Världsmiljödagen - tragik eller hopp?

Med allt större besvikelse och frustration har jag följt den partipolitiska debatten inför hösten val.

Jag kan förstå att det kan kännas befriande – i en valrörelse som kännetecknas av utspel, fragmentering och snabbt temp - att fly från frågor som kräver samtal och analys snarare än utspel och slagordsdebatt. Men det vore olyckligt, för att inte säga förfärande, om debatten om vår färd mot framtiden handlar om färdmedlets design istället för om vart vi är på väg och varför. De politiska blocken har hittills inte gett några svar på det sistnämnda.

Det är ingen överdrift att påstå att den politiska debatten förs med Janusansikten. Man hävdar att man vill lösa klimat- och miljöproblem med långtgående åtgärder, men samtidigt uppmanar man till ökad konsumtion, ökad produktion, mer arbete och ökande varuflöden som de facto tär på såväl klimat som miljö.

Inför Köpenhamnsmötet var man engagerad i klimatfrågan och krävde omställning inom en rad olika områden. Efter Köpenhamnsmötet är det återigen frågor om justeringar av skattesatser, bidrag, avdrag och jobbpolitik – allt i syfte att öka konsumtion och tillväxt - som dominerar. Det kortsiktiga perspektivet dränker det långsiktiga. Detta är oförsvarligt.

Det finns alla skäl i världen att politikerna lyfter sig från kortsiktiga plånboksfrågor och mer eller mindre egocentriska särintressen för att svara på frågor av större art: Vad gör vi nu när vi lagt en god materiell grund att stå på? Blir vi mer tillfredsställda genom att ständigt öka varuflödet genom samhället? Ska vi fortsätta in i Tillväxt- och konsumtionssamhället? Eller bör vi växla om, ta ett steg in i det som kan kallas Utvecklingssamhälle och där vi söker välfärd på djupare sätt än genom ekonomiska volymökningar och snabbare konsumtionsflöden?

Förmodligen är det inte bara en fråga om vad vi vill. Utan om vad vi måste. Vi blir allt fler människor på vår planet, och befolkningstillväxten kommer att fortgå i flera årtionden. Vi blir också allt fler som konsumerar i allt hastigare tempo.

Vi i den redan materiellt rika delen av världen lever på ett sätt som alla inte kan leva. Vi utgör dessutom ett mönster för många andra. Det ställer krav på oss. Vi kan inte förlita oss på att tekniska innovationer löser de miljö- och klimatproblem vi står inför. De energi- och miljövinster vi gör genom att tillverka våra saker mer effektivt äts nämligen upp av att vi blir allt fler som konsumerar allt mer - och i allt snabbare takt.

I regioner där människor lever i fattigdom och på låg materiell nivå – till och med så låg att inte ens basbehoven blir täckta – är det nödvändigt med ekonomisk tillväxt. Precis som det varit nödvändigt för oss i Sverige. Men i länder där vi nu nått en god materiell bas är det både nödvändigt och önskvärt att samtala om hur vi kan behålla välfärd och skapa utveckling utan evig tillväxt och ständigt ökande materiell konsumtion.

Som grund till samtalet om hur vi tar oss vidare från konsumtions och tillväxtsamhället bör rapporten Välfärd utan tillväxt från den brittiska regeringens Hållbarhetskommission kunna fungera. Man påpekar att den globala BNP har femdubblats sedan 1950 och att den, med nuvarande utvecklingstakt, skulle komma att åttiofaldigast fram till nästa sekelskifte. Fram till dess riskerar tillväxten leda till kollaps för ekosystemen. Budskapet från kommissionen kan tyckas skrämmande för många, men upplevs nog som hoppfullt för än fler: nästa steg för de materiellt rika länderna är sänkt arbetstid, minskad konsumtion och utveckling av andra delar av samhället än de materiella.

Genom att de politiska blocken inte tar i dessa frågor fråntar man sig inte bara sitt ansvar utan man misstror människors förmåga att tänka längre, mer ansvarsfullt och mer hoppfullt. Jag är övertygad om att många, kanske de flesta, människor känner att man är fångar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare och där de ständiga kraven är att varva upp, växla upp och snurra allt fortare. Hur rika vi än blir tycks vi ändå vara för fattiga för att inte tvingas springa fortare. Just detta kännetecknar tillväxt- och konsumtionssamhällets senaste fas. Och det är absurt.

Jag är övertygad om att en debatt om en annan samhällsutveckling skulle vinna många människors gillande. Och vad mer: jag är övertygade om att det är nödvändigt om vi skall klara de stora globala miljöproblem som är under växande och därmed kunna se såväl människor i materiellt fattiga länder som kommande generationer i ögonen.

När nödvändighet och önskvärdhet går hand i hand borde det inte finnas någon anledning för de politiska partierna att undandra sig debatt. Likt förbannat gör man det. Därmed tar man inte sitt ansvar vare sig som opinionsbildare eller som beslutsfattare. I detta ligger en tragik. De nuvarande politiska partierna i riksdagen klarar inte av sitt mest grundläggande uppdrag.

Följden av det kan bara vara två: antingen ändrar man sig, eller också kommer nya partier att ta vid där de gamla brister.