Judaskyss

SvD:s ledarsida meddelar idag att regeringens miljöpolitik under Andreas Carlgren inte varit så pjåkig. Tror jag det.

48 minuter

http://www.greenthefilm.com/

Grön tillnyktring?

Politik är inte bara partiprogram, kongressbeslut och det demokratiska hantverket i riksdag och fullmäktige. Politik är också valet man gör när man profilerar sitt parti. 

Som partiledare och språkrör har man oändliga möjligheter att styra vad man går ut med, hur man argumenterar och därmed på vilket sätt man vill påverka samhällsdebatten. 

Jag ser en viss tillnyktring i MP. Även om ryggsäcken från den tidigare eran tycks väga tungt - och bland annat resulterat i ett av modern tids mest korkade skattepolitiska förslag: sänkt krogmoms. Å andra sidan lät man i den senaste budgetdebatten orden "kommer i tid till jobbet" ersätta det ensidiga talet om höghastighetståg.

När partiets nya ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund berättar att MP anser det berättigat att höja skatten på högre inkomster så väljer han att göra det utan att skämmas, rakt och tydligt. En jämförelse med hur de rödgröna agerade i senaste valrörelsen är nästan komisk - ledda av Östros fick de närmast rodnad på kinderna så fort höjd skatt på högre inkomster antyddes.

Nu är visserligen MP:s skatteförslag försiktigt - en avtrappning av jobbskatteavdraget - men det får ändå PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida att gå i taket och tala om "missunnsamhetens gröna ansikte". Själv inser han inte att han bär missunnsamhetens blåa ansikte när han pläderar för sämre förhållanden för sjuka och arbetslösa. Den gode  Linder har dessutom dålig koll på hur skatter är utformade i världen, trots att han vanligtvis hyllar idéer om kunskap och globalisering. han skriver: "Sverige fortsätter att vara extremt vad gäller skatten på inkomster en bit över genomsnittet".  I själva verket är höginkomsttagare måttligt beskattade i vårt land. Ingen nyhet för den som gillar att rota i länders skattepolitik, men nu också fastslaget i en rapport från revisionsbolaget KPMG. Man kan ju rimligtvis inte bara titta på skatten på den sista hundralappen man tjänar.

Kan MP också flytta den ensidiga fokusen från lärarnas löner till att också omfatta krav på  fler lärare, mindre klasser och bättre arbetsmiljö så har ännu en justering skett i grön anda.

I dagens SvD går Åsa Romson och Lise Nordin offensivt ut i kärnkraftsfrågan, vilket är något helt annat än det här som utspelade sig i blockpolitikens uppbyggnadsskede då det manliga språkröret luddade till det för att inte skrämma marginalväljare genom att surra om att kärnkraften "är begränsat bra" men "visst kan vara en dellösning".

Krogmomsen än en gång: hade man velat stimulera nya jobb och minska lockelsen att betala svarta löner är sänkt krogmoms ett slag i luften. Hade man istället sänkt arbetsgivaravgifterna hade man sänkt skatten på arbetstid.

Hur går detta resonemang ihop med att jag applåderar höjd inkomstskatt på höga inkomster, det innebär ju också högre skatt på arbetstid. Jag menar att progressiviteten i skatteskalan är viktig. Att den kan skärpas ytterligare - samtidigt som grundavdraget höjs kraftigt. Idén om att man skall kunna leva på sin lön är bra, att då ha hög skatt på låga inkomster är inte rimligt. Arbetsgivaravgifter och egenavgifter bör stegvis fasas ur helt - vilket säkert skulle ta bortåt 20 år - och ersättas av dels miljörelaterade skatter, dels en mer allmän produktions- eller omsättningsskatt.


Än en gång: Politik är inte bara partiprogram, kongressbeslut och det demokratiska hantverket i riksdag och fullmäktige. Politik är också valet man gör när man profilerar sitt parti. Som partiledare och språkrör har man oändliga möjligheter att styra vad man går ut med, hur man argumenterar och därmed vad man vill ha med sig människor på.

Grattis världen!

Det är fantastiskt hur envetet arbete kan ge resultat. År efter år. Med hjälp av gott samarbete mellan politiker, näringsliv och några övervintrade fackföreningar har vi lyckats. 

Med inspiration av livsstilsbejakande marknadsföring, mediernas kloka fokusering och ljuvligt manipulerande reklambyråer nådde vi ända fram igår.

Sedan slutet av 1970-talet har vi människor - homo sapiens sapiens - konsumerat mer naturresurser än jorden producerar. Från och med igår lever vi således på planetens kapital, årets ränta har vi redan konsumerat.

Jorden har stora likheter med Grekland. Greklands situation bekymrar statsmän, ekonomer, politiker och de mest allvetande ledarskribenterna. Jordens situation skiter man högtidligt i, trots att de stora börsraset hotar.

Earth overshoot day kallas den högtidsdag när vi konsumerat upp den årliga produktionen på planeten. Och de som mäter är global footprint network. Själv blev jag lite glad över att dagen inföll senare än förra året. Kanske har lågkonjunkturen bidragit? Men den har bara minskat framfarten, visar det sig. Skälet till att dagen inföll senare är att man gjort om metodiken. För att vara på säkra sidan, så att säga.

Med en trött suck kan man konstatera att oavsett hur mätningarna görs så är trenden tydlig, vi använder mer naturresurser än vad som är långsiktigt hållbart, och trenden går fortfarande åt fel håll. Men BNP ökar, den globala tillväxten når nya höjder. Och i fjol satte vi dessutom rekord i utsläpp av koldioxid. Yes! Ingen kan stoppa oss. We are all the winners.

Personvalda politiker och vildar

En sverigedemokrat vid namn William Petzäll tycks bli så kallad politisk vilde i riksdagen. 

Detta tycks uppröra många tyckare, ledarskribenter och andra som i vanliga fall upphöjer personvalet till något stort och vällovligt. Att av personliga skäl - politiska eller andra - lämna sitt parti är väl något som bör ligga i linje med tanken om den personvalda politikern, som inte följer partipiskor eller något annat. Varför då denna upprördhet hos dem som pläderar för fokus på personen och inte partiet?

Att jag, och andra stofiler som är djupt kritiska till personval, tycker att Petzäll bär sig illa åt är betydligt mer rimligt.

Personligen anser jag personval vara rena rama skojet. Dels därför att det inte skulle fungera om personvalda verkligen tar sitt personliga mandat på allvar, dels därför att personval är något som partiledningar gillar före valdagen eftersom profilerade personer och kändisar kan dra röster, men ogillar efter valdagen när de skall få ihop tillräckligt antal knapptryckare för att rösta igenom regeringens förslag...


Starka personer, som blir valda på ett personmandat, har rimligtvis också rätten att rösta som de själva vill i alla frågor -  utan piskan hängande över sig från partiledningen. Särskilt borgerliga tyckare, som älskar personval, bör fundera över hur en regering skulle kunna fungera om den skulle vara beroende av att inte bara förhandla med trilskande partier utan också med 40 figurer som tar sitt personliga mandat på större allvar än de tar sitt partis valmanifest.

Det är struntprat när en del partier talar om ökat personval - det finns inte en enda partiledare/språkrör som inte skulle frysa ut den ledamot i riksdagsgruppen som gång på gång hänvisar till sitt personliga mandat. Och journalister och ledarskribenter, som i all sin förträfflighet pladdrat om vikten av personval, skulle frossa i ord som "interna bråk", "stridigheter" och "sönderfall" om den som verkligen tar sitt personliga mandat på allvar.

Petzäll lär inte vara personvald, men uppträder som om han vore det och blir därmed formell vilde. Enligt K G Bergström har han tydligen politisk talang. Och enligt, vanligtvis osedvanligt kloka statsvetaren, Jenny Madestam lär han bli uppvakad i det tysta av regeringspartierna. Det tror jag faktiskt inte alls på, eftersom man nog kan lita på att Petzäll skulle ta det för intäkt att tala med medierna och legitimera sin roll som riksdagsledamot.

Nu finns det i och för sig en massa verkliga vildar i riksdagen - om  man med sådan vilde menar att man inte följer sitt partiprogram eller det man gått till val på: typ Maud Olofsson som före valet lovar att inte öppna upp för kärnkraft, och efter valet öppnar upp för densamma. Istället blev det Solveig Ternström som blev formellt utsedd till vilde när hon tog både personligt och partipolitiskt ansvar genom att stå fast vid Centerns partiprogram och valmanifest...

Många är de politiska vildar som suttit kvar i riksdagen, för en del har det varit en fin affär. Annika Åhnberg lämnade Vänsterpartiet, i protest mot att man levde upp till sitt partiprogram och var motståndare till svenskt medlemskap i EU. Som tack för detta blev hon socialdemokratisk minister efter några år. DN konstaterar under rubriken Vådan av vildar att Petzälls personliga ställningstagande är dåligt för tilltron till förtroendevalda. Så är det förmodligen. Men hur vore det om DN problematiserade frågan om personval under rubriken: Vådan av personvalda?


Personligen låg jag under några år i slutet av min riksdagstid på någon av topplatserna när det gällde att bryta mot "partilinjen" i riksdagens voteringar. Trots att jag var språkrör. Medierna kollade nog aldrig voteringslistorna. Och själv gjorde jag inget nummer av det. Jag hävdar bestämt att jag höll partilinjen om man ser till partiprogram, kongressbeslut och vad vi sagt i valrörelser. Kongressernas beslut överensstämde nästan alltid med vad jag ansåg vara grön politik, så jag hade inga problem.

Det var problematiskt att vara rör när riksdagsgruppens majoritet alltmer lämnade både partiprogram och det vi sagt i valrörelser. Hur hård kan en partipiska, i form av riksdagsgrupp, svepa över ett språkrör?

Å andra sidan var jag ganska besk när någon i gruppen var på väg att fälla vårt förslag - som fick stöd av de borgerliga - om att man i små företag skulle få skydda två anställda innan turordningsregeln slog till. Skulle vi få majoritet (MP plus de borgerliga) måste hela vår grupp hänga ihop. Då ven partipiskan. Och jag höll i den. Erkännes. Men jag tycker att jag hade på fötter: MP hade pläderat för frågan i valrörelsen, fyllt i enkäter och varit tydliga. Då ska man också stå för det efter valdagen. Allt annat är demokratiskt svek, om inte synnerligen goda och nya skäl talar för ändrad uppfattning. Eller man med goda och öppna argument kan förklara en kompromiss.

Måndag

Funderar över vad det skall bli av Gröna Partiet, en hemsida lär vara på gång.
Funderar över DN.s nya design. Fyrkantigt på något sätt. Fast fortfarande hittar jag lite text mellan reklamen.
Funderar över vad det skall bli av spaningen efter Gud, som jag gör tillsammans med Thomas Idegaard i Lambohovskyrkan i Linköping på söndag. Thomas säger sig ha spanat in honom. Jag fortsätter att spana för att se om jag hittar nåt.
Funderar över att det imorgon är 73 år sedan Artie Shaw spelade in Nightmare. Inget speciellt med den.
Äh, funderar och funderar, det är väl att ta i. Mest ett sätt att komma undan det faktum att jag snart har deadline på en artikel som jag inte har lust att skriva. Imorgon hoppas jag att blogginlägget är bättre än det här är. Fast vad vet man? Allt blir ju inte så bra, det liksom fastnar i någon sorts öken.

Bakom de feta bågarna

Vem i h-e var det som satte igång modet med glasögon med tjocka bågar? Dom finns överallt. På politiker, på artister och på "artister". 

Jag litar inte på dem. De tycks mig räddhågsna, fega, såna där som springer med flocken, oavsett vart flocken är på väg. Sådana som i vänstervågen blir vänster, i högervågen blir höger och när klimatfrågan blir poppis skriver dom böcker om klimatet. 

Politiker av den arten litar jag inte på. Artister av den arten sjunker. De känns som rädda små harpaltar, som inte skaffat sig en egen identitet. Det är för övrigt inte de starka människorna som är de farliga, de är de svaga. Historien borde lärt oss det. De som springer i flock, de som står på den trendigaste barrikaden. Ena dagen röda, andra dagen blå, tredje dagen gröna. Och fjärde dagen - om den kommer igen -  bruna. Jag litar inte på dem som byter glasögon bara för att det stipuleras av några gurus. Det finns något både fjantigt och farligt i modeslavar. Offer kanske?

Programledare som frågar oraklen "Hur ska det vara i höst?" borde få sparken från jobbet. LAS bör sättas ur spel, i just det fallet. Slut för idag. Tack för idag.

Maria Wetterstrand saknas

När man tar del av Alliansens budget så känns det oerhört tragiskt att det inte blev regeringsskifte. Trots att också en rödgrön regering hade utlovat ett av de mest korkade förslag som partier drivit i en valrörelelse: sänkt krogmoms.

Maria Wetterstrand hade förmodligen blivit miljöminister, vilket verkligen hade behövts. Den miljöbudget som regeringen presenterat är närmast att likna vid ett hånflin. 

Andreas Carlgren kommer att få lämna sin nästan patetiska roll.  Kanske blir det bättre med Annie Lööw, eftersom hon måste profilera sig och Centern på ett nytt sätt. Men totalt sett saknas Maria Wetterstrand på den posten. Synd att den rödgröna strategin sabbade allting. Att kopiera de borgerligas upplägg var av alla möjliga skäl ett gravt misstag, vilket jag ju ältat redan från början. Miljö- och klimatfrågorna försvann från valrörelsen, eftersom inget block drev dem.

Miljöbudgeten minskar nu med över 1 miljard de närmaste åren. Man ska inte enbart stirra på siffrorna med direkt anknytning till miljö, men även om man ser till helheten så är det något av ett fiasko. Nu ser vi alltså hur det blir när det inte finns något parti som driver opinion i klimatfrågan. Miljöfrågorna blir nedprioriterade även i den praktiska politiken. Trots att MP är större rent siffermässigt än någon gång tidigare.

Naturskyddsföreningen skriver:  "Satsningarna på förnyelsebar energi minskar, det finns inga pengar avsatta för att uppfylla Nagoyamålet (naturvård) och det finns ingen budget för att minska transportsektorns miljöpåverkan trots regeringens vision om att ställa om till fossiloberoende. Inte ens ramanslaget till järnvägen kommer upp till de nivåer vi hade 2010 och beräknas också minska igen efter 2012."


När opinionsbildningen saknas intresserar sig inte heller medierna för dessa frågor: När till och med MP lade ner opinionsbildningen, för att inte skrämma socialdemokratiska väljare från det rödgröna blocket, gav man signal även till journalistkåren. Och förresten fortsätter eländet: Vilket intryck fick klimatdåligt och miljödåligt insatta politiska reportrar när inte ens MP profilerade frågan under årets Almedalsvecka?

Maud Olofssons och Andreas Carlgrens stora slagnummer har varit "supermiljöbilspremien". Om den kommer att utnyttjas fullt ut kommer en halv procent av de nya bilar som beräknas säljas bli sådana... Om tre år kommer de i så fall att omfatta en promille av hela bilparken.  Budgetens satsning på sol- och vindenergi minskar de kommande åren. Stöd till solvärme tas bort helt.  Anslaget för skydd av natur ökar så lite att det inte ens kompenserar ökade markpriser. Anslaget för den biologiska mångfalden minskas med en fjärdedel.  Så här hade det i alla fall inte sett ut med Wetterstrand som miljöminister. 

Att sedan en rödgrön regering hade varit lika tillväxt- och konsumtionsinriktad som en blå regering är en annan sak. Den kanske mest sorgliga saken. Tron på den eviga tillväxten - och nys om grön tillväxt - är lika beklämmande oavsett om den framförs i blåa, röda eller gröna fraser. Mer om tillväxtfrågan här. Med nya språkrör, som borde kasta av sig den ryggsäck som den tidigare strategin innebär, kanske MP åter kommer att ha två bollar i luften: dels det demokratiska hantverket, med allt vad det innebär av förhandlingar etc, dels opinionsbildning för nya strukturer, nya system och nya normer. En from förhoppning i alla fall.

Rösträtt

Sitter på fina hotellet och käkar frukost. Stan är fylld av läkare, varenda hotellrum är bokat för det är läkarkongress. Ska man bli sjuk ska man bli det när och nu. Fast å andra sidan kanske det är dumt med tanke på hur det luktade i hissen igår kväll. En del av dem är nog darriga idag. 

Männen dominerar, tycks det. Trots att det var ganska länge sedan också kvinnor fick bli läkare i vårt land. Och trots att manliga läkare oroat sig för läkarnas lönebildning när flerkvinnor kommer in på scenen. 

Rösträtt fick kvinnor i Sverige för 90 år sedan. Fast det innebar ju inte att vi fick demokrati i dess verkliga mening. Demokrati är ju mer än rösträtt. Har man full demokrati om man är ihälld i en roll? Mansroll eller kvinnoroll eller vad det nu kan vara. Ingela Wall visar hur det kan vara.

Hur som helst, Sverige fick kvinnlig rösträtt som sista land i Norden. Och efter mycket konvulsioner hos de politiska partierna. Såväl socialdemokrater som liberaler hade länge motverkat kvinnlig rösträtt. Man ansåg inte att tiden var mogen. Här ett utdrag ur min senate krönika i KK:

På Socialdemokraternas kongress 1905 avslogs kravet på kvinnlig rösträtt med 96 mot 66. Hjalmar Branting talade emot. Ungsocialisternas Hinke Bergegren talade för. Den senare blev så förbannad att han i tidningen Brand satte upp namnet på alla som röstat nej och samtidigt skrev: Kvinnorna och ungdomen måste skapa en framtids kampallians mot det kulturförkvävande gubbväldet!

Hinke Bergegren blev så småningom utesluten ur partiet. Men innan dess hade läsarna av Brand till sin förvåning sett att en av de kvinnor som åkt land och rike runt i egenskap av just socialdemokrat hade vikt ner sig på kongressen och röstat nej. Det var Kata Dahlström. Besvikelsen var stor.

Även liberalerna darrade på manschetten. När statsminister Karl Staaf 1905 fick motta en petition med 130 underskrifter av välkända kulturpersonligheter – bland annat Selma Lagerlöf – så svarade han med att männens rösträtt var den mogna frågan. Skulle man nu dra med sig kvinnorna också så skulle det fördröja männens rösträttsreform. Så liberalerna prioriterade kamp för männen och 1909 ramlade det ut ett riksdagsbeslut om allmän rösträtt för ansvarsfulla medborgare.

Med ansvarsfulla medborgare menades de som inte var fattiga, värnpliktsvägrare eller kvinnor.

Men, till slut, 1921 blev det alltså kvinnornas tur. Interner på fängelser fick vänta till 1937. Och socialbidragstagare fick vänta ända till 1945. Och, som sagt, först 1989 fick vi riktig allmän rösträtt i så mån att även psykiskt handikappade och utvecklingsstörda skulle få rösta.

Det är märkligt att tänka på att det bara är drygt fem generationer sedan fortfarande det fortfarande var ståndsriksdag i Sverige. Adel, präster, borgare och bönder. Så sent som 1866 infördes något som kan liknas vid parlamentarism, om man nu kan tala om sådant när endast de rika männen fick rösta. Hur som helst: det är viktigt att se på vår egen historia när vi slår oss på bröstet för vår egen långvariga demokrati. Så långvarig är den inte…

Av de fem första kvinnorna som kom in i riksdagen hade två anknytningar till Fogelstadgruppen: Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tham. En annan av Fogelstadsgruppens stridbara kvinnor var Elin Wägner.

Avslutningen av krönikan hittar du här - där skriver jag bland annat om hur Fredrika Bremerförbundet upprördes över de engelska suffragetterna och hur Elin Wägner ilsket gick till deras försvar.

Karriär - YES!

Så kan du förbättra karriären, utropar DN idag på förstasidan. 

Karriär? Den dag man ligger på dödsbädden och försöker se tillbaka på sitt liv, är det då karriären man tänker på? Eller ens den nya flådiga stålgrå bilen, det trendriktiga köksskåpen eller flödet av toppar eller trendiga märkesglasögon? Skulle inte tro det. 

Men kanske doften av rena lakan som hängde ute i vårsolen. Eller de där gångerna när man satt på trappan och väntade på barnen som skulle komma från skolan och man visste att doften av nybakade kanelbullar skulle få dom att skratta så där lyckligt som bara barn kan. Eller den där gången då man höll den lilla döende pojken i hand i det där flyktinglägret, den fantastiska känslan när man en varm sommarmorgon gick genom skogen och såg rådjurskidet resa sig för första gången, eller när man gick genom staden den där gången utan pengar på fickan men med förälskelsen i bröstet.

Karriär. Det blir lätt så att man vill leva sitt liv på det sätt som imponerar på andra. Man speglar sig i andras ögon istället för i sina egna. Människan triggas att klättra på stegar därför att andra kan komma ifatt. Kanske inte alls därför att man själv vill ha bättre utsikt. Utan därför att man är rädd.

Vi staplar glaskulor kring våra liv, för vi tror att glaskulor är värdefulla. Sakta men säkert sugs vi in i den konstlade status- och konsumtionsfällan där livet gröps ut och vi kastas ut som skräp den dag vi inte producerar eller har råd att köpa oss vänner längre. Trots att vi hade 1000 vänner på Facebook.

Lönerally för generaldirektörer, är en annan rubrik på DN:s första sida. Lönerna har stigit med 18 procent på fem år. och skatterna sjunkit. Generaldirektörerna har spräckt miljonvallen i snittlön. Vad gör dom med pengarna? Vad är dom rädda för? Vad annat än små människor kan bära så mycket rädsla att de måste ha över miljonen för att känna sig värdefulla?

En gång fick jag frågan av en journalist om ryktet var sant att jag skulle bli landshövding, och vad som i så fall stod på min dagordning. Jag sa att jag nog inte alls var aktuell som landshövding eftersom jag nog inte uppfattades som en sådan som skulle tala för något jag inte trodde på - och förresten skulle min första punkt på dagordningen vara att begära sänkt lön.

Jag tror inte man blir lyckligare av en lön som överskrider 40 000 i månaden, och jag tror inte man kan vara en ens något sånär god medborgare på planeten om man tjänar mer än 30 000 i månaden. Jag tror att det sistnämnda svaret utgjorde det absoluta hindret för mig att bli landshövding, om jag nu någonsin varit aktuell och om jag nu någonsin velat bli det. Hotet att förorda sänkta löner är nog större än något annat... Jag minns en miljöpartistisk läkare i Halland som hade modet att kräva sänkt lön när facket krävde höjd lön. Han hade sett världen och drog sina slutsatser. En gång motionerade jag till Miljöpartiets kongress om att partiet skulle plädera för införande av 100 procents skatt på årsinkomster över en halv miljon - men som kompensation skulle man själv få avgöra till vilket ändamål skatten skulle användas för att förbättra miljön eller utsatta medmänniskors situation.

Jag tror att trygga människor, i höga positioner och med höga löner, skulle göra såväl sig själva som Sverige och världen den bästa insatsen genom att säga nej till löneökningar, och till och med begära lönesänkningar. Med det kloka motiver att man mår bra ändå, att jobbet ju är stimulerande, att världen inte behöver den kopiösa konsumtionen och att man inte är en liten rädd pojke eller flicka som måste höja sin självkänsla genom ett överflöd av pengar.

Karriär i ytlighet kan man förstås göra. Man kan bli ekochic, plädera för sänkt krogmoms och grön tillväxt -  och tro att stenugnsbakat surdegsbröd räddar världen. Bor man på Söder är man dessutom helt trendriktig. Skulle jag bosätta mig i Stockholm igen skulle jag välja Östermalm i ren protest. Där är i alla fall ytan inte naivt ekochic. Utan ärligt vedervärdigt rått överklassig, så man vet var man har dom...:-).

Den osannolika debatten...

Igår var det budgetdebatt i Sveriges Riksdag. Jag fick en bild framför mig när jag hörde debatten: ett gäng herrar och damer står i styrhytten på en oceanångare, med varsin grogg i näven och med ryggen mot fören, och analyserar huruvida inte Happy hour skall förlängas med en timme i salongen.

Kanske är jag fullständigt ute och cyklar, fullständigt korkad eller totalt verklighetsfrämmande - men jag begriper inte hur fullt vuxna människor kan föra en debatt så totalt befriad från de frågeställningar som är avgörande inför framtiden. Istället gör man ett huvudnummer av sänkt krogmoms.

För det första: Man talar om arbetslöshet och arbetslinje utan att med en enda mening försöka analysera vad det innebär att nästan varenda miljard som näringslivet investerar går ut på att rationalisera bort människor. Även inom tjänstesektorn. Även inom vårdsektorn. Kan det då vara en målsättning i sig att med konstgjorda medel försöka upprätthålla en heltidsnorm på 40 timmar i veckan? 

För det andra: I en alltmer globaliserad värld, med full rätt att söka jobb i andra länder, innebär investeringar i t ex järnvägsbygge inte automatiskt att arbetslösheten i det egna landet minskar på det sätt man ger sken av. Hur hanterar vi detta faktum utan att stänga gränser?

För det tredje: Idén att vi måste "skapa" arbete för att skapa mer skatteinkomster så att vi kan driva skolor, sjukhus och trygghetssystem krockar med ovanstående två punkter. Måste vi då inte se över hela skattesystemet för att bredda skattebasen rejält så att den offentliga sektorns verksamheter finansieras på ett tryggare sätt än genom skatt på arbetstid?

För det fjärde: Den av partierna önskade tillväxten på fyra procent per år innebär att BNP vid nästa sekelskifte skulle vara 32 gånger så stor som idag. Tror politikern i riksdagen att detta är möjligt, rimligt och/eller önskvärt? Om inte: vad har man för plan för system och strukturer när inte ekonomin längre växer på det sätt man önskat sig?

För det femte: Vore det inte tid att analysera huruvida det verkligen är ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi har idag - eller om det är människors strävan efter bättre liv som gett oss skola, sjukvård, materiell välfärd? Om det är människors strävan efter bättre liv som gett oss den utveckling vi sett - och som gått hand i hand med ekonomisk tillväxt - är det då inte relevant att ställa sig frågan: Vad är bättre liv? snarare än att ställa sig frågan: Hur får vi fortsatt ekonomisk tillväxt?

Istället är således det stora slagnumret att man skall satsa över 5 miljarder på att sänka momsen på krogbesök. För fem miljarder hade vi kunnat ta ett rejält steg för att rusta upp skolan, se till att vi får fler lärare - inte bara högre löner - , med bra utbildning, så att varje elev blir sedd och bekräftad. Jag har sällan sett något så illa genomtänkt och dåligt analyserat förslag som att kasta bort fem miljarder från statskassan på att sänka priset på krogen. En ny bild dyker upp: Anders Borgs hästsvans har förvandlats till en kran, vilken Maud Olofsson vridit på så att vettet runnit ur.

Röster under 30 MP-år

"Därför har vi den 20 september 1981 beslutat bilda Miljöpartiet som skall verka fristående från blockbildningar och obundet av det traditionella höger-vänster-mönstret." 

Så avslutas inledningen av Miljöpartiets första partiprogram.

Lite tidigare kunde man läs "De ansträngningar som gjorts för att bygga upp vår välfärd är värda mycket respekt. Men någonstans på vägen förlorades de fina målen om frihet, rättvisa, solidaritet, trygghet och inflytande ur sikte. En ständigt ökad ekonomisk tillväxt för att först och främst nå en hög materiell levnadsstandard kom att bli ett självändamål"

Här några röster från dessa 30 år:

"Det är på barrikaderna vi kan vinna mark och vi får inte intala oss själva att vi kan få en revolution genom skrivbordsarbete.(-) Vår vision kan aldrig bli verklighet genom toppstyrning eller kohandel. (-) När vi har folket på vår sida har vi den bas vi behöver."  
Gustav Fridolin, Maskrosbarn, miljöpartiets första 20 år (2001)

"Då har vi fått större insikter om konsekvenserna av vårt hejdlösa konsumtionssamhälle..." 
Maria Wetterstrand i DN idag, på frågan om hur miljödebatten ser ut om tio år.

"Jag betraktas som kärringen mot strömmen. Folk ringer ner mig. Kom hit och kom dit, och varför har ni inte gjort något, ekar i mitt öra. Folk kan inte skilja på miljö- och hälsoskyddskontoret och Miljöpartiet... Och vi har inte ens blivit inröstade i riksdagen. Jag säger att de har chansen nästa gång - 1988!"
Eva Goës, Maskrosbarn - Miljöpartiets första 20 år (2001)

"Opinionssiffrorna steg och vi låg i höjd med 10% vintern före den sommar då säldöden slog till. Det var inte så att det bara var miljöfrågorna som lyfte Miljöpartiet, det var minst lika mycket vi som lyfte miljöfrågorna."
Birger Schlaug, Maskrosbarn - Miljöpartiets första 20 år (2001)

Om kvinnor tar halva makten i beslutande församlingar är frågan om ifall makten ligger kvar i de församlingarna eller om makten flyttar någon annanstans.
Marianne Samuelsson: Maskrosbarn - Miljöpartiets första 20 år (2001)

"Den stora bluffen är ju att m och s är motpoler. I själva verket är de i allt viktigt identiska förvaltare av ett materialistiskt tillväxtsamhälle där statens huvuduppgift är att försvara den rika världens överkonsumtion, numera också med vapen i hand och EU-hjälm på huvudet. Kanske kunde de förlänga sin redan utlöpta livsperiod genom att slå ihop sig till socialmoderaterna."
Per Gahrton: DN-debatt 2007

"Det är visioner och ideal det handlar om, men i klartext kan det för oss gräsrotsarbetare betyda något av följande saker: timmar av telefonsamtal tidigare morgnar och sena kvällar då vi skickar kuvert, fredagseftermiddagar och lördagsförmiddagar i regn eller solsken då vi står på gator och torg och delar ut flygblad, säljer vår veckotidning och talar med människor. Vi satsar egna ekonomiska resurser, eftersom allt bygger på ideellt satsade pengar."
Ragnhild Pohanka, partiets första kvinnliga språkrör: Nu kommer Miljöpartiet 1982

"Jag är en politikens hantverkare och grovarbetare. Jag har en lång yrkesutbildning. Jag vet vad jag gör. Och jag är duktig. Då kan man vara stolt över att vara en kugge i det demokratiska systemet. De Gröna har en uppgift. Vi bär på en dröm och en idé som hör framtiden till. Nu är vår tid. Det är nu vi behövs."
Peter Eriksson, på sin hemsida 

"Partiets historiska pedagogiska uppgift återstår, nämligen att verkligen förmedla grön ideologi, som är något mer än klimat och miljö."
Lotta Hedström, Newsmill 2011

"Till nästa val måste vi i Miljöpartiet ha lärt oss denna läxa och blivit ännu bättre på att sätta våra politiska förslag i sitt långsiktiga sammanhang. "
Åsa Romson på Newsmill med anledning av att blockpolitiken tog död på debatt om "långsiktig samhällsutveckling; om klimat och miljö och om social robusthet och framtidstro."

MP fyller 30 år

Idag , för trettio år sedan, samlades en hel drös människor i Örebro för att bilda ett nytt politiskt parti i Sverige. När Miljöpartiet bildades dagen därefter, den 20 september 1981, var ett uttalat syfte att partiet inte skulle bli som alla andra. Auktoriteter skulle bannlysas. Partiledare var att betrakta som ett fult ord. Per Gahrton, som tidigare varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti - hade gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.

Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel. Han var tillbakadragen och närmast blyg.Till talar-
stolen gick han bara när han behövde.

Boken blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satta annorlundaskapet högt. När partiet bilades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet företrädas utåt av ett politiskt utskott. Detta kom att bestå av nio ledamöter, med lika många suppleanter. I utskottet valdes en sammankallande. Det var denna som journalister skulle vända sig till.

Den som valts till sammankallande skulle inneha detta uppdrag i någon dryg månad. Uppdraget skulle således rotera. För makt korrumperar...

Den första sammankallande blev Eva Sahlin. Eva beskrevs i medierna som ett enda stort Alternativ. Hon åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och var nu alternativ politiker...

Eva beskrev partiets organisation så här i boken Här kommer miljöpartiet: "I böcker om samhällskunskap kan man se hur ett parti är uppbyggt som en triangel. I miljöpartiet har vi valt en annan modell - en rektangel. Vi har inte partiledare, riksorganen skall inte vara de som ensamma styr partiets framväxt. Miljöpartiet består av sina medlemmar, fyra utskott, förtroenderåd och partikongress. Inget utskott har någon egentlig beslutsfunktion, de arbetar sida vid sida. Utskottens viktigaste funktion är att vara serviceorgan för medlemmarna."

Mindre än två månader efter partibildandet kan DN basunera ut: Miljöpartiet i medvind. Kan får riksdagsplats.I en opinionsmätning har partiet fått fyra procent och är större än Vänsterpartiet kommunisterna. Aftonbladet frågar Eva Sahlin varför hon är så blygsam och inte kallar sig partiledare. Eva svarar: "Det handlar inte om blygsamhet, det handlar om förändring av svensk politik". Expressen konstaterar ironiskt att Eva från Högs socken i Hudiksvall redan är på väg att rotera ut och redan ersättas av Inger Paulsson från Östersund.

Den idé miljöpartiet förfäktar tycks reta Organisationssverige. Det är som om man känner sig kränkt. Journalister har svårt att hålla koll på vilken som för tillfället är tjänstgörande talesperson för partiet så man ringer allt som oftast till Per Gahrton...

Ganska snart ändrades därför formerna så att sammankallade fick sitta i tre månader i  följd. Och trots partiets nedtoning av person till förmån för politikens innehåll blev det, inför det första riksdagsvalet 1982, en tårfyllt kamp om vem som skulle företräda partiet i valrörelsen. Det val som då gjordes var ett vägval som kom att forma bilden av partiet under lång tid. Det blev nämligen en kamp mellan... Fortsättning följer här...

Sänkt krogmoms - som tack för mer kärnkraft

Politiskt är det ju på något sätt hederligt att MP även efter valet anser att restaurangmomsen skall sänkas. Problemet, som jag ser det, är att man ansåg det före valet. Argumentet är att man anser det bra för miljön att stärka tjänstesektorn. Argumentet är så tunt.

Jag undrar om inte Anders Borg hade hoppats på ett nej från Miljöpartiet, det är ju en både dyr och dålig avskedsgåva till Maud Olofsson, förmodligen sedd som ett tack för att hon öppnade upp för nya kärnkraftverk.

Så till argumentet att sänkt krogmoms är bra för miljön: Om nu priset sänks på krogen, innebär det förmodligen att de som mer regelbundet käkar ute får mer pengar till något annat, t ex en längre flygresa på semestern. Det vill säga en sänkning av momsen i tjänstesektorn (krogar) innebära förmodligen mer pengar till varusektorn (mer prylar eller kläder) eller något annat i de miljösämre tjänstesektorerna (resor). Allt under förutsättning att priserna verkligen skulle sänkas. Vilket väl är tanken hos Miljöpartiet.

Det jag vill peka på är att den här typen av momssänkningar inte innebär att man flyttar sina pengar från sådan konsumtion som skadar miljö och klimat till något som inte skadar. Något som allt fler börjat anamma. Det brukar kallas rekyleffekten. Sätter jag upp solfångare på taket (bra för miljön) sparar jag snart pengar till en extra Thailandresa (dåligt för miljön). I en rapport från Naturvårdsverket beskriver man detta dilemma.

Visst skulle miljöargumentet om sänkt moms på krogbesök fungerat om det varit ett led i grön skatteväxling. Det vill säga att lägre skatt på krogen växlades mot t ex högre miljöskatter. Men några höjda skatter på energi eller miljöskadlig verksamhet avser inte Alliansen-MP genomföra. Därmed är det ingen grön skatteväxling. Deras förslag innebär enbart att det blir mer pengar i plånboken hos dem som äter mat på krogen, inte någon självklar styrning av pengars flöden i mer hållbar riktning.

Skulle man ändra flödet av pengar till mer hållbar konsumtion skulle man givetvis öppna upp för ny verksamhet inom den typ av tjänstesektor som inte direkt skapar ökande miljöproblem. Syftet skulle vara att dra pengar från miljönegativ verksamhet till mindre negativ verksamhet. RUT-bidraget kan ses som en sådan verksamhet, även om det finns andra invändningar mot det.

Lotta Hedström, tidigare språkrör, varnade på det här seminariet för den nya ecochicka trenden. Mycket yta, lite innehåll. Det finns skäl att ta hennes analys på allvar. Och visst hade pengarna gjort större nytta inom skolan eller för att förbättra driften på järnvägen.

"Föredömligt sätt att illustrerar journalisternas besatthet att politisk strategi..."

Många av bloggens läsare hör av sig med tips om lite av varje. Häromdagen dök det upp ett tips om att Mikael Olsson, doktorand i statsvetenskap, har hittat en partiledarintervju med mig och citerar ett kort stycke ur den på sin blogg.

Undrar om man kan säga så där nuförtiden... 

Jag kommer ihåg den där intervjun. Det var Thomas Hempel och Inger Arenander som frågade ut mig. Inger Arenander viftade titt som tätt irriterat med handen, som om hon ville få mig att korta ner svaren eller avsluta svaret. Jag blev mer och mer stressad - och till slut förbannad - över hennes beteende.Det var det obehagligaste jag varit med om i någon direktsändning.

Efteråt förstod jag att hon viftat för att stoppa sin medintervjuare från att ställa den fråga som skulle följa. Han hörde nämligen så dåligt så att Arenander med hjälpa av något sorts primitivt teckenspråk meddelade när han skulle vara tyst, respektive när han skulle tala.

Hade det där paret varit minsta schysst så hade de haft vett att meddela mig att den ena hade hörselfel och att den andre skulle vifta ilsket med armarna. Nu såg man det väl som bonus att man på ett fiffigt sätt kunde stressa den de skulle intervjua. Ingen kan få mig att tro att de två proffsen var så inkompetenta så att de glömde att meddela mig varför det viftades.

Hur som helst, så här sa jag tydligen...

Titta här: Grön ideologi och Miljöpartiet

Nu finns ett helt seminarium, om den gröna rörelsen och Miljöpartiet, på såväl nätet som i återkommande repriser på Axess TV. 

Klicka här så kommer du till den del där specifikt MP och grön ideologi diskuteras. Dra fram 10 minuter så hittar du mitt inlägg.

Inleder: Åsa Romson, språkrör.
Etter 10 minuter: Birger Schlaug, fd språkör
Efter 27 minuter: Lotta Hedström, fd språkrör
Efter 43 minuter: Carl Schlyter, Europaparlamentet
Efter 57 minuter: Stig Björn Ljunggren, statsvetare
Efter 68 minuter: Samtal - ovanstående och bl.a. Per Gahrton.

Birgers nya föreläsning/föreställning om livet som var, livet som är och livet som väntar.

 

Får jag be om några rynkor till

Det finns plats för tre bokningar - en i vardera oktober, november och december.

Mer info här. För bokning: Mikaela Holm.

 

Rösträtt och medmänsklighet

På lördag talar jag om rösträttsrörelsen och Elin Wägner med anledning av att det är 90 år sedan kvinnlig rösträtt infördes. Det sker i Hofors, där Kerstin Hesselgren föddes. Hon var en av de fem första kvinnorna i Sveriges riksdag.

PROGRAM i Folkets Hus i Hofors
kl 11.00  Invigning landshövding Anna Lena-Österborg

kl 11.30 Föreläsning av Birger Schlaug
Kl. 12.30-13.30 Lunch

Kl 13.30 Föreläsning av Renée Frangeur om Kerstin Hesselgren
kl 14.30 ”Stå Upp komiker” Ingela Wall.
kl 15.00 Avslutning

Mer info här.

På söndag 11.00 ska jag - nej, jag är inte troende -  predika i Hofors kyrka. Tema: Medmänsklighet. Mer info här.

En gång till: vi minskar inte våra utsläpp bara för att vi låtsas det

Så är det då sagt än en gång: Det budskap regering och opposition ger är falsk. Skriver forskare på DN-debatt idag. 

Någon frikoppling mellan klimatpåverkan och ekonomisk tillväxt existerar inte.  När Annie Lööw häromveckan angrep mig för att inte veta vad jag talar om (SvD debatt) så har hon lika fel som Andreas Carlgren.

Som jag ältat i åratal: det har funnits belägg för att den ständigt ökande konsumtionen leder till att vi ökar våra utsläpp av klimatgaser trots att officiell statistik påstår motsatsen, det har länge funnits belägg för att den officiella statistiken är politiskt tillrättalagd för att dölja problemen med ekonomiskt tillväxt. 

Det var absurt när de tidigare språkrören hävdade att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att vi skall klara miljöutmaningarna - det var så absurt och ynkligt anpassat till jakten på statsrådsposter att jag lämnade partiet. Miljöpartiet blev en del av problemet genom att utåt legitimera en utveckling som inte är hållbar. På ett seminarium, som  sänds i teve ikväll, tar jag upp detta - även Åsa Romson, Carls Schlyter och f.d språkröret Lotta Hedström deltar.

På DN-Debatt skriver professor Kjell Aleklett tillsammans med andra forskare: "Det är nu dags för regeringen, miljöministern och andra svenska politiker att sluta prata om hur den svenska klimatpåverkan har minskat samtidigt som vi har haft en stadig ekonomisk tillväxt. Visst, vi har gjort bra ifrån oss i vår inhemska industri. Men den klimatpåverkan som det svenska samhället orsakat globalt genom sin konsumtion har inte minskat utan har tvärtom ökat. Detta är otvetydigt."

När Miljöpartiet på sin kongress före valet hade "Grön tillväxt" som tema så var det ett sätt att behaga både väljare och blockkamrater. Jag fick, av då ledande miljöpartister, höra att jag var "bitter och sur" när jag kritiserade begreppet. Forskarna sågar nu begreppet med fotknölarna. Det är bra, och jag hoppas att den nya ledningen för partiet orkar räta på ryggarna och kasta av sig den ryggsäck som den gamla ledningen lagt på deras ryggar.
 
Forskarna har utgått från den verkliga verkligheten, inte den friserade politiska låtsasvärlden. Man har räknat in alla de utsläpp som den slutliga konsumtionen fört med sig direkt eller indirekt i alla steg bakåt i produktionskedjan. Det vill säga: även importen räknas in (medan exporten givetvis dras av).

Det forskarna nu än en gång slår fast är följande:
* De totala utsläppen av växthusgaser har ökat med cirka 20 procent under den period där den officiella statistiken visar på minskning med 10 procent.
* Utsläppen från vissa tjänstesektorer är ibland tio gånger så stor som den  officiella statistiken redovisar.
* Begreppet grön tillväxt är en myt.


Det är bara att vara tacksam för att det än idag finns forskare som vågar ifrågasätta den heligaste av alla myter som förekommer idag: att klimatpåverkan minskat trots att vi haft en rejäl ekonomisk tillväxt. Detta borde leda till att vi på allvar tar tag i frågan: Vad gör vi nu? Hur hanterar vi system och strukturer när vi lämnar tillväxtsamhället och går in i utvecklingssamhället? 

Onsdag kväll: Miljöpartiet, utmaningarna och visionerna

Axess teve sänder från ett seminarium om den gröna rörelsens historia och dess utmaningar. Onsdag kväll klockan 21.40.  Spelades in på Engelsbergs bruk. 

I det som sänds ikväll inleder Åsa Romson därefter dyker jag, Lotta Hedström och Carl Schlyter upp, Jag talar om Miljöpartiet och dess utmaningar. Här kommer alla sändningstider för detta program.

Repriser:
15 september kl 08:00
16 september kl 02:40
16 september kl 17:00
17 september kl 08:10
18 september kl 18:15
20 september kl 09:10
22 september kl 01:20
22 september kl 13:40

På den här sidan kan du läsa mer, om seminariet och länka fram info om när bland annat Björn Gillberg, Per Gahrton, Lennart Daléus och Stefan Edman talar.

Vittsjös tränare bör coacha språkrören...

Vittsjö är klara för spel i allsvenskan 2012. En kvittering, med fem minuter kvar, mot Norrköping säkrade under helgen spel i högsta divisionen. Grattis!

– Härligt. En stor hög spelare blev det på planen, säger tränaren Thomas Mårtensson. 

Han sa ännu mer i pappersupplagan av Kvällsposten. Han berättade att spelplanen måste göras större och läktaren byggas om. Med den inställningen vore nog Thomas en bra tränare också för Vittsjös store man: Gustav Fridolin.

För nog är det så att Miljöpartiets spelplan måste bli större än den varit de senaste åren. Nog måste planen både breddas och förlängas så att frågor om tillväxt, konsumtion, sänkt arbetstid och andra gröna frågor som försvunnit från planen får plats igen.

Och det där med läktaren, som måste byggas om, är inte dumt. Visserligen brukar Gustav säga att han inte vill sitta på läktaren, och visst har tidigare språkrör nedsättande talat om att politiken inte avgörs på läktaren. Man har till och med föraktfullt likställt opinionsbildning med "plakatpolitik"... I senaste valrörelsen var det så lite jobb på läktaren att miljö- och klimatfrågorna försvann, för att inte tala om hur den mest angelägna framtidsfrågan totalt eliminerades från MP: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?

Politik som inte står på två ben - dels det demokratiska hantverket i riksdaga och fullmäktige, dels opinionsbildning - är både halt och lytt. Utan opinionsbildning för de frågor man i grunden står för, lär man aldrig få mandat att genomföra förändringarna i parlamentet. Tips till Gustav: Lyssna på Thomas Mårtensson, förstora planen och vårda läktaren.

Själv avser jag att ta mig till Vittsjö när nästa fotbollssäsong sparkat igång, skall sitta på den stora läktaren och beskåda spelet på den stora gröna planen.

PS - Lenin i Vittsjö.
Lenin står som staty i kommunen - för att nu inte SvD:s ledarskribenter skall hojta om politikers dåliga omdöme så skall sägas direkt att statyn, nästan fyra meter hög, tillhör näringslivet i form av ett träföretag. Kapitalet och symbolen för Staten, hand i hand. Självklart är statyn utförd i betong. Se där ett riktigt grönt språkrörs totala motpol.

Förutom Gustav är bland annat Fredrik Ljungberg och Bildsköne Bengtsson födda i Vittsjö. Den senare tillbringade inte 25 år i riksdagen, men väl 25 år i fängelse.

Slavar, djur och moral

Ikväll, måndag, klockan 19.00 (Kunskapskanalen) samtalar jag med Pelle Strindlund om hans bok Jordens herrar.  Vi kommer att prata om de moraliska grunderna för utnyttjandet av andra levande varelser. 

Hur behandlades slavarna i USA? Hur behandlar vi djuren idag? Finns det paralleller i vårt sätt att argumentera för att skapa legitimitet? 

Pelle Strindlund har en magisterexamen i religionsvetenskap och har skrivit om djurrättsteologi. Han har fritagit höns och jag undrar förstås om han ser detta som en kristen handling. Och nog funderar jag på om författaren - utifrån att djur inte har möjlighet att trösta sig själva genom religiösa föreställningar - uppfattar det som värre att förtrycka ett djur än en människa.

Är det förresten rimligt att släppa ut minkar - de flesta dör snabbt efter frisläppandet. Vilket förstås får mig att undra om det är moraliskt gott att döda fåtalet med målet att skona flertalet? Om så är fallet: gäller det människor också?

Som gammal biodlare måste jag förstås fråga veganen Pelle Strindlund om det är moralsikt fel med biodling - och om så är fallet: ligger min moral därmed i samma härad som slavägarens?

Måndag 19.00 Kunskapskanalen. Repris vid midnatt och tisdag förmiddag 09.00.

Är det mord att montera ner en mänsklig robot?

Framstegen när det gäller att få fram mänskliga robotar är stora. Allt mer mänskliga egenskaper kan byggas in, till och med något som kan liknas vid etik och samvete. 

När vi når dithän att det blir svårt att skilja en "mänsklig varelse" av kött, blodomlopp och elektriska impulser från en "mänsklig varelse" av silikon, digitala omlopp och elektriska impulser så uppstår frågan: är det mord att montera ner den sistnämnda?

Är det inte i själva verket värre att montera ner den sistnämnda än att ta död på en konventionell människa eftersom denna i vida kretsar anses ha en själ som kan leva vidare...? 

Är det någon som har en mer eller mindre kvalificerad uppfattning i frågan? Hur som helst kommer vi in på denna fråga - och kanske får den till och med ett överraskande svar - i det här samtalet som jag har med professor Ingmar Ernberg.

Några av de senaste samtalet jag haft i serien En bok, en författare finns förresten här:

Henrik Chetan Aspengren om Pakistan

Pelle Strindlund om moraliska grunder att utnyttja andra varelser

Björn Ramel om antibiotika

Gunnar Eriksson om botanik

John B. Eriksson om extremfiske och ålar

Anders Wijkman om klimat, ekonomi och tillväxt

Bitte Hammargren om Egypten

Stefan Edman om havet

Mats Ottosson om kor

Jan Hjärpe om Muhammed och islam

Per-Erik Nilsson om våld och underhållning

Astrid Seeberger om livet, vården och döden

Nils Forshed om Hallands Väderö

Nathan Shachar om Gaza

Martin Ingvar om hjärnan, maten och lurendrejeriet

Ingemar Ernberg om livet, cellen och kosmoms

Henrik Ekman om vargen

Inget är så förvånande som att några blir förvånade...

Arbetslösheten kommer att öka i Europa, inklusive Sverige, när nu åtskilliga länder tvingas minska sina utgifter för att komma tillrätta med de skulder man dragit på sig för att blåsa luft i tillväxten. 

Tanken man byggt sin politik på är att ökad konsumtion på krita ger flera jobb och ökade inkomster för staten. Nu tvingas man således spara, vilket innebär minskad konsumtion, färre jobb och mindre skatteinkomster. Och därmed mindre konsumtion. Bra för miljön, bra för klimatet, men dåligt för det som i dagligt tal kallas för ekonomin.

Eftersom EU-länderna är Sveriges största exportmarknad så drabbas vi också av detta hur fina statsfinanser vi än har.

Nu är det egentligen ingenting som är förvånande. Jo, det är det förstås. Det är förvånande att så många som anser sig vara experter är förvånade.

En effekt av den ekonomiska krisen, som det kallas, är att Europa kan uppnå de mål man har för minskade utsläpp av koldioxid... Det tragiska är att miljön och de planetära processerna vinner mer än de förlorar på att vi i den konsumtionsstinna delen av världen får mindre pengar att konsumera för.

I stort sett varje krona vi använder att handla för innebär att det någonstans i världen har gett upphov till utsläpp av koldioxid. Varje tusenlapp vi spenderar ger upphov till drygt 50 kilo koldioxid - ökar vi på konsumtionen med ytterligare en tusenlapp leder det till ytterligare utsläpp av koldioxid, Det är således svårt att bli rikare utan att också påverka miljön negativt. Och detta trots teknikens fantastiska landvinningar.

Det är just detta varje ansvarsfull politiker borde ha modet att samtala om för att finna lösningar ur dilemmat. Istället suckar man och försöker använda konstgjord andning för att varva upp, växla upp och köra på som vanligt ett tag till.

Så till det makabra i debatten:
Vi som hävdar att det, på rent naturvetenskapliga grunder, är nödvändigt att tänka nytt om vi, på rent socialpolitiska grunder, skall kunna växla över innan vi hamnar i den totala återvändsgränden, där omväxlingen kan bli så smärtsam att den till och med hotar demokratin, kallas orealistiska... Medan de som lever i tron att den digitala ekonomin utgör grunden för verklig ekonomi, verkliga människor och en verklig planet uppfattas som realistiska. Den politiska debatten har drag av surrealism.

Grön och blå, nytt kärlekspar?

Tre av fyra miljöpartistiska kommunalråd säger ja till att bilda regering med moderaterna. 

Åtminstone enligt medias rapportering - och enligt borgerliga ledarsidors närmast euforiska glädjeskutt. Problemen är flera: för det första kan inte alla ledarskribenter och rapporterande journalister läsa innantill, för det andra är det nog inte av kärlek till moderaterna som resultatet faller ut som det gör.

Frågan som ställdes till kommunalråden var inte om de ville bilda regering med moderaterna. Frågan var: "Anser du att MP bör vara berett att bilda regering både med Socialdemokraterna och Moderaterna?" Ja, anser tre av fyra kommunalråd. Vilket är synnerligen strategiskt klokt med tanke på följande kombination:

• Det är början av mandatperioden
• Det sätter press på socialdemokraterna att ta de de gröna frågorna på allvar
• Det lockar moderaterna att lägga åtminstone några förslag som närmar sig MP
• Det är ett erkännande av att blockpolitiken är ett elände och att den bör begravas

Jag är övertygad om att de borgerliga tänkare som inbillar sig att gröna kommunalråd i allmänhet gillar moderaterna bär på en grav missuppfattning. Det är dessutom skillnad på att vara beredd - vilket betyder öppen för om det passar bra - och att säga ja till. Svaret kommunalråden ger är snarare att man är djupt skeptisk till socialdemokraterna, lika skeptisk som man är till moderaterna. En sådan uppfattning är djupt förståelig. Såväl av historiska skäl, som av erfarenheter av samarbetet.

Miljöpartister har på många håll, ända från det att partiet blev representerat i kommunfullmäktige, haft betydligt lättare att förhandla med de borgerliga än med socialdemokraterna. De borgerliga har varit vana att förhandla och insett att alla parter måste känna att man vunnit på förhandlingen. Kontakterna med socialdemokraterna har förskräckande ofta - särskilt de första 25 åren - kännetecknats av socialdemokratisk stöddighet och socialdemokratisk oförmåga att förhandla. Det har jag också själv upplevt när jag var kommunalpolitiskt aktiv.

När MP har legat kring fyra-procent-spärren, och medierna nästan ensidigt reducerat valrörelsen till en kamp mellan två statsministrar, har partiet under såväl 80- som 90-talet tvingats markera sin inställning i blockfrågan genom konstateranden som "moderaterna ligger längst ifrån oss" och/eller uttalade målsättningar som "vi ser vårt uppdrag i första hand som att göra socialdemokraterna grönare". Det vill säga partier har markerat, utan att formellt ingå i någon blockpolitik. I realpolitiken har det varit helt korrekt: moderaterna har legat längst ifrån MP i kärnfrågor som kärnkraften, grön skatteväxling, sänkt arbetstid, höjt bistånd, försvarsfrågan, fördelningspolitiken etc.

Att moderaterna legat längst ifrån MP har inte varit liktydigt med att socialdemokraterna har legat nära. För så har det aldrig varit. När MP valde blockpolitiken som strategi kostade det förstås på genom att man i både retorik och dagspolitik måste lägga sig närmare det stora partiet. Enligt Maria Wetterstrand (bland annat intervju i Fokus) var ett av syftena med blockpolitiken - bortsett från det stora syftet att få ingå i en regering efter valet - att se till att socialdemokraterna skulle tappa så många röster att man insåg att man inte var märkvärdigare än de andra partierna.

Även denna inställning kan man förklara av de erfarenheter partiet haft av en pösig socialdemokrati. Det samarbete som MP inledde med S efter valet 1998 var av det försiktiga slaget - vi kom överens om budget, men var i övrigt ganska fria att agera. Men irritationen inom MP var minst sagt påtaglig. Inte minst under förhandlingar. Jag har själv sett socialdemokratisk finansminister arrogant sätta sig och sova när miljöpartist lagt fram partiets argumentation. Med Pär Nuder som någon sorts förhandlingsbuffel blev det hela än värre - det gick så långt att ett av språkrören en bit in på 2000-talet meddelade att om Nuder skulle bli partiledare så var det absolut slut med allt samarbete med socialdemokraterna.

Med detta vill jag påtala att det långt ifrån varit - eller ens är - ett kärleksförhållande som MP har med Socialdemokraterna. På det personliga planet fungerade det uppenbarligen mycket bra mellan t ex Maria Wetterstrand och Mona Sahlin, men visst fanns det irritation över det intima blocksamarbetet både inom MP och S även inför de senaste valet. För många socialdemokrater är fortfarande MP något som katten släpat in.

Det är ur detta perspektiv man måste se kommunalrådens svar på frågan om man kan tänka sig att sitta i regering med antingen socialdemokraterna eller moderaterna.

Går vi tillbaka längre i tid så finns skäl att konstatera att Socialdemokraterna betraktades som det värsta betongpartiet, ett stelbent, pösigt statsbärande parti vars representant i Konstitutionsutskottet inför valet 1988 varande för att MP:s inträde i riksdagen skulle kunna leda till samma situation som den som ledde till att Hitler tog över Tyskland. Den förste socialdemokratiske partiledare som ärligt, som det tycktes, och intresserat tog MP på allvar var Göran Persson - dels därför att han var tvungen, men också därför att han var intresserad av miljöfrågorna på ett betydligt djupare sett än tidigare partiledare.

Under Persson-eran uppfattar jag att det nästan bara var Persson själv bland alla socialdemokrater som gillade samarbetet med MP. Lars Stjernkvist var en av de andra. Han och jag satt för övrigt bredvid varandra i plenisalen under en period, vilket ledde till att ett tyskt teveteam, som skulle intervjua MP:s språkrör och fått förklarat på vilken bänk jag satt på i kammaren, rusade fram till Lars när vi kom ur ur plenisalen. Han såg mer ut som en miljöpartist än jag gjorde...


Det kanske också kan vara intressant att gå än längre tillbaka i historien och då konstatera att det var de konservativa - inte socialisterna - som var intresserade av frågor som rörde naturen och det vi idag kallar miljöfrågor. För socialister var varje ny rykande skorsten och varje ny bil på vägarna en framgång som markerade att arbetarklassen skulle kunna leva lika goda liv som kapitalisterna levt tidigare.

Den tillväxtkritik som framfördes kom från delar av högerpartiet under slutet av 60-talet. Staffan Burenstam Linder - allt från rektor på Handelshögskolan till vice partiledare i Högerpartiet - skrev i sin bok Den rastlösa välfärdsmänniskan en del av det som varje grönradikal miljöpartist kan säga idag. Bland annat konstaterande han att en fortsatt jakt på ekonomisk tillväxt skulle leda till att vi fastnar "i ett ekonomiskt slaveri", där vi skulle rasera inte bara livets grundvalar utan även högre värden.

Medan t ex sådana som Anders Björk - sedermera moderat försvarsminister och landshövding - var djupt kritisk till tillväxtsamhället, hyllade sådana som Kjell Olof Feldt - sedermera socialdemokratisk finansminister - detsamma helt ohämmat.

Vid ett seminarium på Chalmers arkitektursektion 1970 sa Feldt följande: I dag är det för en del av den svenska industrin inga andra attraktiva lokaliseringsområden än västkusten  … Jag kan inte hitta någon annan lösning som ger bättre avkastning, och varför skall vi då göra det, jaa, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstör några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med denna ekonomiska tillväxt i bagaget så att säga … Och vi har ju andra delar av världen och avstånden krymper och vi har ju hela Stilla oceanen att plaska omkring i på sikt.

Ungefär samtidigt höll Anders Björk ett tal i Gimo där han dundrade: "Är det inte så numera att alla tekniska framsteg har en allvarlig baksida? Var har jag för glädje av att kunna skaffa mig en sommarstuga, när de gäddor jag får upp är kvicksilverförgiftade och oätbara? Vad har jag för glädje av att kunna köra bil när jag i stigande utsträckning tvingas sitta i milslånga köer, omvärvd av illaluktande och giftiga gaser? Och vad har jag för glädje av arbetstidsförkortningar som äts upp av ökat avstånd och restid mellan arbete och bostad?"


Det är aldrig fel att ha lite historia på fötterna. Det borde även DN:s ledarskribent ha. Erik Helmerson skriver: angående eventuellt samarbete M pch MP: "Tja, hur många trodde att Miljöpartiet skulle svänga om tillväxten, småföretagandet samt förmögenhets- och fastighetsskatten?" Suck!

Man behöver uppenbarligen inte veta så mycket av historia för att skriva på DN.s ledarsida. Det är förvisso riktigt att de gamla språkrören svängde om tillväxten och förmögenhetsskatten. Men när det gäller småföretagare så var det ju MP som drev fram att man i företag med färre än tio anställda skulle få skydda två av sina anställda innan turordningsregeln skulle gälla - något partiet haft som sin politik ända sedan slutet av 80-talet... Jaja, det där är känsligt för mig... jag blev nämligen uthängd på LO:s jätteaffischer på stan som den elake jävel som förstörde livet för dem som skulle sparkas (istället för dem som LO annars ville skulle sparkas vid arbetsbrist...).

Och fastighetsskatten, som ledarskribenten orerar om, har MP i tjugofem år tagit avstånd från! Men ledarskribenter behöver ju bara utgå från sina egna fördomar.

När blev det politisk tillhörighet att vara muslim eller hindu?

 

Ikväll klockan 19.00 (Kunskapskanalen, SVT) tänker jag försöka få utrett när och varför det blev politisk tillhörighet att vara muslim eller hindu.

Kan engelsmännen möjligen haft ett finger med i det spelet? Eller är det en fullt naturlig utveckling att gå från religiös övertygelse till politisk identitet?

Jag samtalar med Henrik Chetan Aspengren, som kommit ut med en bok om Pakistan. Och jag kan förstås inte heller undvika frågan: Hur kommer det sig att militären har minst lika stort inflytande som politiker på människors vardagsliv i Pakistan?

Kanske kan jag till och med få utrett varför jag själv är så fascinerad av Fatima Bhutto - författaren i den kända familjen som så många vill se som ny premiärminister.



Närmaste veckan ser för övrigt ut så här - hoppas vi ses någonstans...:

Växjö lördag 10 september
St Sigfrids folkhögskola 10.00. Talar under rubriken Dessa urvattnade manliga själar i smaklösa kvinnohöljen - om tiden, samhället och kampen för rösträtt. Arrangör: Elin Wägners-Sällskapet. Mer info och anmälan här.

SVT Måndag 12 september
Kunskapskanalen 19.00: Samtalar med Pelle Strindlund om gamla tiders slaveri och hur detta kan jämföras med dagens behandlingen av djur.
 

Hofors lördag 17 september
Folkets Hus kl 11.30. Talar på temat: Elin Wägner och kampen för miljö, fred och rösträtt.

Hofors söndagen 18 september
Kyrkan Hofors 11.00 : Inbjuden att predika på temat Medmänsklighet.

Den 12 - 22 september sänds i teve från Engelbergs Bruk ett seminarium om grön ideologi, gröna visioner och grön historia. Där talar bland annat Per Gahrton, Åsa Romson, Carl Schlyter, Lotta Hedström, jag samt Stefan Edman och Lennart Daléus.