpartiet de gröna