Hej, ordförande Reinfeldt, här har du den andra historien om Europa

Hej Fredrik!

Idag börjar du ditt värv som ordförande i Unionen. Kul! Jag tänkte berätta den andra historien om Europa och EU för dig. Jag tror du bara hört den vackraste berättelsen om Unionen som fredsprojekt. Men ska vi vara riktigt ärliga så började det inte alls så.

Men först vill jag delge dig några minnesbilder från mina tre dagar här i Visby. Jag har på kort tid hört att Sverige är världens bästa när det gäller idrott, har de godaste soldaterna och ligger i framkant när det gäller energi. Det är inte klokt vad vi är bra, vi Storsvenskar... Och nu skall Sverige komma på kartan genom Ordförandeskapet, har jag också hört... Lika mycket som Tjeckien tyckte att de kom på kartan under den här ordförandeperioden...?

Och vet du vad, Fredrik, Sverige är inte ens bäst på astronauter, även om man kunde tro det när man hörde din kollega Mauds hyllningar av Fugelsang, och läste Storsvenska tidningar, när han som 170:e (eller så) astronaut hängde i ett snöre utanför rymdkapseln och tappade ett verktyg.

Nåja, Sverige är fint att bo i på många sätt, och själv känner jag mig verkligen som skandinav och världsmedborgare. Som europé kan jag inte känna mig riktigt. Vad är det som fattas mig?

Nåja, låt mig nu berätta historien om hur EU bildades, det var faktiskt inte alls i första hand som fredsprojekt. Låt mig ta dig tillbaka till 1954.

Det är en kylig morgon i den lilla holländska staden Oosterbreck. Några svarta bilar saktar in utanför hotell de Bilderberg. Män i strikta kläder stiger ur och tar några snabba steg i in hotellets vestibul. De passerande stadsborna känner inte igen någon av männen. Vare sig journalister eller fotografer syns till.

En av männen som tar några snabba steg in i hotellet är Joseph Retinger. Han har blivit en av västerlandets grå eminenser och har goda kontakter med såväl politiker och kungahus som företrädare för de större företagen.

Han vill nu skapa en elitklubb, ett brödraskap, med ett fåtal utvalda personer. Dessa skall kunna fungera som ljus och ledning för de många människorna. Det är dessa utvalda som nu är på väg in i hotel de Bilderberg. Den elitklubb som Retinger formar får namn efter hotellet; Bilderbergergruppen. Deltagarna består av prominenta politiker, industrialister, bankirer, högre statstjänstemän, fackföreningsledare och vetenskapsmän. För att finansiera verksamheten ställer bl a Unilever medel till förfogande.

Här, inom denna grupp, föddes Romfördraget som tre år senare blev grunden till det som idag är EU. Tanken med Bilderbergergruppen var att man skulle kunna påverka utan att offentligt finnas till. Det som sades bakom slutna dörrar var aldrig avsett för offentlighet. Deltagarna i brödraskapet var inte inbjudna som officiella representanter för länder, företag eller organisationer. De var inbjudna som privatpersoner. Tillsammans hade de en stor, ofta utövande, makt och de konsensusbeslut som togs i gruppen förväntades Västeuropa följa.

Centralgestalt, vid sidan av Retinger, blev från allra första början prins Bernhard av Holland. Han uppfattades som neutral och kanske harmlös.

Den sekretess som redan från början omgav Bilderbergergruppen gör det svårt att hitta vare sig uttalanden eller beslut som är tagna i gruppen. Men i biografier och memoarer kanman hitta en del. När t ex författaren av prins Bernhards biografi frågade styrelseledamoten George McGhee, tidigare amerikansk ambassadör i Bonn, vilka resultat man hade kunnat uppnå på sina hemliga möten svarade han: ”Jag antar att man kan säga att Romfördraget, som ledde till bildandet av EG, föddes under dessa möten.”

Så lades då de viktigaste grundstenarna till det som så småningom blev EG, och som förvandlats till EU, i ett icke-offentligt brödraskap. I detta konstaterande finns egentligen inga värderingar.

Vad var det som drev männen? Fred? Nej, det var strukturen i Europa som inte tilltalade de transnationella bolagen, speciellt inte de som hade sin huvudsakliga marknad i vår världsdel.

Delmarknaderna var små. Självständiga stater i Västeuropa valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och ställde dessutom olika krav på olika varor utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de multinationella bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var drömmen.

De officiella makthavarna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen, de transnationella intressena, ställde på dem. De drogs ju såväl med val och opinioner. Demokratiskt tillsatta ministrar kunde ställas till svars för sina beslut, något som naturligtvis försvårade möjligheterna att föra en långsiktig stabil politisk linje. Fragmenteringen skulle fortsätta om ingenting hände. Kanske sneglade man med viss avundsjuka på vissa delar av öststaternas form av s.k. demokrati. Sovjetunionen hade många nackdelar i form av politiskbyråkratisk planekonomi, men samtidigt fördelar genom att opinioner och tillfälliga folkyttringar inte tilläts påverka en planerad utvecklingslinje. Några, som man inte kom åt, visste bäst.

EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, domstolens domare står helt fria från folkvalda politiker och EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir effektivare så. Demokrati, folkvaldas beroende av väljare, uppfattas som ett problem.

Men hur har då egentligen den förfinade och civiliserade europén betett sig?

Jo, Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1449 och vi européer kunde påbörja civiliserandet av det lömska Afrika. Det da Gama fann där borta i de "lägre stående folkens länder" var emellertid upprörande imponerande. Där fanns utvecklade handelsstäder, avancerad kunskap i såväl navigering och skeppsbygge som konsthantverk och stadsbyggnadskonst.

Men européerna valde att slå sönder det som fanns. Vi slog ut balanserade handelssytem och monopoliserade all handel på Indiska Oceanen. Vi ödelade den kultur som växt fram, införde europeisk överhöghet och tvingade till oss årlig tribut i guld. Vi fullföljde vårt uppdrag som upplysare genom att frakta bort 50 miljoner afrikaner som slavar - de starkaste, de friskaste. Afrikas ryggmärg tappade vi ur. Vi kallade det för civilisationsprocess. Miljoner dog på väg till utskeppningshamnarna, miljoner dog på slavskeppen som gick skytteltrafik över havet. Men kristna brödätare var vi.

Efter Afrika var det dags att civilisera Sydamerika och Mellanamerika. Med kulturella, begåvade och förfinande europeiska maner slogs fungerande samhällen sönder. När européerna erövrade Mexiko 1521 hade indianbefolkningen byggt upp de mest avancerade samhällen som existerade. Man hade kunskap att göra böcker, man studerade läkarvetenskap och astronomi, man hade strafflagar och domstolar. Kungen valdes inte p.g.a. blodsband utan p.g.a. duglighet. Under 300 år dammsög vi Latinamerika, skövlade naturresurser med hjälp av billiga levande redskap - indianerna. Åtta miljoner tog vi död på bara i gruvorna.

Så var det dags för Asien. Vi tömde Kina. Medvetet och systematiskt. Slog sönder självtilllit, näringar och kultur. Resultatet lät inte vänta på sig: svält. Och fysiskt och psykiskt förfall för de folk vi skulle civilisera.

Med gemensam vapenmarknad och gemensam strategi för att hålla de svältande borta, kan vi européer nog försvara våra värden... Med gemensam armé och gemensam säkerhetspolitik för kan vi hålla de fattigas avundsjuka på plats.

Nej, nu tar jag väl ändå i. Det finns ju så mycket fint i Europa. Det är ju sant. Mycket ÄR fint. Och bra. Men vår historia bär också anskrämliga delar, kulturer slog vi ut, idéflöden torrlade vi.

Det är viktigt att också du, som ordförande i EU, vet hur vår historia ser ut och inte fastnar i tron om Europa som något finare än annat på vår lilla planet.

Lycka till, Fredrik!

Hälsningar, Birger