söndag 24 april 2011

Söndagsskola för tillväxtvänner, del 11: Med tiden som bristvara...

Tidigare delar finns här. (Det sena utlägget på söndagen beror på att Bahnhof tycks vara en mycket tvivelaktig nätleverantör som har svårt att fullfölja sina åtaganden.)


Hur hänger välfärden samman med den ekonomiska tillväxten? Jag har tidigare ifrågasatt påståendet att ekonomisk tillväxt har gett oss allt det goda som vi idag omger oss med. Jag har tvärtom hävdat att det är människors vilja att förbättra sina egna och sina barns liv som har medfört ekonomisk tillväxt.  

Vad som är förbättringar för människor förändras från tid till annan. Idag är inte utveckling i form av förbättringar detsamma som de var igår. I materiellt fattiga länder är utveckling i form av förbättringar något helt annat än i materiellt mogna länder. Detta är något som tidigare stått klart för såväl ekonomer som politiker.  Det har varit en självklar del i tankegodset hos de flesta gamla ideologer oavsett de varit konservativa, liberaler eller socialister.

Det är i vår tid man suddat ut tanken att materiell tillväxt och ökande varukonsumtion rimligen bör följas av en annan form av utveckling. Eftersom vi lever mitt i en konsumtions- och tillväxtnorm har ständigt ökande konsumtion och fortsatt materiell tillväxt kommit att uppfattas som något naturligt, något eftertraktansvärt, något självklart, något nästan ödesbestämt. Miljön sätter emellertid gränser. Men även tiden sätter gränser. Normen i sig blir således till slut destruktiv, den ekonomiska tillväxten blir olönsam.

Vi stimuleras i den rådande normen att vara duktiga medspelare i jakten på ekonomisk tillväxt. Vi lär oss vad som är "normalt" genom allt från livsstilspropaganda till att allt fler fria urbana ytor förvandlas till marknadsplatser där ekonomisk tillväxt kan produceras. En park eller annan fri yta behöver inte generera speciellt mycket till BNP, men en galleria gör det med automatik.

Lägg till det att vi anammat system och strukturer som gjort sig beroende av evig ekonomisk tillväxt – vilket är tragiskt eftersom sådan inte ens är teoretisk möjlig, något som ironiskt nog alltså även påpekas i Nationalencyklopedin.

Frikoppling från tillväxtens snara
Istället för att se den ekonomiska utvecklingen - som gått hand i hand med så mycket gott under så många år - som ett medel för att frikoppla oss från de ekonomistiska processerna har vi hamnat i en situation där vi mer eller mindre tvingas in i ett system där vi skall springa fortare och fortare.

Retoriskt kan man uttrycka det som kännetecknar konsumtionssamhällets hjärta så här: Vi triggas att gång på gång göra dubbelt så många varor inom samma tidsrymd istället för att göra samma antal prylar på hälften så lång tid.

Detta förhållande kan fylla en rationell och klok funktion i samhällen där de materiella behoven är stora, men blir en strypsnara för oss när vi lever i ett materiellt moget samhälle. Vi arbetar mer än vi behöver, för att konsumera mer än vi behöver, så att vi kan producera mer än vi behöver, så att vi kan jobba mer än vi behöver så att vi kan konsumera mer än vi behöver. Det övergripande syftet med vårt agerande är inte vi ska bli mer tillfredsställda, känna större lycka eller ens växa som människor – syftet är vi skall vara medel och verktyg i ett system som tagit kommandot över våra liv. Det finns åtskilliga uns av tragik i denna utveckling.


Tiden blir bristvara
Tid är för varje individ en knapp resurs. Dygnet innehåller bara tjugofyra timmar hur vi än lyckas utveckla tekniken. När vi köpt en vara finns således begränsad tid att använda den. För att vi inte totalt skall begravas i saker byggs själva idén om snabb varuomsättning in i tillväxtevangeliet. Det är i själva verket en förutsättning för jakten på ekonomisk tillväxt.

Ett av problemen med konsumtionssamhället är att ekonomer har förmåga att betrakta konsumtionen som en sorts momentan företeelse. Själva köptillfället är gott och nödvändigt för tillväxten. Efter köptillfället skall varan, saken rimligen vara till nytta och glädje. För detta krävs att vi har tid att använda varan. Tiden är en begränsande faktor. Vi kan visserligen köpa på oss allt fler varor, men ju fler varor vi köper ju kortare tid får vi möjlighet att använda den enskilda varan. Omsättningen av varor måste därför hela tiden ökas, de enskilda sakernas livslängd minskas, tiden vi nyttjar varje vara sak bli kortare och kortare.

Vi blir alltmer bundna av varukonsumtion, men samtidigt allt mer likgiltiga för varje enskild vara. Vi har inte tid att skapa en relation till den, den är bara ett flöde av finurligt sammansatta molekyler som forsar genom våra liv i allt snabbare takt. Naturresurser mals ner till synligt avfall och osynliga molekylsopor via en kort sväng i människans vardagsliv.

Det finns anledning att redan här – jag återkommer till det – påpeka att tidsbristen också gör att mängden tjänster inte kan öka hur mycket som helst. Vi kan visserligen föra över allt mer av det vi vanligen gör i våra civila liv - leva med våra barn, borsta vår toalettstol och bädda våra sängar - till den offentliga ekonomin där vi betalar varandra för att göra det vi tidigare gjort själva. Politiker gör också vad de kan för att oavlönat arbete i den civila sektorn skall flyttas till den BNP-producerande delen av våra liv. Detta har skett under lång tid, och ofta motiverat av goda syften.

Men hur man än vänder och vrider på det finns tiden som en begränsande faktor. Jag ska senare diskutera hur vi riskerar att reduceras som växande människor om vi beskär allt mer av vårt informella civila liv.

Tillväxt för kulturell utveckling

Vi använder ökande delar av vår tid till varukonsumtion. Shopping av saker uppfattas av många som ett intresse, en hobby, ett tidsfördriv fullt jämförbart med ett teaterbesök, bokläsning eller något annat som förr i tiden gick under beteckningen själslig odling och andlig utveckling.  Det kan tyckas vara högtravande begrepp, men de existerade de facto en gång i tiden. 

De tänkare som filosoferat och utvecklat idén om ekonomisk tillväxt utgick från att denna tillväxt skulle vara ett gott verktyg, ett medel, för att skapa kulturell utveckling.  En hel del av den ursprungliga tillväxttanken kopplades till just dessa förväntningar.  De flesta av dagens tillväxtivrare tycks däremot  helt tappat denna målsättning. Istället har varukonsumtionen blivit ett självändamål, ett sätt att vara, ett sätt att skapa sin identitet och uppfylla kraven som tillväxtnormen ställer på oss.

I de bokförda expansionsökningarnas namn har vi hamnat i ett ekonomistiskt slaveri som vi lärt oss uppfatta som synonymt med frihet. Vi har blivit konsumtionshetsens fångar som tror att vi blivit fria. Och detta i en tid när vi har större möjligheter än någonsin att skapa goda liv.

Samtliga delar finns samlade här.

8 kommentarer:

  1. Alf Hornborg skriver något intressant om hur pengar och alltings prissättning i pengar gör att saker förlorar mening och innehåll, annat än att just konsumera, det är liksom det enda "innehållet" i pengar. Stämmer rätt bra med det du säger Birger.

    Håller helt med om hur tiden blivit en bristvara. Jag skrev såhär häromveckan: "Through technical development and efficient management, we produce an awful lot of things today, a lot more than we did before. But we work more or less the same. This means that we have got more and more things to consume and services to buy in the same limited time. No wonder we get stressed. In the same way as our productivity in industries and offices has increased tremendously by more tools and machines, our time off is also increasingly dominated by them. We use more and more tools and gadgets and activities that have no corresponding gadget lose their appeal; for cooking, a food processor or an ice cream maker is preferred over a straight forwards slowly simmering stew. Sports, even the “simple outdoor-life” is dominated by designer brands and special technical aids. Resten finns på http://gardenearth.blogspot.com/2011/03/economic-growth-leads-to-scarcity-of.html

    SvaraRadera
  2. Neoliberal Agendamån apr. 25, 01:34:00 fm

    Att tillväxtbegreppet har fått en så central roll i samhällsdebatten beror så klart på att politikerna behövder den för att kunna lova ut skattefinansierade reformer till folket. Det är så de får röster och makt.

    Det går ju inte att ta skatt på tid eller värden som inte kan prissättas i det monetära systemet.

    Jag ser inte tillväxt som något negativt, men det är heller inget självändamål i min värld. Om folk vill ha fritid istället för högre lön så är det ett val upp till individen.

    Problemet med att förverkliga din vision är välfärdsstaten, även om du själv ännu inte har insett det.

    SvaraRadera
  3. Välfärd = biologisk trygghet, bland annat.

    SvaraRadera
  4. Joakim Pihlstrand-Trulp

    Tack för filmklippen,de är bra och förstärker Birgers texter.

    Tack

    SvaraRadera
  5. Du mejslar ut tokigheterna väldigt bra, Birger. Själv blir jag mest utmattad av att se på det hela - är ju helt förbi dessa stadier...
    Men det är skönt med så uppenbart vakna människor - har under de senaste 25 åren kännt att "det är bara jag som ser tokigheterna".

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.