Förnyelse av De gröna?

Var ska de gröna landa - i fortsatt blockträsk där de äts upp?

• I 12 av 29 valkretsar fick Sverigedemokraterna fler röster än Miljöpartiet.
• Piratpartiet blev mer än 50 procent större än Gudrun Schymans Feministiskt Initiativ.
• Trots att klimatfrågan för bara några månader sedan var stor så hamnade miljöfrågorna på tionde plats på listan över hur väljarna viktade de politiska sakområdena.

Vad ska man säga? Annat än att Gudrun Schyman förlorade på att det blev så jämnt mellan blocken, att SD:s framgång var lika väntad som sorglig samt att Miljöpartiet uppenbarligen inte lagt många strå i kors för att driva opinion för klimatfrågan. Sveriges näst mest populära partiledare/språkrör hade givetvis borgat för att miljö- och klimatfrågorna hamnat mycket högt upp om partiet velat driva frågan. Men MP hade ett block om foten.

Miljöpartiets riksdagsgrupp blir dock lite annorlunda - och förmodligen friskare - än den som nu suttit och låtit sig begravas i blockträsket i skuggan av språkrör som dominerat alltmer. En kort koll visar att få känner till andra än Peter och Maria från föregående riksdagsgrupp - detta är ett helt nytt förhållande. Tidigare har Miljöpartiets strategi varit att låta många få blomma ut och bli profiler, vilket inneburit att om det går i stå för språkrören har det alltid funnits kända och erfarna medieprofiler som har kunnat ta plats.

Nu gäller det att de nya och oförstörda ledamöterna tar för sig, vågar ifrågasätta sådant som blivit (o)vanor och ta en extra läsning av de ideologiska delarna av partiprogrammet. Och inse att det som nu behövs är en grön fredlig kulturrevolution för att förändra inte bara system och strukturer utan också normer. Tidsandan är mottaglig för det. Det gröna partiet har ett ansvar att försöka. Det är enda skälet till att partiet har ett berättigande  - om man har större mål än att administrera socialdemokratisk eller borgerlig materialistisk tillväxtpolitik.

Nykomlingar i riksdagsgruppen
Det är tio nykomlingar - tolv om man räknar in Agneta Börjesson och Maria Ferm, men de har varit involverade i rummet kring partiledningen även före valet. Det gäller att orka stå emot när trycket från partiledning och andra erfarna lägger sig över gruppen. Är man klok väljer man nya gruppledare, rotation är en av Miljöpartiets ursprungliga principer som det gäller att stå upp för om man inte vill fastna i gamla mönster. Och det är, som jag ser det, alldeles nödvändigt att byta ledamot i finansutskottet eftersom Mikaela Valtersson är är en av arkitekterna till det visionslösa rödgröna experiment som bjudit Reinfeldt på segern.

Hade det gått bättre för Miljöpartiet i valet hade enorma ideologiska spänningar byggts in. Från Roy Resare (f.d Ottosson)  - som inte blev invald eftersom rösterna inte räckte i Västernorrland -  till grönt radikala Annika Lillemets från Östergötland är det minst lika många mil som det var mellan Roy och mig.

Många tycks ha blivit överraskade av att Maria Ferm genom personval slog ut den rödgröna Karin Svensson-Smith, som säkert gjort ett stort demokratiskt hantverk men vars förankring i grön ideologi man kan ifrågasätta. Ska den gröna själen återvinnas betraktar jag valet av Maria som en framgång.

Intressant är också invalet av Valter Mutt, som fungerat som systemkritiske Carl Schlyters omvärldsbevakare. Och förstås valet av Gustav Fridolin, till vilken många miljöpartister lägger både hopp och sina egna drömmar om vad som är grön politik. Därmed har Gustav på något sätt en ohyggligt svår och otacksam situation, som i viss mån liknar den som Barack Obama hade inför presidentvalet.

Tre tänkbara kvinnliga språkrör i riksdagsgruppen
Åsa Romson, miljöprofilerad, och Annika Lillemets, med stark grön identitet, är nya i riksdagsgruppen och kan därmed naturligt bli de som nomineras av grupper som inte vill se Mikaela Valtersson i uppdraget som kvinnligt språkrör. Utanför riksdagen, men i partistyrelsen, finns Akko Karlsson, karismatisk outsider.

Återupprättad identitet?
Hur som helst: det finns vissa möjligheter för blockpartiet att återuppbygga sin identitet och inför valet om fyra år faktiskt kunna bli modiga opinionsbildare istället för fega opinionssurfare. Bland kvarsittarna finns förmågor som jag hoppas får blomma ut när de ges tillstånd att få lämna skugglandet och den räddhågsenhet som präglats av blockpolitikens inneboende logik.

Men det är lång mental väg att gå från att ha varit opinionssurfare till att bli opinionsbildare. Risken att bli nedmald i riksdagen är inte obetydlig. Och det är så oändligt svårt att själv märka att man sitter på ett sluttande plan.

Hur som helst: språkrören träffade statsministern igår, man tycks ha kommit överens om att något mer formaliserat samarbete inte är aktuellt utöver flyktingpolitik - den borgerliga regeringens flyktingpolitik bedöms (Studio Ett, P1) numera som human av Peter Eriksson. Dessutom har nu rören insett att den rödgröna strategin misslyckats men ändå ges signal om att det rödgröna samarbetet skall fortsätta i någon form - men samtidigt noteras att det är osäkert om man skall lägga en rödgrön blockbudget. Ett första steg mot frigörelse, menar Göran Eriksson i SvD.