Monday, 11 March 2019

Är det verkligen Vändpunkts fel? Knappast!

Per skriver bland annat: "Ett av de obehagligaste inslagen i dagen samhällsdebatt är att hetskampanjen mot Miljöpartiet inte bara kommer från högernationalister och nyliberaler utan också understöds av allehanda svekanklagelser från påstått grönalternativt håll, vilket nu utmynnat i bildande av ett utbrytarparti, Vändpunkt." Hela Pers inlägg här.

Per Gahrton beskriver - i ETC - våndan han känner när ett nytt parti bildats av främst avhoppade miljöpartister. Jag förstår våndan. I allra högsta grad. Det är ett problem med partisplittringar. Men största "skulden" för att Partiet Vändpunkt bildats hittar vi inte hos "avhopparna". Utan hos den partiledning i Miljöpartiet som betett sig som den gjort. Ett beteende som fick såväl Per Gahrton som mig - och flera andra tidigare språkrör - att skriva så här på DN Debatt för drygt två år sedan:

"Vi har levt med partiet, arbetat med partiprogram och ideologi – och upplevt glädje och sorg. Framgång och bakslag. Haft meningsskiljaktigheter. Men vi har aldrig någonsin varit så eniga i vår oro för partiets framtid och utveckling som vi är nu. 

Orsaken till detta är inte bara opinionsmätningar och de många ”kompromisser” – eller rättare sagt de nederlag – partiet gjort i en rad politiska frågor som rör partiets hjärta. Orsaken är också att språkrör och partiledning reflexmässigt tycks slå ifrån sig kritik, att man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång, att man tycks vara otrygg i den värderingsgrund som partiet bygger på och att det i grunden systemkritiska partiet alltmer uppfattas som systembevarande. 

Vi har givetvis förståelse för att ett parti måste kompromissa – det är ju en del av det politiska hantverket – men vi kan inte förstå varför partiets ledning snarast tar avstånd från sådant som utgör partiets politik. Som om man saknar självtillit, som om man inte tror på den. Vi känner stark olust när språkrör hävdar att de som vill mer såväl ”tramsar” som bedriver ”plakatpolitik”.

Vi upplever dessutom att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen: till exempel problematisering av den samhällsmodell som bygger på evig ekonomisk tillväxt och ohämmad globaliserad frihandel, nu senast exemplifierad i samband med beslutet om Ceta. 


Vi upplever oklara budskap där partiet självfallet borde stå upp: såväl vad gäller kravet på sänkt arbetstid som synen på den vettlösa spiral av krigsretorik som har kommit att dominera de senaste åren. Genom att sudda ut partiets profil, inte minst vad gäller opinionsbildning, ger man väljare bilden av ett visionslöst etablissemangsparti som snarast försvarar den samhällsmodell som partiet bildades för att utmana."

Så långt DN-debatt. Och just i det Per, jag och bland annat Eva Goës och Lotta Hedström skrev kan man nog finna en av orsakerna till att Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter tillsammans med tidigare aktiva i allt från Ystad till Bureå tagit initiativ till Partiet Vändpunkt. Kärnan var aktiv FB-gruppen Grön Omstart som hade som mål att ge Miljöpartiet en omstart. Men möttes av det som snarast kan liknas vid fientlighet från partiets ledande skikt. Vilket även i praktiken omöjliggjorde en grön motsvarighet till Reformisterna.

I ovan relaterade artikel på DN Debatt skriver vi bland annat:

"Att försöka återvinna sin särart och dynamiskt driva den gröna visionen där livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt, där det stressade konsumtionssamhället ställs mot ett kvalitativt utvecklingssamhälle som inte utmanar planetens förmåga att bära goda samhällen. Vi vädjar till Miljöpartiets ledning: våga driva opinionsbildning, våga sätta gränser för kompromissande, våga möta internkritik med öppna öron och respekt, våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på, våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande."

Nu kommer Per säkert att svara att den kritik vi framförde hade sin riktighet då. Men att det under sista delen av mandatperioden skärptes upp. Jag delar inte den uppfattningen. I vart fall inte mer än marginellt. Kongressen före valåret avslutades i teve med att språkröret Isabella Lövin meddelade att dåliga opinionssiffror berodde på att bland annat Annika, Carl och Valter riktat kritik mot några (få) kompromisser och i ett ytterst fåtal fall röstat emot "partilinjen" som den föreslagits av partiledningen och tillika de gröna statsråden. Men det var snarare "partiledarlinjen" man röstat emot - och partilinjen, utifrån kongressbeslut och partiprogram, man röstat för. När samtidigt tjatet om "plakatpolitik" återkom så är det mer än rimligt att de som utsätts för detta tröttnar, tappat tron. Så visst har partiledningen en avgörande skuld i att det nya partiet bildats, även om det nog skall ses som något bredare än bara som en "utbrytning".

Hur avslutade vi före detta språkrör vår DN Debattartikel Jo, så här:

"Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker." 

Jag är övertygad om att flera av "avhopparna" faktiskt är lojala mer med den  gröna visionen om att miljö och rättfärdighet måste gå hand i hand. Där finns nog skälet till att det blivit som det blivit. Vilket både Per och jag kan känna vara dystert. Per som medlem i MP. Jag som icke-medlem sedan mer än femton år då jag uppmanades av dåvarande partiledning att antingen lämna partiet eller att inte offentligt meddela avvikande mening. Vilket just hade skett då de dåvarande språkrören meddelat (på DN-Debatt) att MP var fullt och fast övertygat om att såväl miljöfrågor som sociala frågor bara kan lösas i en ekonomi som växer. Vilket var en helt ny uppfattning, som jag uppfattade bröt mot allt det jag sagt som språkrör i elva år.

PS! Svarade partiledningen på vår artikel? Svar: Nej. Istället valde man att säga att den som inte sitter i regering sitter på läktaren. Som om det var regeringsmedverkan artikeln handlade om. Som om MP inte hade inflytande under åren partiet budgetsamarbetade - det är bara att gå till tidningsarkiven och studera så framgår en helt annat bild. 

Inom parentes kan nämnas att, om man får tro MP:s nuvarande partiledning,  C och L sitter på läktaren utan inflytande. Retorik gör sig bättre om den bottnar i verkligheten istället för att ha som mål att vara fiffig och förvilla - även om sådant lärs ut av de konsulter som tycks vara rådgivare åt många politiker idag. Själv konsultade jag för ett antal år sedan på temat: "Se upp för konsulter!"