Miljöpartiet de Gröna fyller 30 år. Vad är mer naturligt än att partiets grå eminens, och reelle grundare, Per Gahrton skriver en bok om denna vandring?
Per beskriver sig själv - bland annat genom citat från sin dagbok - som den som haft helhetsansvar för Miljöpartiet under den långa resan. Och det är nog sant. Per Gahrton har i första hand varit lojal med organisationen.Till skillnad från mig som aldrig varit lojal med någon organisation utan bara med idéer och värderingar. I boken framkommer att Per varit sur på mig ett antal gånger. Förståeligt.
Det enda raseri som skymtar fram är när han berättar hur han blev överkörd i försvarsfrågan. Partiet höll 2004 på att göra upp med socialdemokraterna om EU:s militarisering. Per hade hållits utanför, trots att han var försvarspolitiskt ansvarig i partistyrelsen. ”Detta var den värsta krisen någonsin mellan mig och partiledningen = Peter.” , skriver Per och avslöjar sedan att Gustav Fridolin och Ulf Holm (numera talman i riksdagen) påstod att Peter Eriksson hade hotat med att avgå om Per bjöds in till riksdagsgruppens möte där frågan skulle avgöras.
”Jag teg”, skriver Per lakoniskt. Det hela känns absurt. Partiets agerande i denna fråga var - tillsammans med Peter och Marias debattartikel tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly där man hävdar att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för miljön - orsaken till att jag slutade betala medlemsavgiften.
Per är en spänstig skribent, vad annat är att vänta efter ett 30-tal böcker, varav några så kallade spänningsromaner. Det går undan och ingen kan väl missunna honom att lägga tillrätta en del under skrivandets gång. Åtminstone är det så jag minns det. Men, å andra sidan, vem som har bäst minne under det allt gråare hårsvallet kan alltid diskuteras.
Hemligt var det, det här med att starta ett nytt parti. I sin dagbok vädrade Per detta första gången på ett sätt som skulle försvåra för eventuella tjuvkikare att förstå vad han funderade på. Han skrev på ryska.
Hur som helst: Jag fick i uppdrag att på 2800 tecken recensera boken i Borås tidning. Så här blev det.
PS!
I går, söndag, firade MP i Sörmland de 30 åren genom en fest på Stadshotellet i Katrineholm. Eftersom jag var inbjuden som en av "hedergästerna" så bläddrade jag fram lite klipp från födelsetiden och hittar en rubrik i Katrineholms-Kuriren: Hellre naiva och ärliga än sluga och taktiska. Artikeln berättar att sörmlands miljöpartister haft möte i en barackbyggnad långt ute på Vingåkers landsbygd. Baracken stod på min dåvarande tomt i Kåsta.
En annan artikel berättar om hur vi bildade lokalavdelningen i Vingåker. Den hade rubriken Gahrtonpartiet startar i Vingåker. Och det var väl så det uppfattades. Så det är inte mer än rätt att det är Per som skriver den första boken om dessa 30 år. Efterföljare lär komma i samma idé- och samtidshistoriska nostalgi-bransch. Den som vill se hur jag än så länge beskrivit åren kan länka till den här sidan.
Du skriver att du är idé- och värderingstrogen snarare än organisationstrogen. Det är ju just det som gjorde att organisationen under ditt språkrörskap kunde hålla en grön linje trots allt påfrestningar. Det är ju något som de som är "organisationstrogna" borde vara tacksamma för!
SvaraRaderaL.
Har någon bloggläsare sett någon annan som recenserat boken? Sökte på nätet men hittar inte en enda artikel om boken. Per Ahlmark kom ut med memoarer nästan samtidigt som Gahrton kom med sina. Om Ahlmark hitter man en hel del.
SvaraRaderaMinns ganska väl den där artikeln, som du åberopar.
SvaraRaderaMaria fick väl kritik efteråt, för hon beklagade den olyckliga formuleringen.
Men efter att ha sett den nya färdriktning som MP gled in på, är det nog rätt uppenbart att hon egentligen inte fann formuleringen olycklig, möjligen provokativ mot de gröna medlemmarna.
Men dessa mönstrade väl av i viss omfattning, varvid deras platser intogs av en annan riktning, mer sossevänlig.
Eller hur var det, Birger?
Gt
Jo, Gt, det är sant att språkrören beklagade formuleringen i sin artikel (DN-Debatt) i den interna medlemstidningen, men som offentligt svar i DN på kritiken valde man att inte beklaga, utan istället gå till angrepp på den som kritiserat och tala om något helt annat. Dubbla tungor, som jag uppfattade som falskspel genom att ge ett budskap inåt och ett annat utåt. Sådant har jag aldrig accepterat.
SvaraRaderaDubbla tungor var det. MP:s medlemmar kunde ju läsa både DN och sin medlemstidskrift. Så man kan undra hur smarta rören var.
SvaraRaderaMen medlemsraset blev inte särskilt stort pga detta, vad jag minns, eller?
Gt
Det här var under mitt klimax inom partiet, så jag var rejält insyltad som radikal fritänkare.
SvaraRaderaSom jag minns det blev medlemsflykten nog relativt stor ändå, men den vägdes upp av ett större inflöde.
Alla goa pragmatiker i partiet, fr.f.a. partiledningen, kunde därmed vara nöjda och glada och sova gott om nätterna eftersom medlemsloggorna blev en smula fetare och därmed också förutsättningarna för att vinna nästa val. Detta heligaste av det heliga.
Sedan brukar folk ge varandra flera chanser, så vissa medlemmar lät det nog passera till dess att det blev dags nästa gång. Som jag som bl.a. av sådana skäl gick ur först 2006.
2006?
SvaraRaderaMen, "Trulpen", du var väl med i TV-bild på MP:s senaste kongress, i maj 2011, eller hur? Hur kunde du få tillträde till denna kongress om du redan gått ur MP?
Ja, nog har du varit grus i mp-maskineriet. När jag läser boken slår det mig att du egentligen inte alls passade som politiker. Du hade gjort dig omöjlig i vilket parti som helst. Du trivdes bäst när du kunde gå på tvärs, och det gör du ju fortfarande ;-)
SvaraRadera