Brexit. Beslutet blev inte så dramatiskt som medierna
målade upp. Fick ett glatt mejl med orden ”din jävla idiot” när jag i teve
hävdade att det mesta kommer att lunka på som vanligt efter valdagen. Det har
lunkat på.
EU förändras. Mycket finns att säga. Det skall dock inte sägas nu.
Men. Det borde finnas en plan B. Om det går åt helvete med EU, om
extremhögern om tio år dominerar EU-parlamentet, om länder med en helt annan syn på social trygghet driver fram
centrala beslut som slår sönder den nordiska modellens lösningar, om fler
länder lämnar unionen…
Vad ska vi göra då?
Swexit. Hur skulle det se ut?
 |
| Flaggan syddes av partistyrelseledamoten Barbro Johansson |
Miljöpartiet drev krav på utredning av regionalt unionsbygge – en nordisk union –
som alternativ till medlemskapet i EU.
Vi lanserade till och med en nordisk
flagga som hängde i Almedalen under politikerveckan 1993.
Och i en
opinionsmätning (TEMO FS-9318/21) hade vi starkt stöd för idén om Nordisk union!
Halva befolkningen föredrog en nordisk union framför
medlemskap i EU – 49% mot 28% (inget av dessa 7%, vet inte 16%).
Det var bara sympatisörer till Folkpartiet och Moderaterna som
ansåg att EU-medlemskap var att föredra. Socialdemokratiska väljare var
till 54% för en nordisk union mot bara 19 procent för EU.
Och bland miljöpartisterna var
65% för nordisk union, 35 % osäkra och 0 procent för EU!
 |
| Så betraktades en av författarna på 90-talet... |
I Miljöpartiets rapport om nordisk union från 1993 (Norden – det naturliga
steget inför 2000-talet av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson) krävde vi att formerna för en nordisk union skulle utredas:
”Visst har Norden som modell drabbats av bromsklossar i takt
med att EG-spåret har växt fram. Men det gäller då att inte glömma att det
nordiska alternativet har varit så framgångsrikt (se PS längst ner) att det på dess grund finns
stora möjligheter att bygga ett nordiskt alternativ till EG.”
Vi skrev vidare i rapporten:
”De nordiska länderna har inte något förflutet – med allt
vad det innebär – som kolonialmakter. Nordisk samarbete är inte riktat mot
någon. Detta speglar sig bland annat i intresset att utveckla bra samarbete med
såväl USA som Ryssland; något som också TEMO slagit fast i en stor nordisk
opinionsmätning.
Nordisk samarbete i olika former – en nordisk union eller
ett statsförbund – får givetvis inte betyda att vi skulle sluta oss inom ett
nordiskt skal. Tvärtom bör vi utveckla ett gott samarbete med omvärlden utan
att för den skull ingå i samma totala marknad eller underkasta oss EG:s
frihandelsprinciper utan ekologiska och sociala krav.
Vårt gemensamma ansvar för att de baltiska staterna inte
isoleras med förödande effekter bör leda till att samarbetet speciellt inriktas
på Baltikum och Östersjöområdet i stort. Siktet bör vara inställt bland annat
för fri rörlighet för människor.”
I kapitel 4 i rapporten tas förutsättningarna för ett nordisk
alternativ upp. Dessa hade dramatiskt ökat.
Bland annat konstaterades att Sovjetunionen fallit och
därmed ”frigjort Finland från gamla skrivna och oskrivna förpliktelser” samt
att ”Nato är på väg att upplösas” (vi trodde det skulle bli följden av att
Sovjetunionen äntligen fallit och Warszavapakten upplösts). Vi konstaterade också
att det enda EG-landet – Danmark – hade skaffat sig en mängd förbehåll och
därmed ”skapat sig en mellanposition som lär behöva omprövas”.
Likheten i den sociala sektorn betonades: ”På grund av
sin likartade samhällsstruktur utgör Norden ett naturligt samarbetsområde. Alla
de nordiska länderna har en stark inriktning på jämställdhet och en stark folkbildnings-
och folkrörelsetradition.”
Vi konstaterade också att de nordiska länderna hade
en social sektor som finansierades med skattemedel och en ”jämförelsevis väl fungerande
demokrati med offentlighetsprinciper”.
Slutsatsen av detta blev ”Förutsättningarna att utveckla denna i grunden
humanistiska samhällssyn är goda under förutsättning att den politiska nordiska modellen inte slås sönder.”
 |
| "Öka regionens självtillit..." |
Vad gäller den ekonomiska sektorn konstaterades bland annat:
”Norden har tillgång till stora naturresurser i from av redan utbyggd
vattenkraft, stora arealer biobränslen och tillgång till olja för en ekologiskt
godtagbar övergångsperiod. Just denna energikombination bör utnyttjas för att
bygga upp ett gemensamt, nästan helt självförsörjande och miljövänligt,
energisystem."
Ett resonemang om näringslivet - "utvecklat näringsliv
som genom de 23 miljoner människor som bor i Norden har en naturlig
hemmamarknad, där arbetsrätt och sociallagstiftning är likartad" - följdes av likheten i synen på demokrati: offentlighetsprincipen, det
kommunala självstyret och omfattande remissförfarande ”är omistliga värden i
den nordiska modellen”.
Slutsatsen av detta blev att Norden skulle kunna bli en ”humanistisk
och ekologisk modellregion” där man skulle kunna ta tillvara på ”möjligheterna,
traditionerna och öppenheten för att bygga upp en modell som vilar på social
jämställdhet, hårda randvillkor för näringslivet och därinom en fri marknad.”
Denna del av den lilla rapporten - kapitel 4 - avsluta med följande fundering:
”Kanske skulle ett nytänkande – ett bort från EG-spåret –
kunna lyfta oss i tankar som vi förkväver i den materiella internationaliserade ekonomismens tidevarv. Kanske skulle tanken på en ny spännande utmaning, en
väg mot en nordisk union, kunna väcka oss från den sömn i vilket man tar ifrån
oss så stora delar av det som är liv…”
Hmmm... ni känner igen den del från min blogg, jag har banne mig inte utvecklats mycket...:-)
Hur en nordisk utrikespolitik skulle kunna se ut analyseras
i rapporten utifrån nordiska länders historia och traditioner.
”En gemensam nordisk
utrikespolitik bör syfta till global utjämning, fred och nedrustning, spridning
av demokrati och mänskliga rättigheter och ett undanröjande av de globala
miljöhoten.”
Givetvis var målet att Norden skulle bli en kärnvapenfri zon och att idén om regional självtillit skulle spridas som alternativ till den anonymiserade globaliseringen.
Som avslutning på detta blogginlägg väljer jag att citera några av grundbultarna i den ”gröna
programförklaring” som avslutar rapporten:
”Vi vill att medborgarideal skall dominera över kapital-
och frihandelsideal. Vi vill utveckla Norden som en aktiv part som tar ställning
för fattiga och förtryckta var helst de finns.”
Ja, så lät det från MP 1993 och ett antal år
framåt.
Swexit
är inte aktuellt för tillfället, kanske blir det inte alls aktuellt. Men Brexit och en rad andra händelser kan medföra att läget blir annorlunda. En plan B behöver diskuteras. Är Norden
i så fall ett alternativ?
Är ökad regional självtillit ett alternativ till den anonymiserade globaliseringen? Är inte självtillit förutsättning för att man skall möta omvärlden utan rädsla? Är inte självtillit nödvändigt för att undvika att hamna i situationer som man inte alls kan styra?
Finns något att hämta från den syn som MP hade på 1990-talet? Kan fria kapitalflöden, med rätt att gå på tillväxtjakt varthelst det vill, lösa världens problem - eller skapar det snarare fler problem? Är regionala marknader att föredra? Frihet för människor - men inte frihet för kapital - kan det uppnås?
Diskuterar
vi inte hur vi skall kunna agera om EU faller lär vårt handlingsutrymme bli
mycket litet.
PS! Så växte det nordiska samarbetet fram - ur medborgarideal snarare än marknadsideal...
Passfrihet, 1954
Gemensam arbetsmarknad, 1955
Gemensamma sociala rättigheter, 1955
Gemensam industrifond, 1973
Avskaffande av tullmurar för industrivaror, 1967
Gemensam investeringsbank, 1976
Gemensam rösträtt i lokala val, 1976
Kommunalt samarbete över gränserna, 1977
Godkännande av examina, 1990
Utbildningsgemenskap (gymn), 1991
