lördag 9 mars 2013

Heartbreak Hotel - the real one...

Har förstått att det i finalen i Melodifestivalen finns en låt med namnet Heartbreak Hotel. Med Yohio. Om den kan man tycka vad man vill. Den riktiga Heartbreak Hotel kan man däremot inte tycka vad man vill om. Den tycker man om. Punkt. För det var så det började. Spelades in 10 januari 1956. I RCA:s studio på McGavock Street i Nashville. Skivbolaget hade inte godkänt låten, vilket Presley struntade i. Den blev den mest sålda plattan i USA 1956.




Har annat för mig ikväll än att kika på finalen, men har lyssnat av låtarna några gånger och utgår från att Only the dead fish follow the stream vinner eftersom den är bäst. Men kommer att skratta smålyckligt om Ravaillacz tar hem segern med en läcker liten klackspark som förpassar tävlingen till det sympatiskt självironiska läge där de humorlösa självutnämnda experterna får hjärtflimmer och börjar ägna sig åt åldersdiskriminering.

Förr i tiden kunde man undra vad i helvete dom hade för sig på banken efter tre. Idag undrar jag mest över vad i helvete sångarna vill dölja när dom måste gömma sina framträdanden bakom de pubertalt sprutande eldkvastarna som bränns av i tid och otid.

PS!
Om ni vill veta hur inspelningen gick till av den riktiga Heartbreak Hotel så kommer här en snutt från min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Det är Presley själv som berättar förstås:


Precis efter femdagarsturnén hade vi studiotid i RCA:s studio på McGavock Street i Nashville. Det skulle bli min första session för det bolag som pröjsat 35.000 dollar för en sydstatare med finnar i fejjet och som aldrig haft en hit norr om Tennessee. Min första inspelning utan Sam Phillips.

Ni ska ha klart för att Nashville var något annat än Memphis. Nashville var den stora staden med de stora gräsmattorna och de stora vita husen med de feta pelarna framför ingångarna. I Nashville ville man leka finkultur och byggde kopior av grekiska palats. Jag var glad över att inte bo där, men skulle gärna bo likadant.

Men Nashville var inte bara den märkvärdiga huvudstaden i Tennessee utan också stan där country and western byggdes. De senaste åren hade man visserligen gjort lantismusik i studior på så märkliga ställen som Chicago och Los Angeles, men countryns själ fanns i Nashville. Den första riktigt professionella countryinspelningen i Nashville gjordes mer än tio år före det att jag nu drog in i studion. Det var nå´t med Eddie Arnold.

Hur som helst. Ni ska ha klart för er att Nashville-soundet skilde sig från det vi skapat i Memphis. Om Nashvillegossarna var stilenliga så var väl vi snarast att betrakta som flåbusar. Om Nashville var vit musik så var Memphis svart musik. Om Nashville var Hank Snow så var Memphis B.B. King. Om Nashville var etablissemang så var Memphis rebelliskt. Ungefär så. Om ni förstår.

Mina tidigare erfarenheter av Nashville var inte de bästa. Jag hade varit där en gång drygt två år tidigare, just i början av karriären, och mottagandet hade varit minst sagt svalt. Jag är ledsen att jag inte berättat det tidigare, men som ni vet försöker man förtränga en del händelser. Även om de ligger och skaver som ena jävla stenar i bröstet.

Alltså: det hade varit på klassiska Grand Ole Opry i Nashville och jag hade sjungit Blue Moon Of  Kentucky. Och, som jag sagt tidigare, vi gjorde den på ett jäkligt oortodoxt sätt, om man säger så. Inte så att gamle Bill Monroe, han som skrivit den, var sur, för det var han inte, tvärtom gillade han vår version skarpt. Men Nashvillesnubbarna mådde illa. Grand Ole Opry var sinnesbilden för den konservativa musiken. Publiken bestod av äldre människor som handgripligen tvingat dit sina minsta småungar. De äldre gillade mig inte. Och om kidsen gillat mig hade de aldrig fått visa det för sina lönnfeta farsor och snipiga morsor.

I Nashville skulle det vara som det alltid varit. Man hade samfällt tyckt att jag skulle åka hem och spela för niggrer och andra infödingar i förskingringen. Det var således med ett gnagande tvivel jag nu åter gjorde entré i countryns eget Mecca.

En massa höjdare från skivbolaget var där för att titta på sin nyinvestering. De såg inte imponerade ut. De stirrade mest. 

Jag visste vad jag ville, visste vad det handlade om, visste att jag måste styra upp det på mitt sätt så att inte Nashvillesnubbarna skulle ta över. Dom hade skickat över en lång låtlista som jag skulle välja från. RCA hade ett avtal med Hill&Range, ett musikförlag som höll till på västkusten och levererade countrylåtar och ballader. Det visade sig att Hill&Range hade hostat upp en del av de där 35.000 mot att de skulle få inflytande på vad jag skulle sjunga. Det var mycket jag inte visste om branschen! 

Dessutom ville dom att The Great And Only Chet Atkins skulle vara med och plocka strängar på sin lantisgura. För att inte låta dem få en chans så satte jag, Scotty, Bill och D.J. igång med I Got A Woman. Det är svart musik av Ray Charles och vi hade haft den på repertoaren ett tag. Vi fixade en färdig master på mindre än en timme. Memphis Flash hade intagit Nashville!

För att inte låta kostymsnubbarna få en chans att ta över initiativet drog vi, utan att titta på kontrollrummet, igång en annan låt vi kört på några gig senaste månaden. Vi hade fått den från en dam som jobbat med marknadsföring hos Översten. Jag vet inte vad det var för sorts låt egentligen. Men vi gjorde den på vårt sätt. Den heter Heartbreak Hotel. För att hålla borta strängplockare Atkins så fick Floyd Cramer, som spelat en del med oss på Hayride, driva största delen av solot på piano.
Efter sju tagningar satt den hundraprocentigt och vi tog paus - glada och nöjda. Det var en hit, det kändes i kroppen, i blodet, i hjärtat. Chet Atkins var sur. Bolagsgubbarna såg tvivlande ut. En garant så god som någon.

Heartbreak Hotel skulle bli min första singel på RCA, det var min uppfattning. Med Heartbreak Hotel skulle vi ta världen med storm. Så kändes det. Ända tills jag fick se minerna på höjdarna. Dom ansåg att vi gjort den på ett sätt som var för mycket neger, för lite Nashville och åt helvete för lite strängplockare Atkins. Dessutom var den inte ens lik våra inspelningar på Sun. Vilket berodde på något så enkelt som att Sun var Sun, att Sam Phillips var Sam Phillips och att Nashville var Nashville. Bolagsgubbarna var ängsliga, såg väl sina investeringar gå upp i rök. 

Översten backade i alla fall upp mig, nöjd med att vi skulle hålla kompositörspengarna inom familjen, så att säga.

För att lugna ner bolagsfolket spelade vi i alla fall in två ballader från deras förbannade lista. En av dem, I Was The One, var faktiskt helt okej.

Boken finns att låna på bibliotek, eller kan köpas till Melodifestivalpris för endast 41 kronor plus porto (totalt 80 kronor) om koden "Mindre Mello, tack" skrivs vid beställningen hos: provoka@telia.com

8 kommentarer:

  1. Haha, köper tio stycken,,,

    SvaraRadera
  2. Bara döda fiskar följer strömmen. Ett bra politiskt budskap i en tid när alla samlas i det som moderaterna gjort till mittfåran.

    SvaraRadera
  3. The real one mot den andra: 10 - 0

    SvaraRadera


  4. Anonyma fiskar utövar kritik
    medan de flyter mad strömmen

    SvaraRadera
  5. Det där med att följa med strömmen - det beror ju helt på vilken ström man talar om. Att inte följa den inlärda slavströmmen, utan bli fri kan ju uppfattas som att gå emot strömmen - MEN för att bli fri och lycklig måste man följa med själva Livsströmmen - som är den rakt motsatta till den där strömmen som man vanligast pratar om.
    Då är all slags Uppströms ett evigt ansträngande vilket aldrig leder till varken äkta framgång eller lycka.
    I Livsströmmen måste man bara låta sig föras och inte ens försöka simma eller ro. All överansträngning suger ur både människa och plånbok - leder aldrig till äkta framgång. Ren naturlag.
    Och för övrigt - fy katten för den där s k melodifestivalen - vilket fördumningsopium ... undrar egentligen vilken planet jag befinner mig på ...

    SvaraRadera
  6. Tack
    gunilla
    Solara

    SvaraRadera
  7. Och vad anser Schlaug om låten som vann?

    SvaraRadera
  8. Trevlig kille som sjunger en hygglig låt på ett engagerat sätt. Vare sig bra eller dålig, men drabbas man av den ofta så lär den säkert studsa runt i huvudet emellanåt vare sig man vill eller inte. Lyssnade av låtarna på nätet på söndagsmorgonen och håller fat vi att Hoffstens låt var bäst - men det ligger nog i generna, en bluesrockballad av någon som man vet ställer kvalitetskrav är aldrig fel.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.