Om att vara vågmästare - och att fundera över det rimliga i evig ekonomisk tillväxt

På Effekts klimatblogg redovisas en liten undersökning bland riksdagens ledamöter om tilltron till det egna partiets vurm för ekonomisk tillväxt. Alla tycks inte tro på sitt eget parti, om man får tro den summariska redovisningen. Inga sossar har svarat.

Apropå tillväxt - och talet om vågmästarroll för sverigedemokraterna - så blev jag igår påmind om att jag i min första partiledardebatt i riksdagen talade om just detta, det var den 1 februari 1989.

Så här lät det, sossarna fick sig några skopor... Nostalgin svämmar över...:-)

Anf. 8 BIRGER SCHLAUG (mp):

Herr talman!

Miljöpartiet de gröna har suttit i riksdagen i snart fyra månader. Under dessa fyra månader har vi lärt känna makten och de arbetsförhållanden som råder i denna församling.

(-)

I fördelningspolitiken och miljöpolitiken är ni socialdemokrater de stora svikarna, för ni har lovat mest. När det gäller fördelningspolitik borde er ideologi göra att ni hade en helt annan inställning än den ni har. Jag tror att det gäller att vara trogen sina ideal och sina idéer.

(-)

Hur häftig ekonomisk tillväxt vi än har, hur stora vinster vi än gör, hur stora vinster Volvo än gör, hur många smarta klipp som LO eller Anders Wall än kan göra på börsen, hur många nya TV-kanaler vi än får, Carl Bildt, och hur mycket reklam vi än får i dessa TV-kanaler, kan vi inte köpa oss ett nytt hav om det gamla dör. Vi kan inte köpa oss ny åkermark när den gamla förgiftats med tungmetaller. Vi kan inte köpa nytt grundvatten när det gamla är förgiftat med bekämpningsmedel. Vi kan inte köpa ett ozonlager när det gamla tar slut. Vi kan inte köpa nya sjöar när de gamla förgiftats av radioaktivitet. Vi kan inte köpa en framtid för våra barn om den gamla tar slut.

Kjell-Olof Feldt har gått, det var synd. Jag skulle vilja säga så här: Hur stor ekonomisk tillväxt vi än har, kan vi inte heller köpa oss nya naturlagar. Därför bör finansministrar, oavsett färg, rätta sig efter naturlagarna och inte begära att naturlagarna skall rätta sig efter finansministrar.

Tillväxt mätt i bruttonationalprodukt är ett mycket märkligt begrepp, eftersom det endast utgör mått på omsättningen av betalda varor och tjänster. Ett företag med aldrig så stor omsättning kan gå i konkurs. Det kan ett land också. En hel planet kan gå i konkurs, med aldrig så stor omsättning. I BNP-måttet görs ingen skillnad på närande eller tärande verksamhet, ingen skillnad på uppbyggande eller nedbrytande verksamhet. BNP är ett övermåt­tan ointelligent sätt att mäta framgångar. Därför är det beklagligt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar - egentligen är det kanske samma sak i dag- någon enda gång i de senaste årens finansplaner förmått sig att tala om tillväxtens innehåll, utan bara om omfånget.

Detta är egentligen sorgligt. Det är sorgligt att så många män - för det är ju mest män - företrädande så många organisationer, under så många högtidliga sammankomster och under så mycket gravallvar, under så många år kunnat resonera så länge om något så i grunden flummigt som ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Det är ett flummigt begrepp.

Herr talman! Vi säger alla som sitter i denna kammare att vi strävar efter ökat välstånd för svenska folket. Men vad är då välstånd?

För Carl Bildt kanske välstånd är reklam i TV och nya parabolantenner. Det är möjligt.

För Ingemar Eliasson kanske välstånd är frihandelsliberalism, som ser till att vi får billiga varor oavsett hur det går med arbetsmiljön och miljöförstö­ringen eller hur vi utnyttjar barnarbetare i andra länder. Det kanske är välstånd för en frihandelsliberal.

För socialdemokratin verkar välstånd - och nu provocerar jag medvetet, för jag vill ha en debatt om vad välstånd är - ibland vara den fadda tråkigheten; mer prylar och nya utredningar.

Det är dags att vi tar en ordentlig debatt om vad välstånd egentligen är. I Sverige är vi lyckligt lottade: Vi har ett formellt trygghetsnät, och socialdemokratin har betytt mycket för att vi på den sociala sidan har det så bra som vi har det i vårt land i dag.

Hjalmar Branting och Per Albin Hansson brottades med en hård social verklighet, där huvudproblemen var fattigdom, arbetslöshet och dåliga bostäder. De kunde konstatera att när man med sociala reformer rättade till dessa missförhållanden, så ökade både det materiell välståndet och människors välbefinnande.

Men i dag är inte detta lika självklart. Det är inte alls säkert att ökad materiell tillväxt leder till ökat välbefinnande. Det är kanske i vissa fall tvärtom. Får vi mer och mer av allting, får vi också mer och mer av avfallshögarna. Ökad bilism leder till att haven dör, ökad flygtrafik leder till att kväveutsläppen ökar, ökade transporter innebär miljöförstöring och förbrukning av ändliga naturresurser. Ökad varuomsättning leder till ökat avfallsberg.

Ändå planeras för ökad industriproduktion, ökad energiomsättning, ökad flygtrafik, ökad bilism och ökad varuomsättning; "mer, mer, mer". Det skall vara tillväxt. Aldrig finns det ett lagomläge. Det skall alltid vara mer, för annars blir vi så fruktansvärt fattiga, sägs det.

Detta sker trots att det konsumtionsmönster som vi har i dag i Sverige är fullständigt orimligt och omöjligt att översätta i en global skala. Per capita förbrukar vi i Sverige mer naturresurser än de allra flesta folk. Vi släpper ifrån oss mer radioaktivt avfall per capita än något annat folk. Vi släpper ifrån oss mer kväve per person i vårt land än nästan något annat folk. Så här är det på område efter område. Världen har inte råd med fem miljarder svenskar och fem miljarder svenskars konsumtionsmönster. Ändå skall vi ha mer av just detta konsumtionsmönster. Hur hänger det ihop?

Jag tror att vi i dag står inför ett historiskt skede i svensk politik. Allt fler inser att de nya skiljelinjerna inte går mellan ett gammalt borgerligt block och ett gammalt mycket trött socialistiskt block. Att Kjell-Olof Feldt går hand i hand med Bengt Westerberg är ingen slump, det är en logisk följd av dels de förskjutningar som skett mellan partierna, dels den nya dimensionen i politiken. Den nya dimensionen har gjort att miljöpartiet de gröna har en plats i Sveriges riksdag, och den gröna rörelsen växer internationellt, i väst såväl som i öst, i Argentina såväl som i de baltiska staterna.

(-)

Det intressanta är att socialdemokraterna är vågmästare i snart sagt varje miljöfråga här i kammaren. I höstas gick socialdemokraterna hand i hand med moderaterna gång på gång. Men här finns ju den historiska möjligheten som socialdemokraterna har pratat om i hela valrörelsen, den historiska uppgiften, den historiska omvändelsen, de nya ATP- och rösträtts­reformerna, genom att ta miljön på allvar. Men det gör ni inte. I stället gör ni upp med det sämsta alternativet här i riksdagen gång på gång, och konsekvent förlorar miljöfrågorna.

Stopp för klorutsläpp före år 2000 - ni när vågmästare.

Sänkta hastighetsgränser på vägarna - ni är vågmästare.

Avveckling av Barsebäck och ringhals 2 - ni är vågmästare.

Övergång till biologsikt jordbruk - ni är vågmästare.

Rädda de fjällnära skogarna - ni är vågmästare.

Höjda bensinskatter - ni är vågmästare.

Krafttag för att rädda haven - ni är vågmästare.

Stopp för motorvägen på västkusten - ni är vågmästare.

Stopp för bilbro över Öresund - ni är vågmästare.

I fråga efter fråga är ni vågmästare. Men ni utnyttjar inte er vågmästarställning. I höstas gjorde ni gång på gång upp med det sämsta alternativet - ibland med moderaterna, ibland med folkparitet, ibland med centern, ibland med vpk - och som sagt: Miljön förlorade varje gång, konsekvent.

Hela anförandet finns här.