söndag 16 oktober 2011

Rörig argumentation i V

I Vänsterpartiet är det, enligt medierna, en "strid" om huruvida partiet skall ha en partiledare eller två språkrör. I den interna debatt som förs offentligt tycker jag mig höra en rad missuppfattningar. Eller rättare sagt: man söker svar utifrån den grundvärdering man har. 

Så länge grundantagandet var att Jorden var universums centrum så tolkade man sina observationer utifrån detta antagande. De frågor som uppstod besvarade man på ett, utifrån grundantagandet, logiskt sett. När tanken på att Jorden kretsade kring solen blev svaren på frågorna annorlunda. Samma fenomen råder inom Vänsterpartiets debatt om nytt ledarskap.

Rossana Dinamarca - som jag tror skulle bli en utmärkt som ett av språkrören för Vänsterpartiet - menar att mannen får företräde framför kvinnan. Vilket verkligen inte är så snyggt visavi Jonas Sjöstedt som knappast är den mest populära kandidaten för att han är man, utan för att han visat sig besitta egenskaper som partiet verkligen behöver.

I radion häromdagen sa Rossana, som något sorts bevis på sin tes, att det bara är Per Gahrton och Birger Schlaug som man kommer ihåg bland Miljöpartiets alla gamla språkrör. Som män hade de tagit större plats än kvinnorna.Tanken utgår förmodligen från - den helt rimliga -  tesen om könsmaktsordning. Utifrån den tolkar man gärna skeendet precis som Rossana Dinamarca gör. Det är logiskt. Men fel.

Om man minns mig och Per Gahrton mer än man minns kvinnorna så beror det förmodligen på att både Per och jag har funnits med i debatten under mycket lång tid också efter det att vi var språkrör. Per var dessutom välkänd redan innan han blev språkrör för MP. Han var fixstjärna i EU-valen. Han släpper ifrån sig en aldrig sinande ström av böcker. Det vore konstigt om han inte koms ihåg.

För min del gäller - till skillnad från de kvinnliga språkrör jag arbetat tillsamman med - att jag nu har jobb i teve, skriver debattartiklar och fortfarande är offentligt obstinat. Åker dessutom runt med en föreställning om rockmusikens barndom, håller massor med föreläsningar om bland annat Elin Wägner. De kvinnliga språkrör jag delade jobb med har inte fortsatt på någon sorts offentlig scen på samma sätt.

Att man minns mig kanske också beror på att jag var språkrör i hela 11 år, i två olika omgångar. Jag delade under dessa år jobbet som språkrör med fyra kvinnor. Efter 11 år vore det konstigt om man var helt bortglömd.

För övrigt kan konstateras att MP haft en rad män som varit språkrör som säkert inte Rossana heller kommer ihåg: Anders Nordin, Jan Axelsson, Matz Hammarström. De var språkrör tillsammans med Fiona Björling, Margareta Gisselberg och Lotta Nilsson-Hedström. Av dessa är förmodligen Lotta mest välkänd. Dels därför att hon var minst lika bra som de andra, dels därför att hon fortfarande deltar i debatten.

Vad hände med de språkrör som jag kamperade ihop med? Ragnhild Pohanka och jag var språkrör ett halvår tillsammans, innan det var dags för Ragnhild att stiga av. Hon hade ensam lett partiet i dess första val 1982, och som språkrör 1985 tillsammans med Per Gahrton. I den valrörelsen syntes Ragnhild ungefär lika mycket som Per.

I valrörelsen 1988 - då partiet som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen - var jag och Eva Goës språkrör. En kontroll i medierna från den tiden kommer att ge Rossana besked om att vi syntes ungefär lika mycket.

Efter det att partiet åkt ur riksdagen 1991, valdes jag och Marianne Samuelsson till språkrör. Här fanns ett "problem": jag var känd från valet 1988, hade en relation till journalister och blev av den anledningen mest efterfrågad. Jag syntes mest, men i det interna arbetet var vi likvärdiga - Marianne var den grovarbetande partigängaren, organisationsmänniskan. I kontakterna med de övriga partierna, efter det att vi återkommit till riksdagen, gjorde Marianne det största jobbet. Det var också så vi lade upp det. Marianne tog rollen som den vänliga och sociala kontaktpersonen i överläggningar, jag tog rollen som den elake och socialt ointresserade. Det fungerade riktigt bra. Ett problem uppstod emellertid vid några tillfällen: medierna valde att lägga citat från Marianne i min mun de gånger de var riktigt fyndiga och bra. Jag tror att medierna nu har skärpt till sig. Man har insett att kvinnor till och med kan vara partiledare i de andra partierna.

Rossana skrev i en tidigare debattartikel i Expressen att de enda kvinnliga språkrören "som haft en framträdande roll" varit Maria Wetterstrand och Åsa Domeij. Vilket i så fall också skulle vara två stycken. Det vill säga lika många som de män som man, enligt Rossana, minns. Vilket väl i så fall talar mot hennes egen tes.

Fat nu är det förstås ändå bättre. Åsa Domeij var aldrig språkrör. Man minns henne ändå. Lysande. Hon syntes mest kring valet 1988. Man behöver nämligen inte vara språkrör för att synas om man är kompetent i både sakfrågor och i kommunikation. Vilket ju bland annat Rossana Dinamarca själv är.

Delat språkrörskap är således inte alls problem på det sätt som Dinamarca hävdar. Jag kan nog med fog påpeka att hennes analys bygger på den, helt rimliga, tesen om könsmaktsordning. Men hon söker svar som passar in i modellen. Precis som man sökte tolka observationer på den tiden man utgick från att Jorden var platt. Det är aldrig bra att låta svar präglas av dogmer. Könsmaktsordningen behöver inte konstlade medel för att bekräftas.

9 kommentarer:

  1. Man skulle också kunna tänka sig att Rossana Dinamarca själv är så påverkad av nämnda könsmaktsordning att hon (omedvetet) har lagt männen "mer" på minnet än kvinnorna. Eller ja, hon mindes ju lika många kvinnor som män, men på något sätt anser hon sig minnas dig och Per Gahrton "mer" än Åsa Domeij och Maria Wetterstrand, och det i sig visar ju att hon inte bara söker svar som stämmer överens med könsmaktsordningen, utan att hon även själv är "inne i den".

    SvaraRadera
  2. I det här fallet håller jag med dig ang könsmaktsordningen Birger. Det är ju MÄNNISKOR som först o främst behövs. Och Sjöstedt ser jag som en människa, precis som jag ser dig. Och det yttre könet kan vara mycket missvisande - många kvinnor har dominerande manliga energier och män kan ha mera kvinnliga energier som dominerar. Så det är som sagt människor vi behöver. För övrigt bryr jag mig inte ett dugg om vem som skall leda deras parti eller något annat parti öht.
    Jag vill bara belysa det övergripande eller underliggande ...

    SvaraRadera
  3. I ett feministiskt parti kommer manshatet fram.

    SvaraRadera
  4. Jag tror det vore bra för V om de valde olika karaktärer av språkrör och kopierade MP.Det behövs konkurrenter till det partiet(MP) som det senaste valet ägnade sig åt röstamaximering mer än långsiktig grön politik. I vslet 2010 var tre partier rödgröna.

    SvaraRadera
  5. Anonym här ovan drar upp en gammal schablonåsikt igen. Att kritisera den mångtusenåriga patriarkala övermakten och styret, har inget med hat att göra - det är upplysning av något som setts som en naturlag. Anonyms argument är ett billigt argument, som bara visar att man vägrar lyssna på problemen. Att inte lyssna, utan alltid gå i försvar - hindrar människors samlevnad. Att yttra sig så som anonym ovan, avslöjar däremot att man inte fullt ut accepterar kvinnor som människor - och kanske t o m just hatar.

    SvaraRadera
  6. Tänk om många ville läsa Pelle Strindlunds nyutkomna bok JORDENS HERRAR (Karneval förlag 2011), vilken berikning det skulle tillföra samtalet om uppdelningen i härskare och kuvade.

    Gt

    SvaraRadera
  7. Bra artikel Birger! Men jag tycker att du är lite väl snäll med Rossana i slutet av din artikel när du skriver att hon tolkar det dubbla ledarskapet efter teorierna om könsmaktsordningen. Det tror jag inte alls. Varför skulle hon då så sent som i somras förorda Lars Ohly som partiledare (vilket verkligen skulle garantera manlig dominans på partiledarposten). Nä, Rossana är sugen på ordförandeskapet och spelar ut feministkortet. Vet inte om det är så mycket att moralisera över men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite tråkigt.Tänk att alla fina emancipatoriska idéer som världen har kan användas i så många olika syften.

    V-medlem

    SvaraRadera
  8. Kerstins inlägg är klokt. Att Rosanna minns männen snarare än kvinnorna säger mer om henne själv än om de forna språkrören.

    Sen framstår det inte som så lite arrogant att förespråka odelat ledarskap och i samma veva reservera den enda platsen för en kvinna...utifrån ett jämställdhetsperspektiv.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.