Sjuttiofem år...

Sjuttiofem år hade han fyllt idag, Elvis Presley. Min barndoms hjälte. Brorsan kom hem med en LP, jag var sju år och världen exploderade... Jag var ju van vid Kalle Stropps födelsedag och Valpen där i fönstret.

Elvis var den fattige sate, som stammande och mobbad, hamnade i de svarta delarna av Memphis som 13-åring. Med en farsa som gjort en och annan vända på kåken och en morsa som var sjuklig och ängslig.

Han förde in svart musik i den vita Söderns vardagsrum, fick våldsdam kritik för att sjunga niggermusik och för att besöka svarta klubbar. Han var med att skapa en ny art: tonåringar! Och han önskade, mitt i sin karriär, att han varit James Brown eller Jackie Wilson - mer om det sist på dagens blogg!

Listor är i och för sig ganska löjliga, men här kommer en i alla fall. De sju bästa Elvislåtarna, i rangordning:

1. Reconsider, baby (1960)

Låten spelades in under en av musikhistoriens mest magiska nätter. Elvis hade kommit tillbaka från arméåren i Tyskland och gjorde nu sin andra sejour i den (för honom) nybyggda Studio B, i Nashville. Man spelade denna natt in 12 låtar, varav flera blev guldskivor och klassiker. Bland annat Fever, It´s now or never, I gotta know, Such a night, Are you lonseome tonight.

Denna låt, Reconsider, baby spelades in när det bara var några minuter kvar av studiotiden, sex minuter i sju på morgonen den 4 april 1960. På sax: Boots Randolph. De flesta av låtarna från denna kväll kom ut på LP:n Elvis is Back!

2. In the ghetto (1969)

Det var allt annat än självklart att han skulle spela in den här låten. Skivbolag, rådgivare och manager var tveksamma. Men Elvis var övertygad och entusiastisk. "Du är ingen jävla politiker", varnade hans manager, Tom Parker. Men Elvis hade redan trotsat den mäktige mannen genom att direkt efter sin succécomeback - efter de hemska åren som fånge i Hollywood - med en TV-special 1968 (Comeback´68) dra in i den föga glamorösa American Studio i de svartast delarna av Memphis. Tom Parker vägrade sätta sin fot i studion...

I denna klassiska svarta studio spelade Elvis in musik han älskade, i bjärt kontrast till meningslösa filmlåtar. Han hade dessutom full kontroll på produktionen. Han var lycklig, rent av uppspelt, när han stolpade in i studion den sena - mycket kyliga - kvällen den 13 januari 1969. Han ville göra riktig, tung, musik och struntade i om den skulle ge pengar i avkastning - åren i Hollywood hade varit fruktansvärt lönsamma räknat i dollar, men musikaliskt fattiga.

Förutom In the ghetto blev det drygt 30 låtar, bland annat Suspicious minds. Till sin egen förvåning toppade han åter världens hitlistor.

3. King Creole (1958)

Elvis gjorde några mycket bra filmer. Den bästa blev King Creole (1958). Filmen baserades på romanen A stone for Danny Fischer och envetna rykten gör gällande att huvudrollen skulle innehafts av James Dean, som dock kört ihjäl sig i sin Porsche 550 Spyder några år tidigare. Rollen passade väl in i Deans fack: ung fattig outsider som stryker omkring. En roll som passade Elvis perfekt, han kände igen sig väl i den rollen, de var så han hade levt.

Den här låten skrevs av Jerry Leiber och Mike Stoller, ett par som skulle leverera en mängd rocklåtar till Elvis. Men det var Elvis som tog första kontakten, genom att göra en cover på deras Hound dog, som Willie Mae "Big Mama" Thornton spelat in 1952.

Den här låten - King Creole - spelades in den 23 januari hos Radio Recorder i Hollywood. Elvis trummis, D.J.Fontana, kompletterades med Bernie Mattinson. Lyssna lite extra på Scotty Morres gitarrsolo. Filmsnutten är förstås från filmen, knattret är ett tillägg från studioversionen.

4. Tomorrow is a long time (1966)

En låt av Bob Dylan är inte vad man förknippar med Elvis Presley. Men han spelade faktiskt in några av Dylans mästerverk och han jammade gärna med dem. Den här versionen, har Dylan berättat, är en av de bästa cover som någon gjort på hans låtar.

Det är i maj 1966 som Elvis spelar in den, i Studio B, Nashville. Han behövde bara tre tagningar. Hans huvuduppgift under dessa dygn är annars att spela in 12 gospellåtar till en ny LP som skulle få namnet How great thou art och som senare skulle tilldelas två stycken Grammy.

Det var tidig morgon, efter en lång natts inspelningar och de flesta musikerna hade gått hem, när Elvis fick för sig att göra den här låten tillsammans med bland annat Charlie McCoy, som hade spelat med Dylan vid inspelningen av Blonde on blonde. När jag träffade McCoy berättade han att det var en av hans stora ögonblick i en studio.

5. Trying to get to you (1955)

Det var i Sun Studio, i Memphis, som Elvis slog igenom. Det var i denna svarta studio han fick chansen att tillsammans med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black göra ett prov den 5 juli 1954. Elvis hade sjungit alla vita låtar han kunde utan större framgång, men i en rökpaus fick han för sig att lattja med en av de svarta blueslåtar han älskade: That´s all allright, mama.

Många hävdar att det var i det ögonblicket den moderna rockmusiken föddes. Om det kan man tvista. Jag - och många med mig - skulle nog hävda att den första rocklåten snarare var Rocket 88, inspelad i samma studio av ett svart gäng som samlades kring Ike Turner. Men Elvis var den första vita artist som tog svart blues, blandade den med countrystuk och skapade något nytt.

Den här låten, Trying to get to you, var en av Elvis favoritlåtar under hela hans karriär. Det blev hans näst sista låt i Sun Studio, inspelad den 11 juli 1955. Han hade just spelat in Junior Parkers Mystery Train, och mådde så bra en ung man kan må. Han hade spelat in den några månader tidigare också, men var inte nöjd med resultatet. Den här gången hade han - för första gången! - en trummis med sig (Johnny Bernero).

6. I got a woman (1956)

Det går inte att komma undan den här låten. Det finns förvisso bättre versioner av andra artister. Och just denna upptagning är inte från skivstudion, utan från Elvis första framträdande i teve, den 28 januari 1956 (Stage Show med bröderna Dorsey) Men det är något speciellt med den här låten, trots allt... Den var den första inspelning Elvis gjorde för det stora bolaget RCA, som köpt honom av Sam Philips skivbolag Sun Record för mer pengar än något bolag hade betalat för någon artist någonsin.

Man hade skickat en låtlista till Elvis inför inspelningen, och han var minst sagt upprörd över vad man ville göra med honom. Man ville plocka av honom svärtan, göra honom till mindre "nigger" - precis som man i New York försökt göra när han varit inbjuden för att testa inför en TV-show. Där var Elvis för svart och oborstad. Man valde Pat Boone istället.

Elvis struntade i skivbolagets lista. Han hade en egen agenda när han kom till RCA:s studio. Därför började han med Ray Charles I got a woman. Det var den 10 januari 1956 i RCA:s gamla studio i Nashville. Efter denna låt stod en annan på hans egen lista, en låt som ingen på RCA trodde på, och som inte var likt något annat, men som skulle bli hans stora genombrott: Heartbreak Hotel.

7. If I can dream (1968)

Efter långa och ekonomiskt lönsamma år i mitten av 60-talet i Hollywood - hans manager hade skrivit kontrakt om tre filmer per år - hade Elvis fått nog. Han ville göra comeback med riktig musik. Ville göra en TV-special. Manager och tevebolag tänkte sig en julshow med gästartister. Elvis tänkte sig en rockshow utan gästartister - det skulle bli den första kommersiella tv-showen i amerikansk historia med bara en enda artist rakt upp och ner. Det blev som Elvis ville, och comebacken fick lysande recensioner. Till och med i New York Times, som haft för vana att såga Presley ändå från de första stapplande stegen, jublade och konstaterade att det var det bästa, och mest karismatiska, som visats i amerikansk teve.

Den här låten har en historia. Under inspelningen av showen mördas Bobby Kennedy, vilket påminner om morden på president Kennedy och Martin Luther King, som för övrigt mördades i Memphis. Elvis ville, på grund av detta, att avslutningen av showen skall ha ett budskap, en mening större än den jullåt man planerat. Det blir If I can dream. Inspelad den 23 juni 1968. Han satt kvar länge i studion efter inspelningen, lyssnade på den gång efter gång, sjöng med och var oerhört tagen. Innan han gått in i studion hade han suttit och spelat Beethovens Månskenssonat, han hade fått hjälp med en passage.

Många år efter inspelningen träffade jag en dam på en bar vid en flygplats. I bakgrunden spelades en Elvislåt, minns inte vilken. Damen bredvid, som var bortåt 70 år, berättade att hon varit med vid inspelningen. Hon spelade vanligtvis fiol i en symfoniorkester, och nu hade hon och hennes kolleger i uppdrag att spela under tagningen av just If I can dream. Hon och hennes kollegor hade skämtat ganska grovt om tönten man skulle behöva jobba med en hel natt för att han skulle lyckas få till den här låten. Men han kom in i den stora studion, "intog" den, satte låten med full närvaro på några få tagningar, musikerna blev oerhört berörda, de hade rest sig upp och applåderat. Och nu, många år efteråt, sitter damen med tårar i ögonen och berättar att det varit hennes största ögonblick i livet. "Gud må förlåta mig detta, för jag har både barn och barnbarn... Men det var så starkt, nästan skakande."

Och nu åker jag omkring i landet - mellan föredrag om Elin Wägner, klimat och visioner för det samhälle som kommer efter konsumtions- och tillväxtsamhället - tillsammans med den engelske sångaren Fred Lane och berättar historien om Elvis, rockens barndom och det samhälle där den föddes. Så här var det i Kumla för ett tag sedan - den tänkta spellokalen blev för liten så vi fick flytta ut till själva biblioteket. Jaja, det mesta funkar om man vill...

PS!
Jag skrev att jag skulle återkomma med Elvis och hans syn på James Brown och Jackie Wilson. Det gör jag här.

Boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - varifrån texten i PS:et är hämtad - finns att låna på bibliotek. Har du kommit ända hit så får du köpa boken för 100 kronor, inkl frakt. (Normalt ca 180 kr, bokhandelspris 249 kr). Signerad dagens datum. Gäller bara idag, och högst fem ex per person. Beställ hos provoka@telia.com