Fair play inom journalistiken...

Under mina år som ordförande i en idrottskubb så var det mycket tal om Fair play. Det var viktigt. Både för spelare, ledare och publik. Det handlade i själva verket om etiskt förhållningssätt. 

Fair play är minst lika viktigt inom journalistiken. Men frågan är om inte huliganer på läktarna besitter mer av den varan än dreven gör. Dreven plockar fram det sämsta hos rubriksättare, löpsedelsdesigners och en del journalister som drömmer om större bylines. Precis som fyllan plockar fram det sämsta hos vanligtvis hyggliga personer på läktaren.

Inom det före detta statsbärande partiet tycks inte heller Fair play vara ett begrepp som sjunkit in. Ett parti med så många interna sticksågar har problem. Förmodligen större problem än varenda upptänklig hyresavi kan ställa till. Kanske är det så att ett parti som fråntagits sin evighetslånga självbild som statsbärande ruttnar inombords? Juholt tycks, precis som Sahlin, vara en hårt arbetande slarver som, trots påståenden om motsatsen, fastnad i innanförperspektivet. Sticksågarna inom socialdemokratin kanske bytt färg, och kanske position. Hur många sticksågar som finns i det gamla socialdemokratiska etablissemanget - det där som Juholt aldrig varit del av - vill jag inte ens tänka på. Och, om kvällspressen har rätt, undrar man stillsamt hur valberedningen fungerar.

Kommer Juholt politiskt levande ur det här - och på kuppen växer upp från mustaschskämtare till mer av statsman  - så har nog detta parti fått fram en partiordförande som ett gammalt betong- och tillväxtparti kan få stor nytta av. Han lyckades ju nämna ordet tillväxt hela sju gånger under gårdagens partiledardebatt, lika många gånger som Fredrik Reinfeldt.

Den bästa analysen gjordes av Åsa Romson, som försiktigt tycks kasta av sig något av de sämre delarna av den ryggsäck som den tidigare eran lagt på hennes rygg. De tidigare språkrören brukade säga att jag var bitter och sur för att jag var kritisk till hur de argumenterade och styrde partiet. Inte alls. Jag var förbannad. Vad är vitsen med att växa om man inte längre står för något? Det jag nu ser är hoppfullt - den tidigare eran var förhoppningsvis en parentes, en parentes som säkert gillades av ledarskribenter och politiska kommentatorer som lever kvar i en världsbild där konsumtion och tillväxt utgör riktmärken.


Ett gott citat från Åsa: "Det finansiella systemet har sprungit väldigt långt bort ifrån reella värden. Det är, Fredrik Reinfeldt, både hushåll och stater som i dag ofta lever på lånade pengar till fiktiva säkerheter. Jag tror att det är en anledning till det ökade intresset från många av världens ekonomer för att titta på hur det ekonomiska systemet i grunden kan kopplas bättre till reella värden och viktig utveckling.  Det är tyvärr ett arbete som ni här i Sverige har avbrutit."

Ett annat:   "Miljöpartiet vill utforma ett modernt trygghetssystem för ett kunskaps- och tjänstesamhälle. Vi vill att alla ska ha en garanterad grundnivå i sjukförsäkringen, att alla ska omfattas av a-kassan, och vi vill att sjuklöneansvaret lyfts för de små företagen. Är man trygg vågar man också satsa. Vem här inne skulle börja gå på lina utan att ha skyddsnät?

Vår generation har en enorm makt över jorden. Men den makten innebär också ett enormt ansvar. Vårt ansvar är att bygga ett samhälle som inte förstör möjligheterna att leva på vår planet, vare sig för oss eller för kommande generationer. Det handlar inte längre om problem långt bort i fattiga länder eller långt bort i framtiden. Det handlar faktiskt om problem som vi ser här och nu, inte minst i skyfallen över västra Sverige eller i erosion av vägar och tågsystem.

Den historiska utmaning som detta innebär delar oss politiker i två grupper. Det är de som ser det som en börda att fördela – helst på någon annan, långt bort i framtiden – och de politiker som ser möjligheterna, som ser att vi kan klara av detta och antar utmaningen."

Men visst finns de gamla språkrörens vurm för tillväxt kvar i några doser - det tar väl tid att kasta av sig ryggsäcken helt -  eller hur ska man annars tolka det här som var svar på Åkessons kritik av att MP inte avser att fälla regeringens förslag om sänkt krogmoms: "Jag anser att det vore högst oansvarigt att använda riksdagens extraordinära verktyg för att fälla det förslag som alliansregeringen i sin budget så tydligt markerar är det viktigaste förslaget för tillväxt och jobb i Sverige." Så hade nog aldrig någon från det nybildade Gröna Partiet uttryckt sig...

Det finns, trots allt, hopp för De gröna.  Efter blockpolitikens utarmning och strategiskt motiverade reduktion av grön analys är man nog på väg att återerövra delar av det som motiverar att partiet finns. Idépolitiken får inte försvinna i maktpolitikens svarta hål. Jag ser med förhoppning fram mot de närmaste åren. Inte så mycket när det gäller Fair play inom vare sig socialdemokrati eller journalistik. Men väl när det gäller Green play.