Vad hände med Globalpartiet?

Många som kommenterar den här bloggen har undrat vad som hänt med Globalpartiet. Som ju är ett exempel på vad som väntar när det bara finns två block som färdas åt samma håll - med enda skillnad att det ena far fram i högerfil och det andra i vänsterfil.

Under helgen startade en Facebookgrupp för intresserade. En titt visar att det snabbt gav över hundra medlemmar.

Undrar hur MP hade bildats 1981 om det funnits tillgång till Internet, Facebook och E-post... Herregud, så lätt det varit!

Det var drygt ett år sedan jag skrev en debattartikel i SvD som varnade för nya partibildningar som följd av att de gamla saknar visioner och vägrar ta i frågan om vad som kommer efter tillväxt- och konsumtionssamhället. Så här skrev jag:

När finanskrisen nyss hade utlösts uttalade Fredrik Reinfeldt att det nu gäller att hålla igång hjulen, att konsumera som vanligt, att inte låta sig nedslås. Nu, när vi kommit en bit in i krisen, uttalar oppositionsledaren Mona Sahlin att ett högre barnbidrag bör utbetalas inför julen så att konsumtionen kan hållas igång.

Budskapet är: varva upp, växla upp och fortsätt köra.

De två politiska block som nu cementerats utgör således poler på samma utvecklingsväg. Det finns något tragiskt i detta, något värderingsmässigt fattigt och djupt oroande.

Politiken har snävats in, som om den måste hålla sig inom en tankarnas och idéernas godkända bur.

Vi har, trots alla möjligheter till motsatsen, fastnat i ett ekonomiskt slaveri där ständig jakt på ökande ekonomiska volymer driver bort möjligheten att ta tillvara allt det goda som vi, och tidigare generationer, uppnått. Risken för detta har många varnat för.

Den konservative tänkaren Staffan Burenstam Linder (m) skrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1968) att ”de profana tänkare som utvecklade den ekonomiska tillväxtens evangelium, betraktade ekonomiska framsteg som ett verksamt medel att skapa kulturellt framåtskridande”, men att detta mål redan tappats ur sikte och att vi skulle riskera att hamna i ekonomiskt slaveri ”i de bok-förda expansionsökningarnas namn”.

John Stuart Mill, liberalismens fader, menade att ekonomisk tillväxt var nödvändig till dess att vi levde i materiellt goda samhällen, men när vi nått dithän skulle annat få växa: den fria tiden, kulturen och det Mill kallade andligheten.

Bertrand Russel, för att ta någon från en annan politisk hemvist, menade att de ekonomiska framgångarna är att se som ett medel att frikoppla oss från den ekonomiska processen.

Men istället för att frikoppla oss har vi fäst oss. Vi har låtit oss bli infångade i ett tänkande som förlamar vår förmåga att bryta oss loss från det ekonomiska hjul som, enligt rådande norm, måste snurra allt fortare.

Vi triggas, genom allt mer befängd och intellektuellt undermålig propaganda, till tron att ökad konsumtion leder till ökad lycka.

Fattigbeviset i detta synsätt åskådliggörs när ekonomer sätter hoppet till att amerikanska föräldrar ska fortsätta att begrava sina ungar i högar av kinesiska leksaker, vars hållbarhetstid blir allt kortare innan de hamnar på sopbergen.

Konsumtionstempel har brett ut sig som helgedomar, ekonomismen har blivit religion och tillväxt har blivit ett mantra. Vi reducerar oss till ekonomiska varelser, trots att vi är biologiska, sociala och kulturella varelser vars grundläggande behov inte tillfredsställs genom köpandets och ägandets normer.

Det är lika viktigt att inse detta, i ett land som vårt, som att inse att materiellt fattiga länder har reella behov av såväl materiellt som ekonomiskt växande.

Det finns förvisso massor av områden även i vårt land som behöver växa – men att inbilla sig att detta är detsamma som att den totala tillväxten ständigt måste öka är feltänkt.

Effekterna av den lågkonjunktur vi kört in i kommer att drabba enskilda människor hårt. Att rusa rakt in i väggen, som samhällsekonomin nu gör, när man planerat för full fart leder naturligtvis till smällar.

Men hur kan man inbilla sig att evig tillväxt är möjlig, eller ens önskvärd?

Vi har kommit dithän att det vore en nåd att höra åtminstone några ledande politiker offentligt ställa frågan: vad gör vi nu? För vi kan ju inte fortsätta som förut.

Men idag hör jag inte detta från något politiskt parti. I stället snöper man debatten och vill föra upp oss på samma spår som vi just ramlat av.

Spår som leder till ständigt ökande konsumtion, ständig jakt på större volymer, ständigt räknande i kvantiteter på ett sätt som stressar människa, djur och natur.

Partierna har, om inte annat så på grund av den förlamande blockpolitiken och rädslan att tappa marginalväljare, fastnat i åsikternas bur.

Detta gör politiken fattigare. Och det kommer, förr eller senare, att föda ett nytt parti med rimligare värdegrund.

(Hela artikeln finns här).