Grekland handlar inte bara om pengar och statsskuld, utan också om demokrati och antibiotikaresistenta bakterier

Smärtan som nu växer fram i Grekland är förståelig. Ledande politiker förde in landet i euron, vilket inte är hela skälet till att det är på väg att kollapsa, men euron har starkt bidragit till det oundvikliga sammanbrottet. Jag borde inte skriva "vad var det jag sa", men ni som följt bloggen länge vet att jag redan i mars 2000 (på DN-debatt) hävdade att det var ett omöjligt och farligt projekt att bylta in länder som Tyskland och Grekland i samma valutaunion - och att de enda som skulle vinna på det är ytterligheter till vänster och höger.

Till detta kommer besparingskrav som går ut över den grekiska sjukvården, som redan nu har Europas i särklass största - självförvållade men av läkemedelsbranschen framstimulerade (bl.a. provision till läkare) - problem med antibiotikaresistenta bakterier. Vilket kan bli betydligt värre för Europa än en penningekonomisk kollaps.

Det spel som nu spelas inom EU för att rädda i första hand Grekland är förödande. Jag tänker inte på det som kallas ekonomi, utan det som är kärnan i den politiska demokratin.

Att upprätthålla valutan, med ekonomiskt stöd från andra EU-länder och till priset av gigantiska och snabba neddragningar inom skolor, sjukvård och annat som håller ihop ett samhälle är rena rama näringstillförseln till både bruna och extremröda rörelser. Att det skulle gå som det nu gjort - och var så säker, det blir värre - var faktiskt inte så svårt att se.

Att det finns folkligt motstånd mot nedskärningar i Grekland är inte konstigt. Tvärtom. Det vore synnerligen märkligt om fattiga accepterar att bli fattigare, om föräldrar accepterar sämre skola, om äldre och sjuka riskerar än mycket större problem på grekiska sjukhus. Den sociala närvaron, i den informella sektorn, är förvisso större i Grekland än i ett extremland som Sverige, men man kommer ändå inte att kunna fånga upp allt och alla som kommer att falla.

Tragiskt nog försöker man nu från internationellt håll förmå Grekland att springa i tangentens riktning genom att i panik sätta in akuta räddningsåtgärder för att få behålla Grekland inom euroområdet. Det är ju inte bara ekonomin och de politiska idéerna man i panik försöker rädda, de är prestigen man försöker rädda. Den prestige man laddat hela europrojektet med.

Den som befinner sig i en kris har farlig förmåga att sätta kikaren till ögonen för att fokusera på som känns mest akut, men det finns ingenting men kontraproduktivt. Man bör alltid vända på kikaren, så man ser bredare och djupare och på större avstånd. Att bli fångad av innanförperspektiv är någon av det farligaste man kan utsätta sig för, hur behagligt det än känns i stunden.


Stiga av euron kostar, att inte stiga av kommer att kosta mer
Ska man lösa upp de knutar man knutit in sig i - genom att ha alltför bråttom driva fram europrojektet - så är det enda rimliga att backa några steg, släppa på prestigen, låta Grekland stiga av den gemensamma valutan och låta dess nationella valuta falla i värde.

Baksidan av det är att de lån man tagit i euro blir än svårare att betala tillbaka, vilket i sin tur leder till att skuldnedskrivningar är nödvändiga. De som lånat ut får stå sitt kast, på samma sätt som många i vårt land valt/tvingats att köpa löjligt dyra bostäder måste stå sitt kast om/när de måste flytta och inser att de inte får tillbaka pengarna eftersom värdet på fastigheten sjunkit. Det privata skuldberget har ökat enormt de senaste åren - också i Sverige har vi med lånade pengar upprätthållit tillväxten. När nästa finansiella och arbetsmarknadspolitiska tagg kommer  - och den kommer av naturnödvändighet - så blir det oerhört besvärligt för svenska hushåll samtidigt som den svenska politiska sfären genom enorma skattesänkningar minskat möjligheterna till statliga investeringar genom att av ideologiska skäl öka utrymmet för tillväxt av privat konsumtion.

Har man obetänksamt spelat för att vinna, och sedan finner att man förlorat måste man få ta sitt ansvar. Det gäller även pensionsfonder. Och banker. Det är det enda sättet för oss att begripa att det system vi lever med - i grunden en ohållbar tillväxtekonomi - måste få ett slut. Att vi måste förstå att det tidevarv vi nu är inne i kräver andra system, strukturer och normer än dem som gett oss allt det goda vi hittills vant oss med. Läs gärna mer här, där jag utvecklar resonemanget.

Nu skall Grekland tvingas att sälja infrastruktur och mycket annat.  I rask takt skall man sälja ut så mycket som möjligt till högstbjudande. Pressade av EU:s absurda krav.  Globalt spelande riskkapitalister och anonyma fonder lär steg för steg lägga bud på vägar, hamnar, järnvägsräls, vatten och elproduktion. Deras enda intressen är att köpa för minsta möjliga antal euro när marknaden plötsligt dumpas av massor med grekiskt godis.

Kulturella klenoder och badstränder lär också överföras i internationella spelares händer. Akropolis som köps av riskkapitalister eller globala svar på Bert Karlsson...? Glädjen lär vara stor där den inte borde finnas alls. Ju hårdare tryck omvärlden sätter på Grekland, ju mer kommer det att finnas för omvärlden att köpa billigt.

Kollapsad sjukvård kan vara startskott för antibiotikaresistent pandemi
Lägg till detta fler hårda neddragningar i skolorna och inom den redan hårt ansatta sjukvården - förutom att detta slår på de som redan ligger så lär det innebära att problemen i grekisk sjukvård när det gäller antibiotikaresistenta bakterier blir ännu svårare att stoppa. Redan idag har man enorma, rent häpnadsväckande, problem - se gärna den här intervjun jag gjorde med Björn Ramel. Dessa bakterier känner inga gränser och är betydligt farligare än till och med den ekonomisk kollaps som väntar. Sprids de, så riskerar vi att få en pandemiliknande situation, med följd att genomsnittsåldern i världen kan minska med fem-tio år. Så mycket har nämligen fungerande antibiotika höjt genomsnittsåldern.

Det är märkligt, för att inte säga häpnadsväckande, att Europas politisk-ekonomiska elit nu kräver neddragningar inom just sjukvården som om man tror att räddad statsbudget kan köpa oss frihet från antibiotikaresistenta bakterier. Hade EU minsta lilla ansvar hade man tvärtom gått in och försökt skyddat grekisk sjukvård från neddragningar.


Att ta sitt ansvar
Det är säkert fullständigt sant att politiska skojare ljög in Grekland i eurosamarbetet, men det är också sant att EU-eliten lät det ske, att banker tävlade om att låna ut pengar och att eurofundamentalisternas idé om en gemensam räntepolitik och gemensam valuta tar kål på varje anständig möjlighet för grekerna att ta sig ur den fälla man fastnat i.

För tio år sedan var det Argentina som stod inför liknande problem. Istället för att anpassa sig till ekonomisterna i de internationella spelbolagen gjorde man uppror mot den globala kapitalismens normer. Det var sannerligen ingen lätt väg man gick, men man visade att det fanns alternativ till ekonomismens expertvälde.

Hade Sverige, under 90-talskrisen, varit drabbat av en gemensam valuta hade landet varit mycket, mycket illa ute. Det var först när regering och riksdag släppte knytningen till euron/ecun och istället lät kronan flyta som strupgreppet lossade. Man höll fast alltför länge, vilket medförde såväl högre arbetslöshet som massor med konkurser hos småföretag. Miljöpartiet hade då länge - på sakligt goda grunder - krävt att kronans skulle flyta. Vi uppfattades som idioter av de som hade en fundamentalistisk uppfattning. Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) har kommit märkbart lindrigt undan för sina missbedömningar under krisen - kanske beroende av att ledarskribenter och politiska kommentatorer valde att håna MP för att vi inte "begrep sig på ekonomisk politik". Det var tur att Bildt och Carlsson till slut blev lika ovetande...

Historiebeskrivningar som inte ligger i fas med "moderna" ekonomiska teorier glöms ofta bort när mediernas ger sin egen tillyxade bild av verkligheten. Därför riktar man nu mest strålkastarna på skattefuskande grekiska skojare och korrupta politiker - men väljer att blunda för det som sker utanför ljuskäglan.

De krav som nu EU ställer är förödande för många vanliga greker. På vilket sätt tar EU:s elit sitt ansvar för att man släppte in Grekland i eurosamarbetet? Genom att ges högre löner - människor är inte dummare än att de ser, hör, känner den beska ironin. Det bästa vore att Grekland gav EU fingret och försökte reda ut sina problem utan att utsättas för vulgär utpressning som på sikt kan bli än mer förödande än vad en återgång till den gamla valutan lär bli både för greker i allmänhet och för EU.