Presley v/s Jackson

Förra lördagen såg jag This is it, filmen om Michael Jacksons förberedelser inför de konserter som aldrig blev av. Många menar att Jackson kommer blir en lika stor ikon som Presley. Nja...

Den första förutsättningen för att bli ikon uppfylldes för båda: de dog tidigt. Den andra förutsättningen uppfylldes också: båda var stora som artister, periodvis rejält nedgångna och få visste vilka de egentligen var. Den tredje uppfyller bara Presley: karisma.

Det är intressant att jämföra dokumentären This is it med dokumentären That´s the way it is. Den sistnämnda handlar om Presleys förberedelser inför en lång serie konserter. Där Michael Jackson vräker på med dansare, ljusbomber och en hel teatral föreställning - inklusive en sekvens påklistrad klimatporr som luktar hyckel utan like- vägrade Elvis Presley ens att ha dansare på scenen: behöver jag gömma mig bakom en massa annat så skiter jag i det, var Presleys uppfattning om saken. Det skulle räcka med rösten, personen och musiken. Annars fick det vara.

Filmerna speglar just detta: Jackson försöker man tillsluta, Presley försöker man öppna upp. Filmen om Jackson innebär inte det minsta steg närmare personen bakom masken. Det förekommer inga närbilder, inte tillstymmelse av personlighet tränger ut. Det man ser är en superprofessionell dansande robot - våldsamt skicklig - som alla tycks svassa kring. Vi som såg filmen tillsammans ställde samma fråga när vi kom ut: Fanns han på riktigt?

Svassandet känns igen från That´s the way it is. Men det är väl också allt, bortsett från den professionella perfektionen och drivet. Fram träder en person, i närbilder, som är mån om att skapa mer än professionell relation med sina musiker, som i några sekvenser vågar klä av sig artistrollen och bjuda på humor, svagheter, nervositet och en nästan påträngande karisma. Efter filmen får man känslan av känna personen lite bättre. Inför skrivandet av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, förstod jag att filmen gav en skapligt schysst bild av personen, som han var i den tidsperioden.

Lite orättvist är det ändå att jämföra filmerna: Jackson var inte i någon av sina bättre faser och mådde förmodligen ganska dåligt, medan Presley var i en av sina allra bästa faser både som privatperson och som artist - Hollywoods förnedrande strypgrepp hade han till slut tagit sig ur och ännu hade inte Las Vegas och 70-talets eviga turnéer tagit sitt förödande strypgrepp. Han hade ännu inte förstått att han inte skulle bli så gammal. Jackson hade sin storhetsperiod när Thriller kom ut, Presley hade två storhetsperioder: 1956-61 och 1968-71.

Båda dog tillräckligt unga för ha förutsättningar att leva länge, båda var centrala för populärmusikens tidssprång, Jackson skrev några nästan "odödliga" låtar men rösten med stort R, med total närvaro, hade bara en av dem. Kanske uppfyller också Presley Sagans ideal, den Amerikanska Drömmen: han kom från fattiga förhållanden utan tillgång till släkt eller vänner som drev honom framåt, och var som ung vit rebellisk ensamvarg mest intresserad av svart musik - han var dessutom den som mer än någon annan skapade en ny art: tonåringar.

Kanske var det också så att Presley ville vara svart, medan Jackson ville vara vit. Och definitivt var det så att Presley snarast ville tona ner myten om sig själv - han begrep aldrig själv varför han uppfattades som så stor - medan Jackson snarare ville tona upp myten om sig själv.

Här är trailern till That´s the way it is och här till This is it.