Jag begriper inte hur de tänker. Miljöpartiets partiledning. Man behandlar de som vill mer grönt, än det själva anser sig kunna leverera, som fiender. Men. De som vill mer är ju i själva verket deras bästa strategiska tillgång i förhandlingar med Löfvens socialdemokrati.
När man kan hänvisa till radikal opposition inom sitt eget parti stärker man sin förhandlingsposition. Så det gäller att förstå vilka som är ens vänner.
De som vill mer, utifrån partiprogrammet, är en tillgång, inte en belastning. Vilket dagens MP-ledning inte tycks förstå. De ser sossarna i Rosenbad som bättre vänner än sina egna radikala partikamrater.
Jag menar att det är därför man inte förhandlar frågor ända ner i botten, det är därför man använder socialdemokratiska PM som underlag i frågor om Vattenfalls ägardirektiv, värdlandavtal och annat när man argumentera i riksdagsgrupp, inför medlemmar, inför medierna.
Man behöver inte göra så trots att man sitter i en regering. "Vi" måste alltid vara partiet. "Vi" kan rimligen aldrig bli en regering som domineras av socialdemokraterna. Den gröna världsbilden och socialdemokraternas skiljer sig så pass mycket åt att den senares har större likheten med moderaternas än med de förras.
Kanske beror den strategi partiledningen valt att man inte känner riktig tillit till grön politik, inte förstår vilken skattkista man sitter på. Tyvärr har man inte bara stängt locket till den där skattkistan - utan också vridit om nyckeln och låst den. Som del av den strategi man valde för länge sedan.
Partiets kommunpolitiker, som ofta gör ett jättejobb, kan drabbas av detta i nästa val. Deras arbete kommer att bedömas utifrån partiledningens framgångar i regeringen.
Det är så det funkar i svenska val. Det gör mig faktiskt ont när jag vet hur många kommunpolitiker som kämpar på, som driver på, ofta i ett politiskt klimat som är struligt. Och som gör så mycket bra.
På en tågresa i början av sommaren kom jag att prata med en mycket aktiv medlem i en lokalavdelning som berättade hur jobbigt det varit att gå till jobbet efter brunkolet. Hur hon, som är så lojal mot partiledningen, skämdes. Hur obehagligt det var att plötsligt behöva känna sig ansvarig för värdlandavtalet.
Alla de där som ideellt lägger ner tid, ork och pengar för partiet måste få känna stolthet, åtminstone få veta att partiledning vet vilka som är vänner och vilka som är motståndare.
Den som vill mer grönt är inte fiende!
Den som vill mer grönt sitter på samma sida på gungbrädan. Det är sossarna som sitter på den andra. Det är inte Schlyter, Mutt, Lillemets eller Amin som är motståndare bara för att de vill mer grönt i regeringssamarbetet - det är Löfven, Damberg och de andra sossarna som vill mindre grönt som är motståndare.
Det jag lärde mig som språkrör var att de som ville mer kunde vara struliga, jobbiga och krävande - men jag lärde mig också att de var en tillgång som var minst lika viktiga för uppdraget som de som var lojala mot allt språkrören sa och gjorde. Jag visste ju att de ville mer. Inte mindre.
Det är så trist att lojalitet har kommit att uppfattas som en fråga om lojalitet med partiledning istället för en fråga om lojalitet med idéer. Är det värdigt gröna politiker att plötsligt, därför att kompromisser i regeringen har lett fram till beslut, ändra uppfattning i sakfrågor som t ex värdlandavtalet? Inte bara acceptera det som en kompromiss... utan försvara det som något bra, något man ställer sig bakom, något som går i grön riktning...
Det räcker inte med att putsa skorna för att passa in i Rosenbad, ibland må man sätta fötterna i sina gröna gummistövlar för att förstå varifrån man kommer, vilket uppgift man har och varför man stundom sätter på sig de putsade skorna.
Än en gång: sitt inte på locket till den gröna skattkistan, öppna locket, hämta upp alla de skatter som finns där, alla de svar som finns på de framtidsfrågor som politiken måste hantera. Svar som är djupt förankrade i grön ideologi. Så räta på ryggarna, gräv i det ideologiska godset, var stolta över rågången till de andra partierna, ni bär på lösningar, så driv opinionsbildning, våga stå upp.
Det räcker inte att putsa i det yttersta grenverket när stammen håller på att ruttna. Därför behöver Sverige, EU, världen en fredlig kulturrevolution. Och det pågår nu en rörelse, det vibrerar. Miljöpartiet är bildat för att bidra till detta skifte. Inte motverka det, inte stå på den sida som försvarar de system som skapar mer problem än de löser. De som vill mer grönt är inte fiender. De är vänner, de bär idén vi hade när vi bildade paritet vidare.
Så putsa inte bara akut i det yttersta grenverket, förstå att stammen ruttnar och nytt träd måste planteras för att i god jord växa upp.
