Vad har du varit, Lars?

Lars Calmfors, en av de mest upphöjda ekonomerna i landet, har gått ur sin bur och tittat på världen. Han inser att kåren missbedömt den utveckling som ledde fram till den ekonomiska krisen.

Han skriver i senaste numret av Axess: "De flesta nationalekonomer – inklusive jag själv – missade hur mycket av de senaste årens kraftiga tillväxt som berodde på en ohållbar kreditexpansion och hur sammanflätat och sårbart det internationella finansiella systemet blivit."

Men snälla Lars Calmfors, detta är ju ganska förfärande.

Att tillväxten de senaste åren härrört från lånade pengar är ju en inte bara ett svenskt fenomen. Det är motorn i till ohållbara tillväxtsamhället. Vilket vi är många som ältat i ett par årtionden. Det grövsta är att vi lånat till en konsumtion som inte är ekologiskt hållbar.

När en nationalekonom av rang berättar att kåren inte fattat hur sårbart det internationella finansiella systemet blivit så går en kuslig rysning genom min rygg. Vilka lyssnar de på? Sig själva?

Men visst är det gott att Calmfors nu äntligen upptäckt att skråets majoritet haft en inskränkt fäbless för att titta på sig själva. I senaste numret av Axess skriver han med anledning av den gångna tidens kriser:

"Varför bedömde vi nationalekonomer inte riskerna som större? Ett mycket enkelt – och mänskligt – skäl kan vara att varningarna för till exempel de stora amerikanska bytesbalansunderskotten till slut förlorade sin slagkraft när ”inget hände” under så lång tid. Den snabba återhämtningen efter IT-bubblans kollaps i början av 2000-talet kan också ha invaggat oss i säkerhet, eftersom en hastig omläggning av penningpolitiken då snabbt dämpade fallet i världsekonomin.

Men det finns också anledning att reflektera över om det kan finnas inbyggda ”systemfel” i nationalekonomisk forskning och utbildning som bidragit till krisen."

Och så pläderar han för att nationalekonomer bör läsa mer ekonomisk historia och vetenskapsteori för att kunna förstås sammanhangen. Absolut! Till det skulle jag vilja lägga en dos humanekologi och studier av de naturlagar vi lever under.

Som upplysning till Lars Calmfors och skrået skulle jag vilja påpeka följande:

Den femdubbling av tillväxten vi haft sedan 1950 har medfört påtagliga hot mot klimatet och har dessutom destabliserat 60 procent av jordens ekosystem. Utan att Calmfors och Co märkt något. Den tillväxttakt som beslutsfattare strävar efter - efter att ha konsulterat skrået - innebär en femtondubbling fram till 2050. Med förödande effekter för något så perifert som det som ligger utanför de finansiella portföljerna.

I rapporten Välstånd utan tillväxt? - från kommissionen för hållbar utveckling i Storbritannien - konstaterar professor Tim Jackson att vi, som redan lever i en materiellt rik del av världen, måste minska vår konsumtion och söka välstånd utan tillväxt. Men det är klart: Jackson har utbildning som är större än bara kunskap i frågor som prissättningen på olika finansiella tillgångar och hur enskilda placerare bäst bör sätta samman sina portföljer.

Kanske läsning av Jacksons rapport kan vara något nu när hedersmannen Lars Carlmfors nu tagit sig ur den nationalekonomiska sängvärmen. Själv kravlade jag ur från tron på det groteska tillväxtsamhället för drygt 30 år sedan. Av rent rationell skäl. Jag insåg att vi dopade ekonomin, levde på kapitalet och höll på att bli slavar under ett system där hjulen alltid måste snurra fortare. Dags för dig också, Lars?