Sunday, 22 April 2018

Elin Wägner och brända brev under vårens tid


Det är en fin vårmorgon och jag tänker på när Elin Wägner i början av 1940-talet står på balkongen utanför sitt arbetsrum i Lilla Björka några mil ifrån Växjö. Hon hade varit gift med John Landquist. Linnéa hade följt Elin Wägner som "piga" och vän ända sedan ungdomen. Elin har fått hård kritik för sin bok Väckarklocka, telefonen har slutat ringa, vänner tittar bort.

Elin låter blicken vila i den lilla hagen i sluttningen mot Bergssjön, den där hagen som är kantad med ekar. Där brukar majbål brinna, Linnea plägar dra dit allehanda skräp från uthusen. Papper är Elins sak att lägga dit, kladdar och anteckningar och brev som inte vill bli sparade. Ja, brev som kanske vill sparas också, men som Elin känner olust inför. Det har hänt mer än en gång att hon oroligt sneglat på brinnande papper som seglat iväg en bit med vinden, hon har följt med och trampat ner det i riset där det smulats sönder.

Första majdagens morgon brukar ännu elden pyra under askan, som minnen man försöker stöka undan från tankarna. Brev som kanske aldrig borde skrivits, brev som aldrig borde lästs, brev som påminner om misslyckanden. Och blivit sorgestenar. Det är inte bara reaktionerna på Väckarklocka som gör anspråk på att vara sorgestenar i Elins bröst.

Nog hade hon bränt åtskilliga brev från John där på brasan, som om de inte dög att bränna dom i spisen.
John Landquist, äkta make i tolv år. Äkta och äkta, vad som nu menas med det. Visst var kärleken nog så het i början av 1910-talet, när den flammade så vackert i en tid då lyckliga stunder hade trätts som på ett radband. Pennskaftet hade kommit ut och blivit mottagen med goda recensioner av till och med de suraste kritiker, sorgestenarna från ungdomsåren hade slipats av – och så: förälskelse, förlovning och giftemål. Men pärlorna följdes av nya sorgestenar. Barn kunde det inte bli några, enligt John så var det minsann hennes fel, han hade varit och kontrollerat sig och nog var det så att Elin kände skuld. Hon fått betala för det där som hänt i London. Var det inte så? Den där guden var kanske allsmäktig men alls inte förlåtande.
Prat, hade Linnea muttrat när frågan om barnlöshet liksom smög omkring utan att riktigt bli utsagd. Själv hade hon inte fått några barn, och hade inte för avsikt att försöka, så det fick vara bra med det. Varför skulle det vara värre för komplicerade människor än för enkla att förbli barnlösa? Förresten var den där John inte mycket att ha. Det var hennes absoluta uppfattning. Han sprang med andra kvinnor och ville leva på större fot än de hade råd med. Och nog var det Älskade Frun som stod för pengarna som han så vidlyftigt spenderade, visst var det väl så.
Och visst hade väl Linnéa rätt. Som trogen man var han inte mycket att ha, och leva på stor fot ville han, spekulera i tyska mark och aktier gjorde han utan vidare framgång allt medan Elin manat till hushållning och risk för skuldsättning. Förresten hade den sexuella attraktionen i äktenskapet dött ut efter några år. Enligt John för att de inte kunde få barn. Men vad för lust kände Elin när äkta maken ägnade sig åt frivoliteter med andra kvinnor? Många var de som uppvaktades av John, till och med Elins vänner uppvaktades och flirtades med. Ester Blenda Nordström var bara en i raden. Linnéa hade svårt för den vildbasaren som svor och rökte och som Elin tycktes omfamna som en lillasyster. Och nog tog Linnéa illa vid sig när de där två - Ester Blenda och Elin – vid något tillfälle skrattade åt pigan… Älskade Frun må vara förlåten, men inte den där Ester Blenda.
Nåja, antal brev från John hade bränts och Linnéa hade gärna bränt dem allihop om de kunnat ge ugnen kraft att värma mat de där gångerna i Stockholm då pengarna till ved inte funnits. Inte till hyra heller. För fint skulle det vara för John. Det dög inte med tvårummaren han och Elin flyttat in i. Och trots att Linnéa nöjt sig med soffan i köket. Det skulle vara större lägenhet. Jojo.  Och när Elin tog sin packsäck och lämnade John efter tolv år nog var det Linnéa som fick stanna kvar och se till att han fick mat på bordet när han behagade intaga sådan hemmavid. För honom var hon pigan, men för Elin var hon Älskade pigan. Det var skillnad det.  
Vad det för sin egen skull eller för eftervärldens skull Elin bränt brev? Och för all del även en del arbetsböcker. En författare skriver böcker, men en god författare har väl också tanken på att skriva en berättelse om sitt liv. Elin var berättare, lockade med öppet visir när det roade henne, men än hellre med halvöppet så den som kikade inte bara kunde ana eller gissa eller förmoda eller fås att tro. För integritet hade hon. Iskyla talade en del om som ansåg att pladder gav värme, som inte hade större anspråk än så.
John skrev ovänligt till henne. Den tanken malde i Elin när alla sorgestenar valde att bli spetsiga och vassa i hennes bröst. De fanns därinne, sorgestenarna och när nya trängde in blev det som om de gamla fick nytt liv. Då kunde tårar börja rinna, bara ingen såg det. Ingen levande i alla fall. Vad de döda eventuellt såg brydde hon sig inte om, tänkte hon när blicken vandrade vidare från fårhagen med ekarna till Bergsjön där det förfärliga hänt den där gången när Ruth drunknade. De två halvsyskonen hade varit ute och simmat, kommit ifrån varandra och Ruth drunknat framför ögonen på Elin som kände skuld fast ingen skuld fanns.
John skrev ovänligt och skuldbeläggande till henne. Trots att hon ville honom väl. Hon stödde honom i hans arbete, hon hade i realiteten försörjt de två när han upprörd lämnat Dagens Nyheter 1917 och därmed också lämnat en fast inkomst. Även om de var nog så intressant med hans analyser över Gjejers filosofi och annat så gav det fåtalet pengar. Men visst, äktenskapet gick att hålla ihop flera år då de ändå hade intellektuella ting att tala om, och till stor del vara överens om.
Elin mindes ett brev han skrivit – hon befann sig i Wien för Röda korsets räkning. Han hade skrivit att de hade så mycket gemensamt att man väl inte kunde tala direkt om ett olyckligt äktenskap. Men skuld lade han på Elin: ”Det enda jag haft emot dig har varit en alltför stor vekhet, som gjort att jag av hänsyn till dig behållit åtskilligt för mig själv, som jag eljest icke behövt ha gjort. Jag är icke så lurig, som du säger, av böjelse eller natur, men mycket av denna inbundenhet har berott på hänsyn till dig…”. Elin hade sparat raderna i en arbetsbok, de vore ju alltid bra att ha för en roman om äktenskaps försåtligheter.
Hur många sömnlösa nätter hade inte Elin försökt tänka igenom alla Johns kvinnohistorier men hunnit somna innan hon kommit till slutet. Alla dessa otroheter tycktes minsann inspirerade av Ellen Keys så kallade kärleksevangelium. Ellen Kays obegripliga kärleksevangelium och i detta stycke världsfrånvända krav på kvinnan legitimerade Johns ständiga otrohetsaffärer.