Friday, 15 December 2017

Skydda uppåt - slå nedåt?

I ett tidigare blogginlägg - där jag påpekade att MP:s utrikespolitiska talesperson (Pernilla Stålhammar) anklagade partikamrater  "i höga positioner" för att ha otillbörlig kontakter med Ryssland - ville jag få veta om den "vanliga" tjänsteman, som hon tidigare anklagat för att vara en säkerhetsrisk, varit nationell säkerhetsrisk eller inte.

Anklagelsen riktad mot personer i höga ställningar avvisade partiledningen snabbt när också  medierna började skriva - det vill säga när en svepande anklagelse riktades uppåt - det vill säga innefattade också språkrör,  partisekreteraren och gruppledare i riksdag. Pernilla Stålhammar blev då snabbt fråntagen uppdraget som utrikespolitisk talesperson.

När anklagelsen däremot riktats nedåt i hierarkierna så väljer partiledningen att vara
tyst. Man hävdar att det är ett "personalärende". Så här utifrån ser det märkligt ut - med rätta eller inte.

När i herrans namn blev frågan om nationell säkerhet ett personalärende? Det finns en anklagelse om spioneri, med allvarliga följder för nationell säkerhet, eller om det inte är sant, lika allvarliga följder för den som plötsligt befinner sig varande paria med spionstämpel i pannan. Språkrören måste väl begripa att det är allvarligt, hur det än förhåller sig?

Det blir inte bättre av att, om jag förstått det rätt, den anklagade tjänstemannen själv vill att frågan utreds och att resultatet offentliggörs.

Källor i riksdagen gör gällande att den anklagade erbjudit sig att komma till riksdagsgruppen så denna får ställa frågor, men detta tycks ha avvisats av gruppledningen.

En av de chefer som tog beslutet att agera så att tjänstemannen i realiteten fått yrkesförbud har nu blivit statssekreterare hos klimatminister Isabella Lövin. Bidrar det till att man inte vill röra i det?

Till slut står jag och andra som frågetecken och undrar vad i helvete som pågår. Varför man inte reder ut detta före valrörelsen  är för mig obegripligt - journalister kommer som amen i kyrkan att börja gräva i gamla surdegar när valet närmar sig. Vem eller vilka skyddar man? Det blir ju frågan av all denna tystnad.

Men svar får vi inte, allt tystas med motiveringen att det är ett "personalärende". Riksdagsledamöter har fått besked att de vare sig skall uttala sig eller spekulera. Vilket ju förstås gör saken än mer märklig, folkvalda som tar beslut om Sveriges väl och ve får inte veta och bör inte tala...

Mina funderingar omfattar fyra frågeställningar:
  • Hade jag så dåligt omdöme att jag för 17 år sedan var med och anställde en tjänsteman som skulle komma att bli spion? De han arbetat direkt under, som utrikespolitisk sakkunnig i EU och Sveriges riksdag, verkar frågande. Om jag nu förstått det rätt. Ordet "trams" har framförts.
  • Är tjänstemannen oskyldig till dessa anklagelser är det förfärligt att han pga ryktesspridning drabbats av ett reellt yrkesförbud och blivit paria i stora kretsar.
  • Eftersom partiledningen väljer att inte svara på frågan uppkommer misstanken om att man vill skydda någon av de chefer som i praktiken  såväl sparkade tjänstemannen som gav honom yrkesförbud. Tog man beslut på lösa boliner? Var man som chef mogen sin uppgift?
  • Var anklagelsen mot tjänstemannen, som Pernilla Stålhammar haft en kärleksrelation med, lika slarvigt uttalad som de anklagelser som riktades mot miljöpartister "i höga positioner"? Är det rent av en vendetta som följd av andra händelser? Om så skulle vara är det nästan lika allvarligt som om det skulle vara sant. Vare sig tjänstemannen eller Pernilla Stålhammar bör orättfärdigt behöva mötas med misstänksamhet som saknar grund. Vilket nu blir följden av tystnaden.

En vädjan till Isabella, som ju inte bara är statsråd utan också språkrör, är att hon kräver att alla frågetecken rensas ut även om det gör ont för stunden.

Som språkrör har man ansvar för att så mycket som möjligt rensas före valrörelsen. Att få detta i knät - om journalister börjar gräva djupare - inför valet vore fruktansvärt negativt.

Av omsorg om partiet, om inte annat, bör språkrören visa ansvar i rollen som språkrör, även om jag mer än väl förstår att man har fullt upp i rollen som statsråd.