Lars Ohly, Vänsterpartiet och kapitalismens kreativitet...

När jag ändå är inne på det här med partiledare - påbörjade igår en trilogi på temat Den gode, Den onde och Den fule i BT - så finns det förstås skäl att fundera över Vänsterpartiet som om några dagar skall avveckla Lars Ohly. Var han en dålig partiledare?

Nej, det var han verkligen inte. Ett politiskt parti är nämligen mer än det som synes vara inför det som brukar kallas väljare. Ett parti är också en organisation som skall hålla ihop. Gudrun Schyman var en enpersonsprojektil som var lika förödande för partiet internt som explosivt i positiv mening för partiet externt. Partiet höll på att sprängas. Vägval vänster bildades, flammade upp och brann ner till en liten askhög inom loppet av löjligt kort tid.

Under denna tid ägnade sig framför allt Miljöpartiets ledning åt att sarga V så mycket man kunde, trots att man i en rad frågor stod på samma sida som Vänstern - på den tiden hade MP-ledningen ännu inte lyckats att helt begrava den ideologiska partilinjen om sänkt arbetstid och kritik av vinstsyftade bolag inom vård och skola - genom att dels underblåsa ryktet att Lars Ohly grät när Berlinmuren föll, dels utnyttja det tämligen lealösa gäng som bildat Vägval vänster.

Lars Ohlys uppdrag blev att ena partiet, hålla ihop det som fanns kvar. En i det läget, som jag såg det, nästan hopplös uppgift. Han lyckades. Han var uppenbarligen rätt person för V i det läget man befann sig. Genom att hålla fast vid ett antal hårt angripna principer agerar V nu som enda riksdagsparti med full trovärdighet i debatten om riskkapitalbolag och bolagiserad vinstsyftade vård.

MP hade kunnat befinna sig i samma trovärdiga läge, utan att behöva belastas med vare sig historiskt ok eller invävda i begreppet socialism. Men i sin iver att "modernisera" politiken flöt man med i den högervåg som förvandlat mitten till ett område där tidigare bara moderaterna befunnit sig. MP saknar därmed - tyvärr - trovärdighet i frågor som rör vård, skola och omsorg: friskolor var något MP tidigare slogs för med tanken att småskaligt ägda kooperativ och pedagogiskt motiverade skolor skulle få blomstra, inte att kommunala skolor skulle övertas av anonymiserade vinstsyftade bolag på den globaliserade marknaden. MP har mycket att bevisa innan man blir trovärdiga igen. Så länge man tror att "modernitet" är detsamma som att lyfta fingret och känna varifrån det blåser saknar man styrsel i sin egen politik.

Hur som helst: Lars Ohly var den ledarfigur som Vänsterpartiet behövde. Nu är Jonas Sjöstedt den som partiet behöver för att gå vidare från den plattform som Ohlys ledarskap gjutit. Än mer intressant är emellertid att marknadsekonomin behöver ett växande Vänsterparti. Kapitalismen är nämligen alltför kreativ för sitt eget bästa, vilket vi sett åtskilliga bevis för de senaste åren. Utan motmakt, som håller den i skinnet, förtär den sig själv i ett enda stort crescendo av girighet och avsaknad av både etik och empati. Socialdemokraterna var de som öppnade alla dörrar för det vi nu ser - de dörrarna kunde den borgerliga regeringen smidigt vandra rakt igenom utan motstånd.

För övrigt uppfattar jag - trots fåneriet att inte sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson - Lars Ohly som den mest demokratiska partiledare jag stött på under alla år. Faktiskt. Hade S och MP lyssnat mer på honom hade de rödgröna dessutom inte gjort misstaget att hälla in någon sorts gemensam, uddlös och kvalmig politik i en enda strut inför valet. Den struten blev nämligen en dumstrut som gjorde att de rödgröna inte fick bilda regering.

Tillägg 120104: Här skriver Sjöstedt och Andersson om vad V bör ägna sig åt.  En stor del av innehållet borde för länge sedan skrivits av Miljöpartiets företrädare. Det gäller såväl synen på arbetstidsförkortning som insikten om att konsumtionssamhället driver på klimatförändringarna. Där MP är på väg att bli ett harmlöst maktsökarparti utan profil, kanske det blir V som blir också riksdagens gröna motmakt. I så fall: Tablå för MP som idéparti.