tisdag 2 februari 2010

För 99 år sedan föddes Rösten...

För 99 år sedan - den 2 februari 1911 föddes den man som skulle bära den främsta rösten genom tiderna. Främst därför att han kunde sjunga de mest sanslösa partier utan att det lät ansträngt. Jämför gärna med Pavarotti och andra!

Jag tänkte ta med er till ett fantastiskt ögonblick, i slutet av 50-talet. Platsen är Rom. Och så här var det:


Vi hade spelat några timmar på uteserveringarna, håvat in en del
grus och fått för oss att inta Grand Hotels terrass, där det förstås
satt en massa rika knösar som vi skulle locka kulor av.

Vi hade hunnit köra några verser på O Sole Mio när en ganska kort och
fet snubbe ställer sig upp och helt enkelt tar över. Han har en röst
som inte är av denna värld och han sjunger O Sole Mio så att
fönstren öppnas och folk lutar sig ut, servitörerna stannar upp
och hela gatan håller andan. Den där killens röst ekar mellan väggarna
och jag får gåshud över hela kroppen.

Rösten svävar, lika lätt som mäktig, ut över gatorna
och till och med ekot studsar tillbaka
med perfekta tonträffar. Det är så oändligt vackert, så himmelskt
fulländat att det överskrider allt jag tidigare hört. Det är
som att förflyttas till en dröm där allt utom den där gyllene rösten
lagt sig till ro. Visst, det var jäkligt långt från Beale Street,
men om den ångade av djävulskt skön blues så var detta snarast
som om himlen öppnats. Ingen annan dödlig kan ha sjungit så
tidigare!

Vi stod alla tysta och handfallna någon sekund innan vi brast
ut i jubel och applåder när han levererat den sista tonen med en
självklarhet som om han inte gjort annat i hela sitt liv.

Jag frågade en tårögd servitör vem det var som sjungit och fick
till svar att det var en operasångare som hette Jussi Bjorling. Han
var i Rom för att spela in en skiva.

Nu var det så att operamusik inte var mig främmande,
jag hade lyssnat på This hour is yours, radioprogrammet
som Firestone sponsrade och där man sände konserter med operasångare
och symfoniorkestrar och sånt.

Att jag lyssnade på den där typen av musik var inget jag pratade
om, det skulle ju verka töntigt med en ung rebell som gillade
de bästa slagdängorna av Verdi och Puccini.

(-)

Hur som helst: jag kunde förstås inte avhålla mig från att släntra
förbi Grand Hotel med jämna mellanrum för att försöka uppleva
samma sak igen. Jag längtade verkligen efter att få höra den
där rösten igen.

Sista kvällen på min utflykt till Rom ser jag
honom stå i hotellets bar. Jag stannar utanför och tittar. Han är
kort, rund, bär grå kostym och vit skjorta som är uppknäppt i
halsen. Han har vita skor. Precis som jag. Han är ensam. Han ser
faktiskt jävligt ensam ut. Han stirrar med tom blick in i spegelglaset
bakom hyllorna med flaskor. Han har två glas framför sig,
bartendern fyller på dem i takt med att de töms. Snubben slår i
sig innehållet med båda händerna, i rasande takt. Det ena glaset
efter det andra som vore det panik, som om han måste släcka helvetets
alla ångesteldar innan de tar kål på honom.

Jag gick in i baren och ställde mig bredvid honom, beställde
en Pepsi och sa:
”Sir, ni borde inte dricka mer. Ni måste vara rädd om rösten …”
”Unge man, musiken är mitt liv och min död”, sa han förvånansvärt
nyktert och tittade mig i ögonen, också det förvånansvärt
nyktert.
”Jag hörde er sjunga O Sole Mio på terrassen häromkvällen.
Det var det vackraste jag hört.”

Han fortsatte att slå i sig glas efter glas, tittade på mig när inte
bartendern hängde med i tempot och sa:

”Tack, min unge vän. Jag är bara en pojke från Big Tuna som
har hamnat här …”
”Big Tuna?”
”Ja, Big Tuna, en liten by i Midnattssolens Land. Jag är här för
att spela in en skiva för RCA Victor och för att bevisa något.”
”Sir, jag spelar också in för RCA Victor.”

Han tittade på mig uppifrån och ner.
”Unge man, vad sjunger ni?”
”Egentligen sjunger jag allt, men mest rock’n’roll.”
”Hm, har hört om det.”
”Ni sjunger opera, eller?”
”Ja, opera, opera, opera och jag jämförs med Caruso. Det är
inte kattskit, min unge vän. Det är inte kattskit.”
”Ni sjöng vackert, jag ska spela in O Sole Mio någon gång. Jag
ska tänka på er, sir.”
”Det var vackert sagt. Ska min unge vän stanna länge i denna
förtjusande stad?” frågade han och beordrade bartendern att slå
upp ett glas åt mig.
”I morgon åker jag tillbaka till Amerika”, sa jag och smakade
på skiten. Det var ren råsprit, utan minsta lilla finess.
”Jaså, Amerika. Jag har turnerat där i många år. Scenen är min
försörjning, men jag är rädd för den, undrar vad jag har där att
göra, måste bevisa att jag duger, gång på gång. Det är en evig cirkel
där det bästa måste följas av något bättre.”

Han rullade lite med överkroppen, vinglade till en aning och
slog i sig några glas till.

”Många i min släkt dricker, jag vet hur det är”, sa jag.
”Min unge vän vet hur det är? Ja, är man ung vet man hur allting
är. När du är äldre vet du mindre. Till slut vet du ingenting.
Jag tänkte aldrig åka hit till Rom, jag satte ner klacken innan jag
steg på tåget i Stockholm. Jag visste inte vad jag skulle hit och
göra. Så jag skickade ett telegram där jag hövligast bad dem dra
åt helvete och låta mig vara ifred. Där satt allihop, dirigenten,
orkestern, teknikerna, producenten och den där sopranen, och
väntade på mig. Det var väl komiskt …”

”Blev dom inte besvikna?”
”Besvikna? Dom blev förbannade, hela högen. Och vet du vad
dom gjorde? Jo, den högt värderade, för mig okända, äkta maken
till sopranen fick för sig att telegrafera till mig och ljuga ihop att
han var juridisk representant för skivbolaget RCA Victor och att
han minsann skulle se till att jag skulle få betala ersättning för
hela klabbet eftersom jag inte behagat komma ner, i enlighet med
upprättat kontrakt. Det skulle bli multum det! Betala för hela
besättningen som var på plats! Orkester, sopranen, lokaler, alltihop!
Vilken jävel att hitta på något sådant, va!” hojtade han och
gapskrattade så hela baren vände sig om.
”Så ni reste hit, sir.”
”Tacka fan för det! Jag trodde ju att det var allvar. Dagen
därpå kom jag inglidande, nykter som ett spädbarn”, sa han,
ögonblicket innan han slog ner mer sprit i magsäcken.

”Ni borde sluta dricka nu”, sa jag och kände mig hjälplös.
”Jag är inte färdig än, min unge vän. Jag är inte färdig. Man
slutar när man är färdig.”

I restaurangen spelade en orkester La Paloma. Två gubbar och
en fin dam kom emot oss, drog bort honom från glasen och skällde
på bartendern och bligade på mig.

”Min unge vän, jag visste det”, hojtade Mr Bjorling.
”Jag visste det så fort jag hörde La Paloma”, fortsatte han. ”Så
fort jag hör den satans sången så går det åt fanders, far min slog
mig medvetslös till La Paloma när jag vägrat hålla tonen, den
jävla Atlantångaren höll på att gå under när orkestern exekverade
La Paloma och nu kommer dessa olyckor och stoppar mitt
samtal med den unge mannen här … Jag är inte färdig”, skrek
han och gjorde motstånd när de drog honom med sig mot hissarna.
Så sjöng La Paloma så att glasen klirrade på bardisken.

Detta var två korta utdrag ur min bok Svarta oliver och gröna drömmar. Det mesta är sant, Jussi Björling stod där på terassen och sjöng O Sole Mio så det ekade i kvarteret - det var det gamla Grand Hotel, från terassen på det nya Grand Hotell kan det inte eka så mycket! Det är också sant att Jussi Björling flydde från en inspelning på det sätt som han berättar ovan, att hans far slog honom nästan medvetslös och att Atlandångaren råkat ut för storm medan orkesterns spelade La Paloma - och att han drack kopiöst och ohejdat när han drack, uttrycken i dialogen är också den autentisk.

Jussi Björling var en enkel man, han var noga med att titta upp till publiken som satt på de billigaste platserna, han kände sig obekväm under kristallkronorna där hans hustru kände sig mer hemtam. Han dog straxt efter det att han dragit en gädda, och byggt på ett utedass vid sin sommarstuga i Sttockholms skärgård. Därmed försvann också rösten som ibland kunde eka ut över kobbarna. Han blir fortfarande, med jämna mellanrum, utsedd till historiens bästa tenorsångare.

Så här lät det i Rom den där kvällen...


Och killen som lyssnat åkte hem och spelade in den...

Det var inte så lätt att klara av den här låten. Men så här var det:

Aaron kom själv till studion när det var dags. Han beskrev hur
han tänkt sig låten och grabbarna lyssnade och såg lite skeptiska
ut. Jag höll hans text i min hand och vi började testa lite. Det här
var något helt annat än vad jag gjort tidigare. Det var en utmaning.
Jag var spänd och kände hur stämbanden liksom låste sig
inför uppgiften. Det gällde att rösten verkligen skulle palla för att
fixa till både melodi och ord.

Jag blev osäker på om jag skulle
klara av det. För första gången kände jag att jag ville mer än rösten
tillät. Det var en känsla jag aldrig ville ha tillbaka. Där var de
samlade allihop, musiker, tekniker och producenter. Och jag stod
som ett fån och kände hur rösten aldrig skulle bära den här låten
på det sätt jag krävde av den. Tårarna började rinna. Jag grät. För
första och sista gången grät jag i en studio. Sången var så vacker
att det gjorde ont att känna att jag inte skulle klara av det. Att jag
inte skulle räcka till. Med tårarna rinnande nedför kinderna gick
jag in i kontrollrummet där Aaron satt.

”Aaron, jag är ledsen, jag vet inte om jag klarar det här. Du har
gjort en underbar text och jag skulle verkligen vilja sjunga den.”
Scotty kom in och undrade vad som stod på. Han tittade mig i
ögonen och sa:
”Du kan.”
Charlie, polarn som jag lärt känna i armén, stöttade:
”Tiger, jag vet att du kan.”

Så gick vi ut i studion igen. Jag kämpade med tårarna. Grabbarna
i studion såg förlägna ut. För män ska ju inte gråta.
Vi samlades kring pianot, dämpade belysningen och jag flyttade
mickarna så vi kunde få större närhet. Det låg en tystnad i studion
som var tung och nästan andlig. Jag kände hur kraften kom
till mig och jag nickade till killarna i Jordanaires att inleda. Så föll
Scottys mandolinlika gitarr in och jag hörde min egen röst som i
trance.

It’s now or never,
come hold me tight.
Kiss me my darling,
be mine tonight.
Tomorrow will be too late.
It’s now or never,
my love won’t wait.

Vi satte den på fyra tagningar, varav två avbröts redan under
introt. Så egentligen räckte det med två försök. Jag hade fixat det
och jag visste att det nu inte fanns några gränser. Jag önskade att
Marion varit där. När jag tittade mot kontrollrummet såg jag att
några av killarna grät. Bill Porter satt alldeles stilla och tittade
med tom blick ner på kontrollbordet.

Då, just då, vid midnatt den 3 april 1960, kom vi alla närmare
varandra.

Vi tog fyrtiofem minuters paus. Det var den tystaste inledning
på en paus jag någonsin varit med om. Några stod tysta på trappan
till bakgården och rökte under stillhet. Andra satt på golvet
i kontrollrummet och liksom andades ut.

Så småningom började vi prata och snart var stämningen nästan
euforisk.

När vi kom tillbaka in i studion kände vi alla en enorm inspiration.
Innan kvart i fyra på morgonen hade vi färdiga masters av
de sju låtar vi planerat.

(Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac)

15 kommentarer:

  1. UNDERBART! Tack!!!! Bästa lunchrast på länge!
    Mia

    SvaraRadera
  2. Elvis stod sig förvånansvärt bra mot Jussi Björlings fantastiska stämma! Vad säger Björlings släktingar om att du beskriver Jussi så naket? Jag vet att det är sant det du skriver, men ändå kan det ju finnas invändningar om att så brutalt hänga ut hans alkoholism. Eller är jag för blödig?
    Roland W.

    SvaraRadera
  3. Du överraskar igen, Schlaug! Vem fan är du? Rockfreak? Elvisdiggare? Operadiggare? Jussifan? Miljönisse? Wägnerkännare? Elak debattör? Grönflummare? Snickare är du väl också om man får tro ryktet på byn.
    Du måste vara en jävligt mystisk typ! Kan du inte lägga av med politiken så vi slipper den biten i alla fall? Varför kör du omkring i en A-klass istället för i en Saab? Varför bor du i ett stort jävla slott? Varför läser du Svenska Dagbladet? Vem ÄR du?

    SvaraRadera
  4. Vem Schlaug är?

    Jo...

    Han vet allt.
    Han kan allt.
    Han har sett allt.
    Han har gjort allt.
    Han har varit med om allt.
    Han har mött alla.
    Han har varit överallt.
    Han har åsikter om allt.
    Allt, allt, allt.
    Allt, allt.
    Allt.

    (Någon frågade om hans ålder. Jag sa 200 år eller nåt ditåt. Jag kan ha fel.)

    SvaraRadera
  5. Svar till Anonym 10:59:
    Lägg till "kråk" framför slott så stämmer det bättre. Varför jag kör Merca A-klass istället för Saab? Tja, A.klass var ju den där bilen som välte i något prov. Och finns det något mer miljövänligt än en bil som ligger på taket och vilar?


    Svar till PS! 200 år bara? Du skämtar! Så här är det:

    I was born about ten thousand years ago
    There ain't nothing in this world that I don't know
    I saved king David's life and he offered me a wife
    I said now you're talking business have a chair

    Yeah, I was born about ten thousand years ago
    Ain't nothing in this world that I don't know
    Saw Peter, Paul and Moses playing ring around the roses
    I'll lick the guy that says it isn't so

    I was born about ten thousand years ago
    Ain't nothing in this world that I don't know
    I saw old pharaoh's daughter bring Moses from the water
    I'll lick the guy that says it isn't so

    I was there when old Noah built the ark
    And I crawled in the window after dark
    I saw Jonah eat the whale and dance with the lion's tale
    And I crossed over Canaan on a log

    I was born about ten thousand years ago
    Ain't nothing in this world that I don't know
    I saw old pharaoh's daughter bring Moses from the water
    I'll lick the guy that says it isn't so.

    OK?

    SvaraRadera
  6. Långläsning idag... Får vänta till kvällen!

    SvaraRadera
  7. My lips are sealed.

    SvaraRadera
  8. Boken är bra! Och vilka röster de har! Jag bugar.
    Lasse W.

    SvaraRadera
  9. En hopplös suput och en flottig knarkör, eller en gud och fan, två sköna figurer krogen i stan...

    Tommy S.

    SvaraRadera
  10. "Kan du inte lägga av med politiken så vi slipper den biten i alla fall?"

    Nej Birger! Kan du inte börja med politiken igen?

    Finns ju inget vettigt att rösta på idag.

    Skön humor du har Birger.

    / Realist

    SvaraRadera
  11. Birger är, Gud ske lov, så mångfasetterad, att det inte går att stoppa in honom i en liten ask med etikett på.

    Han är en kulturinstitution, och mycket mer än så.

    Tack!

    SvaraRadera
  12. Realist har ju Globalpartiet att rösta på.

    I en demokrati finns inga bortkastade röster.

    Även om (G) inte skulle komma in i parlamentet just detta år, så bidrar ju varje röst till statistiken, dvs snygga staplar som växer för varje val.

    Se, det är allt något att peka på!

    SvaraRadera
  13. Globalpartiet?Dröm sött!

    SvaraRadera
  14. I begynnelsen var även Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti en söt dröm.

    Det mesta börjar nämligen som en dröm, eller utopi, innan det tar form.

    En vacker dag blev SAP verklighet. Eller hur, 07:55?

    SvaraRadera
  15. Kritisk till mycket du skriver i bloggen....men får nog börja omvärdera dej som person, att du gillar Elvis var ju klart sen länge men nu ditt inlägg med Jussi och youtube-klippen gör att min aktning för dej stiger högst avsevärt.Tack

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.