Avslöjandets tid...

Skiftet juni-juli. Bästa tiden på året. Men också den mest avslöjande.

Salladen prunkar i skottkärran, kryddlandet doftar, tomaterna rodnar, sparrisens sista knoppar skjuter fart, jordgubbarna lyser och potatisen är mjäll - och vitlöken ska vi inte prata om... Allt smakar som det ska - och man upptäcker hur lite, illa och dåligt det mesta man köper egentligen smakar.

Man återupptäcker på nytt varje år hur blåst man blir när man handlar mat. Mat skall plockas direkt. Då, om inte förr, fattar man varför man flyttat från den stora staden för att bosätta sig på vischan, äga en bit mark och strula med lite odlingar.

Det man inte fattar är att man bor i ett land där man inte kan få färsk mat för jämnan. Frossa i färska tomater och solvarm basilika...

Frågan är varför jag nu skriver "man", istället för "jag". Det beror på att det är fotbolls-VM, och idrottskvinnor- och män säger alltid "man" om sig själva... Det smittar. Ska förresten skriva någon rad om Maradona vid tillfälle, mitt förhållande till honom är kluvet... Så kluvet att jag inte vet om jag till och med skall hålla på Tyskland på lördag, vilket å andra sidan är mot mina grundläggande principer...

Ur SvD: " Vem kommer att åberopa Andreas Carlgren om 100 000 år?"

Antingen tror Carlgren på vad han säger. Då är han naiv. Eller så säger han det trots bättre vetande. Då är han demagogisk, skriver Rolf Gustavsson i SvD och fortsätter:

Påståendet om att det obegränsade skadeståndsansvaret läggs på företagen motsägs formaljuridiskt av Pariskonventionens begränsningar. Och i de politiska realiteternas värld kan en stat ändå inte undandra sig ansvar, särskilt inte långsiktigt. (-)

Vem kommer om 100000 år att åberopa Andreas Carlgren? Hur lång är halveringstiden på hans försäkran om kärnkraftföretagens obegränsade skadeståndsansvar?

Från denna krönika i SvD den 28 juni. Orsaken till citaten från Svd är att jag blir tråkad för att ha moderata SvD som morgontidning. Mitt svar är att man kan ha ledarsidan som vår tids humorsida à la gamla Mad, och att resten ofta är bra och mångsidigt för att vara en borgerlig blaska.

Ur SvD: "De riktiga idioterna är väl vi som lät oss dras in i ett krig..."

Det går inte bra i kriget i Afghanistan. Våldet har ökat kraftigt. Attacker från självmordsbombare under första halvåret tredubblades jämfört med 2009.

Ola Wong berättar om två böcker och drar sin slutsats:

"Den danske författaren Carsten Jensen gör en överslagsberäkning att varje ny grupp soldater som sänds till Afghanistan i sex månader dödar mellan 50 och 150 talibaner och lokala bönder. Därtill kommer ett mindre antal kvinnor och barn.

Med tanke på att det är ett klansamhälle innebär det förmodligen att talibanerna kan räkna med någonstans mellan 500 och 1000 nya, starkt motiverade rekryter, som tar geväret i hand för att de har döda familjemedlemmar att hämnas, skriver Jensen.

I den läsvärda boken Al Queda and the road to 911 skriver Lawrence Wright hur Usama bin Ladins plan med 11 september-attacken var att locka USA och dess allierade till Afghanistan. För att blöda ut dem. Och de kom. Som råttor till fällan.

De riktiga idioterna är väl vi som lät oss dras in i ett krig i ett land som redan besegrat britterna och ryssarna..."

Ola Wong är SvD:s medarbetare i Kina. Utdrag ur hans kolumn 22 juni 2010.

Ur SvD: "Köp en solstol på Lidl för 14 kr för att ha något att sitta på i kön till Ullared."

"Problemet är att konsumtionens långsiktiga konsekvenser inte är inprisade när vi går till affären och handlar eller tar bilen till jobbet. Därför är det i dagens samhälle oproblematiskt att gå till Lidl och köpa en solstol för 14 kronor för att ha något att sitta på i kön till Ullared.

Egentligen bygger hela den religion som nu byggs upp kring luftkonditionerade köplador på en av av två mänskliga egenskaper - okunskap eller själviskhet.

Tendensen att ständigt stoppa huvudet i sanden och sopa problem under mattan måste vara människans mest förklemande släktdrag, och tycks nu prägla hanteringen av samtliga stora samhällsproblem...

När någon i framtiden forskar om den sedan länge utdöda homo sapiens så beskrivs sannolikt en varelse som trots den upprätta gången så frekvent skådade sin egen navel att omsorgen om vad som låg framför gick förlorad."

Jacob Bursell, reporter och krönikor i SvD Näringsliv. Citat ur hans krönika 23 juni 2010.

69

Välkommen till den 69:e föreställningen
av

(D)elvis Presley
med
Birger Schlaug och Fred Lane

Sommarens sista föreställning
Söderköping
8 juli kl 19.00

Bokningar: 0121-10542, 0708-413858
Hitta till Kravmärkta Bondens vid Gästhamnen.

OBS! Krogversionen på drygt 60 minuter, inte teaterversionen med paus.

"Succé! Högt underhållningsvärde, drog storpublik"

Fler recensioner och mer om föreställningen här!

Midsommarepos: Vad gör man inte för en extra j-a geting?

När jag följt den inledande fasen av årets valrörelse inser jag att det finns behov av slow politics. Slow politics innebär samtal i stället för debatt i adhd-format. Slow politics ger tid att utveckla tankar i stället för att peppra åhöraren med oneliners.

Slow politics kräver mod att tala om vår framtid och våra liv med öppet visir och utan lans.

Det kräver också att journalistiken mognar, att man inte tar varje tillfälle i akt att kasta sig över ett förfluget ord, utan tar en prövande ansats, ett resonemang där politikern vågar visa osäkerhet och insikt om att också den egna politiken har brister.

Men det kräver också att medborgarna tar politiken på allvar, att vi inte sitter vid köksbordet och gnäller över att »vi inte fått veta något« när vi själva valt bort kunskap för underhållning i form av aldrig sinande digital pubertets­humor eller av knäppgökar i lyxfällor och grannfejder.

Nu är det inte så lätt att samla sig. Vardagen snurrar allt fortare, klippen blir snabbare och kronprinsessan gifter sig och ska nog ha barn om nio månader. Medborgaren – burdust reducerad till konsument och kund – får allt mindre ork till långa tankar. Har man tid över gäller det att slå ihjäl den i någon kö i Ullared.

Och i kvällsblaskorna får vi hjälp att reducera politiken till underhållning. Partiledarna bedöms efter sitt utseende, sina kläder, sina väskor och sin slagvilja. Efter en partiledarintervju i mitten av 90-talet fick jag massor med getingar och plus, bland annat därför att jag bar en svindyr skjorta av rätt märke och att jag fått in några slag i form av oneliners. Vad gör man inte för en extra jävla geting?

Politikers rädsla för det goda samtalet beror nog främst på att intryck av stor skillnad mellan de två blocken bara kan upprätthållas med hjälp av retorik framförd i stackato. Thomas Östros som med låtsad upprördhet kör inövade fraser gång på gång. Anders Borg om kör sina fraser, smyckade med för årstiden lämpad naturromantik. Spela in en debatt mellan herrarna, frys bilden och du vet vad som skall komma i nästa prata.

Fortsättningen hittar du i Fokus, detta var nämligen inledningen på veckans Efterord i denna goda tidning. Där redovisar jag bland annat vem som skrattar hela vägen till eldstaden... Klicka här!

BNP-prognos saknar kritisk analys

Svenska Dagbladets näringslivsbilaga är alltid intressant. Och jag är allt annat än ironisk. Där finns ofta goda reportage, kritiska analyser och från SvD:s ledarsida starkt fristående beskrivningar av verkligheten.

Sålunda kan man idag läsa följande:

"Konjunkturinstitutet konstaterade igår att svensk ekonomi är på väg tillbaka och att BNP förväntas växa med 3 procent under året. (-) I prognosmakarnas knastertorra jargong är BNP-tillväxt otvetydigt något positivt. Hög konsumtion är också positivt. Låg tillväxt och konsumtion är negativt.

Vi mäter omsorgsfullt vartenda träd, men bortser från att hela skogen står i lågor. (-) Med obetydlig eftertanke skrivs checkar som vare sig kommande generationer eller jordklotet kan bekosta. Resolut springer vi mot stupkanten förvissade om att fallskärmen kan uppfinnas på vägen..". (Jacob Bursell, reporter och krönikör på SvD Näringsliv)

Ibland behöver man inte skriva något själv, vilket kan vara trevligt när solen skiner, katterna spinner och det nymalda kaffet doftar.

Alliansens vänner - svenskt svar på Mogens Glistrup

Alliansens vänner drar på med helsidesannonser i dagspress.

Alliansens vänner vill inte ha bensinskattehöjningar, meddelas i sann populistisk anda. Kommer att tänka på Mogens Glistrup. Dansken som blev den förste i de nordiska länderna att ge populismen ett ansikte - skapare av Fremskridspartiet 1972.

Bättre än så kan ni, bästa borgare!

Blir det rödgrön regering så hotar mer skatt på våra bostäder, meddelas. "Våra" bostäder? Vilka "våra"? Höjd fastighetsskatt gäller fåtalet, de med de absolut dyraste kåkarna. Det är således de som är Alliansens vänner. Som har råd med helsidesblaffor i bladen...

Nyss fick de skattesänkningar på kåken med uppåt 20 000 kronor per åt, helt borttagen arvsskatt (tacka Eriksson och Persson!) och bidrag till städning och läxläsning till barnbarnen. Alliansens vänner. Men nog tänker de rödgröna vara goda mot dem också: de rödgrönas fastighetsskatt får högst uppgå till 4 procent av hushållets inkomst... Så för en fattig pensionär i stort hus i skärgården blir det inte många kronor, kanske till och med färre än med Alliansen...

Bensinskatten då? Jo, Alliansens vänner glömmer att nämna att de rödgröna höjer reseavdraget med mer än de höjer bensinskatten för en bil som drar normalt... Det kan kallas jobbpolitik det! Klimatfrågan ligger på is. Köpenhamn är glömt. Och sossarna ber språkrören att hålla käften om krav på nödvändiga åtgärder. Vilket åtlydes. Så Alliansens vänner kan vara lugna.

Blocken strider om antalet filer

Sällan har väl den svenska blockpolitiken och dess visioner symboliserats tydligare än av striden om antalet filer över Slussen i den dryga huvudstaden.

Den blå alliansen vill ha åtta körfält. De rödgrönas vision är sex gråa körfält.

Allt smycket med ett 35 000 kvadratmeter stort tempel, en så kallad galleria, som skymmer bakomvarande hus i akt och mening att konsumtionen skall öka - fördubblas inom 30 år - och fler jobb skapas på det att vi kan konsumera fler toppar, bågar och lösnäsor på det att vi - enligt den ekonomistiska logiken - kan få råd att ge de gamla mat och husrum.

Och inom alliansen är Centern, troligen inspirerad av sin Stureplansavdelning, värst... När Moderaterna profilerar sig på att "värna utsikten", Kristdemokraterna på att "bibehålla vyer", Folkpartiet på att "hålla nere exploateringsgraden" driver Centerpartiet krav på att "tillåta en hög exploateringsgrad...". Man får väl trösta sig med att det inte är klart förrän 2018, och att man då gått in i någon sorts ålderdomens försoning.

Skrev förresten om Slussen här.

Jag är uppvuxen på Dalagatan i Stockholm, kom dit som tioåring. Astrid Lindgren bodde i grannhuset, Vasaparken var grön utanför fönstren och när man stegade ut ur porten och gick nedåt city kunde man bortom Dalagatan se långt, ända till Söder. Gick man nedåt Norra Bantorget kunde man skymta vatten. Nu är vyerna borta. Hus sätter stopp för horisonter. Hotellkedjor proppar igen gluggarna mot friheten. LO tog över Norra Latin och byråkrater ersatte fotbollsspelande ungar i stan.

Den som inte kan se horisonter i sin vardag riskerar att tappa fotfästet. Tror jag. Folkmusik från de mörka skogarna går i moll, medan folkmusik från öppna vidder går mer i dur. Och som gammal stockholmare kan jag konstatera att Göteborg numera är öppnare, frimodigare och trevligare.

Vem vädjar till vad och varför?

Vi har alla två sidor. En egoistisk och en solidarisk. När företag, organisationer och politiker vill tala med oss så vädjar man till någon av dessa sidor.

Det är intressant att analysera vilken sida man vädjar till. Speciellt intressant blir det i en valrörelse.

Det intressanta ur ett filosofiskt perspektiv är till vilken sidan av oss – den egoistiska eller den solidariska - blocken vädjar i sin retorik. Det avslöjar något om vilken syn de har på oss som skall välja.

Alliansen tycks mena att vi i grunden är lite mer av egoister som hellre vill behålla några hundra extra i den egna plånboken, än att dela med oss. De rödgröna tycks mena att våra solidariska sidor väger tyngre, att vi gärna delar med oss lite mer än idag. Det är så retoriken är upplagd.

Skriver om detta i dagens krönika i Katrineholms Kuriren. Krönikan finns här.

Livet uppstod i Ockelbo

Hörde en dryg stockholmsjournalist yttra att "Ockelbo upptäcktes" när Victoria träffade Daniel. Ungefär som när vita män "upptäckte Amerika".

Det medierna inte vet är att livet uppstod i Ockelbo...

För så är det. Livet uppstod i Ockelbo. Om man utgår från att jorden bildades då tåget lämnade Stockholm och ”just nu” är den tidpunkt då tåget når fram till Boden.

Stockholm-Boden är en resa på 110 mil. Den tar 4,5 miljarder år. De första milen är kaotiska. Vi åker genom rök och gråa konturer. Molekyler och atomer svävar i total oordning. Mil läggs efter mil, atomer och molekyler ordnas, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. Men det är först när vi når Jörn, efter 97 mil på vår 110 mil långa resa, som vi ser de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.

Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils färd, upptäcker vi de första kräldjuren. Efter ytterligare någon mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som nog är förfäder till däggdjuren. Vi är i Slyträsk.

Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar skymtar de första människoliknande varelserna. Lutar vi oss ut genom fönstret ser vi redan stationshuset i Boden. Tåget har börjat bromsa, det gnäller och rister. Det är 250 meter kvar till ändstationen. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Sekunderna därefter, det är bara 2,5 decimeter kvar av den långa färden, ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, hugger glad i hågen av huvudet av en man i österled.

Ögonblicket senare ser vi hur industrialismen tar fart. Ångmaskinen introduceras. Klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Nu är det bara fem centimeter kvar innan tåget skall stå blick stilla. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen tar fart. Kolatomer, som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan, släpps fria i våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.

När det återstår mindre än 1 cm av resan föds jag. Göran Persson också, förresten. När 6 mm är kvar delas nobelpris ut för upptäckten av DNA. Nu tar vi över evolutionen, kan man läsa i tidningarna. Vi är på väg att slutligen lägga inte bara jorden, utan också själva livet, under oss. Vi inbillar oss att vi sitter inne med sanningar. Trots att det bara är kunskaper. Som från det ena ögonblicket till det andra visar sig vara bristfälliga, eller alltför ofta felaktiga.

En lång färd. Som man bör ha i minnet. Om man vill tänka längre än näsan räcker. Men det vill man sällan. Absolut inte i en valrörelse. Här talas mest om de där vanliga småttigheterna. Istället för om hur vi ska kunna fortsätta den långa resan från Ockelbo utan att sabba hela planeten.

Imorgon fortsätter det: När kommer barnet?

Så gifter sig då den som av Svenskt Näringsliv cyniskt presenterats som ett Varumärke. Och imorgon börjar såväl hyenor som de naivt välmenande att fylla bladen med frågor om när barnet kommer. Sagoyran måste fullföljas. Än finns mycket att suga ut. Hur går det, kronprinsessan är ju redan 35 år... Tid för hyenor, slemmiga journalister och sluga medieägare.

Nåja, det är inte mitt fel. Jag har varit ledamot av Republikanska föreningens styrelse...

Så republikan jag är har jag dock druckit dyrt vin i Hovets äkta kristallglas. Det gränsar till hyckleri, vilket erkännes utan förbehåll. Om detta skriver jag i en krönika i BT. Finns här.

Där avslöjar jag också varför familjens bokhyllor inte är så välfyllda som de borde vara. Det är faktiskt Victorias fel. Ändå: Hoppas hon får ett fint liv, trots svenska folkets beslut att reducera henne till offentlig sagofigur med uppdrag att föda fram en ny statschef. (Ordvalet "föda fram" är riksdagens).

PS!

Det finns de som anser att det är trist att kronprinsessans bröllop skall kantas av militär och uppvisning av JAS-plan. Men om man betänker på att Hovet faktiskt, utan att skämmas, lagt ut alla verser på Kungssågen på sin hemsida så är det kanske inte så märkligt... Här har du hela texten som Hovet stolt presenterar. Inte undra på att kungen anser det naturligt att åka ut i världen och försöka kränga krigsflygplan! Allt ditt hopp till honom sätt!

En doft av Nordkorea - och tro på djävlar....

Militären har förberett sig i ett år. Den största militära uppvisningen i landets historia skall fira den blivande statschefens giftermål.

Polisen gör sin största insats någonsin för att hålla ordning och förhindra protester.

Organisationer beordrar ut sina frivilliga utefter kortegevägen för att vifta med små flaggor och hylla den kommande statschefen.

Statschefens undersåtar i medierna fyller uppslagen med beskrivningar av gyllene vagn och gyllene slup som skall föra den kommande statschefen genom staden och på dess vatten.

Statstelevisionen gör sin största satsning genom tiderna. Det lilla landets artister ler, sjunger, dansar och skrattar. Och nu skall arvingen till statschefen gå i äkta säng och föda en ny statschef medan folket jublar över att demokratiska principer kan hållas borta.

Nordkorea?

Många i svenska medier kommer nog att drabbas av eftertankens kranka blekhet och skammens rodnande kinder när masshysterin lagt sig.

Såväl Nordkorea som Sverige har formella grundlagar som hävdar att länderna har religionsfrihet. Statschefen i Nordkorea är icke påtvingad någon religion.Till skillnad från i Sverige. Successionsordningen, det vill säga en av Sveriges grundlagar, kräver att Victorias eventuellt blivande barn ska uppfostras i den evangeliska läran. Enligt gällande grundlag skall medlem av kungahuset läras att tro på den Augsburgska bekännelsen från 1593. Det vill säga bland annat på Adam och Eva...

Vidare skall Victoria, enligt följderna av svensk modern grundlag, se till att prinsar och prinsessor lär sig tro att Gud har skapat naturen, att Kristus kommer och håller dom på den yttersta dagen, att han skall "uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdlig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo."

Den Augsburgska bekännelsen innebär också avståndstaganden av bland annat baptister, katoliker, muslimer och judar.

Sverige är en demokrati, Nordkorea en diktatur. Vilket givetvis innebär stora skillnader. Jag får t ex fundera öppet om det rimliga i att statschefen utses redan i drottningens livmoder. Över något liknande bör man inte fundera öppet i diktaturens Nordkorea, som ju annars tycks följa den svenska idén om att statschefskapet skall gå i arv. I Sverige har vi dock kommit längre: här får även prinsessor bli statschefer. Men Nordkorea får spela VM i fotboll.

Nordkorea är ett av de vedervärdigaste länder som finns att leva i. Och Sverige ett av de bästa att leva i. Vi som fötts här har haft tur. Vi som fötts fram ur en annan livmoder än en drottnings eller kronprinsessas har också haft tur. Det finns så mycket att vara tacksam för. Vi borde vara för goda för att utsätta också Victorias barn för Ebba von Sydow, Svensk Damtidning, bloggare och SVT:s programdirektör Jan Axelssons omdöme.

Victoriansk befrielserörelse

Befria Victoria!

Republikanska Befrielserörelsen

Ordförande: Anonym kvinna.

Sekreterare: Herr Tig Dan Iel.

Kassör: Pre Sum Tiv Karl XVII Gustav.

Det lär bli mer kärnavfall - låt det nya Centern också bli avfall

Lennart Daleus blev folkkampanjens mot kärnkrafts ordförande 1 januari 1980. Han tog efter folkomröstningen steget in i Centerpartiet, blev dess ordförande i några år och fick sedan uppdraget som chef för svenska Greenpeace, som häromdagen avslöjade hur illa det är med säkerheten på svenska kärnkraftverk. Och som Andreas Carlgren, Centerns miljöminister nu gått till attack mot.

Imorgon leder Centerpartiet Sverige in i ett fortsatt kärnkraftssamhälle, allt arbete detta parti lagt ner på att avveckla kärnkraften byttes över natten till dess motsats.

Centerns resa - från Torbjörn Fälldin till Maud Olofsson - är på många sätt märklig, förvånande och nästan löjlig. När Fälldin talade kritiskt om bolagshögern, har Olofsson blivit ett med samma höger. När Fälldin talade för låginkomsttagare, talar Olofsson för höginkomsttagare. När Fälldin talade om den lilla människans liv, profilerar sig Olofsson med hjälp av glin från Stureplan. Och imorgon fullbordar Olofsson ett av de mer gigantiska sveken i svensk politisk historia: sveket i kärnkraftsfrågan.

Jag hoppas att Olofssons Centerparti efter valet hamnar på historiens skräpvind. Kanske för att återuppväckas när man bytt ledning och kastat ut nyliberalerna.

Två av huvudpersonerna i det trettio år långa gycklet är Mats Odell och Sven Bergström.

• Mats Odell (KD) var inför folkomröstningen ordförande i kristdemokraternas ungdomsförbund och satt med i Folkkampanjens styrgrupp som vice ordförande. Hävdade att kärnkraften var "ett hot mot skapelsen", är numera stark anhängare av kärnkraften.
  
• Sven Bergström (C) var representant för Centerns ungdomsförbund i Folkkampanjens styrelse, hade varit informationssekreterare hos energiminister Olof Johansson, satt med i styrelsen för Miljöförbundet - nu röstar han för rätten att bygga nya kärnreaktorer och kan bli den som mer än någon annan kommer att symbolisera byggandet av nya reaktorer.
  

Mats Odell, till vänster, och Sven Bergström, till höger,
av modell 1980 som kärnkraftsmotståndare.

Trettio år har gått sedan folkomröstningen om kärnkraft. Om den kan man tycka vad man vill. Man kan också tycka vad man vill om kärnkraft, solceller, vindkraft och olja. Men frågan är om man verkligen kan tycka annat än att spelet kring kärnkraften är fyllt av manipulation, lögner och politiskt fifflande.

Inför folkomröstningen pågick en gigantisk folkupplysning. Studiecirklar, radioprogram, debatter, teveprogram, böcker, tidningsartiklar - och heta debatter på arbetsplatser, i familjer och i grannskap. Aldrig tidigare har någon politisk fråga engagerat svenska folket så mycket. Inom familjer blev många osams, sår som tog år att läka. För kärnkraften var inte bara en fråga om teknik och risker - det var en fråga om hela samhällsutvecklingen.

Socialdemokraterna och folkpartiet stod bakom den vinnande linjen - Linje 2 - som vann med 0,4 procent över Folkkampanjen mot kärnkrafts Linje 3. S och FP valde att efter valdagen inte lägga två strån i kors för att genomföra det man lovat inför omröstningen. Tvärtom röstade man i riksdagen gång på gång emot det man sagt, lovat och debatterat. De som hävdar att det gått 30 år och att därmed resultatet i folkomröstningen inte spelar någon roll skall veta att sveken mot vad man sagt inträffade omedelbart efter valdagen.

Nu, trettio år efter folkomröstningen, är det den rödgröna oppositionen som intagit exakt den ställning som Moderaterna hade 1980. Miljöpartiet, som till stor del grundades på grund av sveken i kärnkraftsfrågan, står nu på samma sida som högerledaren Gösta Bohman, som påstod att man kunde förvara kärnavfallet på dasset vid hans sommarstuga i skärgården, Per Unckel och Svenska Arbetsgivarföreningen gjorde 1980. Kampen står mellan den gamla moderata linjen och en uppfattning som ingen ens dryftade offentligt inför omröstningen: bygga nya reaktorer.

Här kommer de tre valsedlarna i repris:

Denna linje stod Moderaterna och Svenska Arbetsgivarföreningen bakom. Det är identiskt med det som nu de rödgröna gjort till sin politik. Det är den politik som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson skall försvara i hösten val.

Detta är den linje som Socialdemokraterna och Folkpartiet stod bakom, liksom LO och TCO. Som ni ser är första sidan identisk med Linje 1. Men eftersom Olof Palme ville trixa så lade man till en baksida. På den lovades sådant som Socialdemokraterna aldrig någonsin levt upp till, tvärtom har man aktivt röstat emot förslag som skulle uppfylla kraven. Bland annat stopp för direktverkande el och överföring av reaktorerna i offentlig ägo för att lättare kunna avveckla senast 2010.

Bakom Linje 3 stod Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, som inte satt i riksdagen än. Linje 2 fick 0,4 procent mindre än Linje 2. Miljöpartiet fanns inte på den tiden.

PS - lite namedropping...

Visste du att Karin Svensson Smith, numera riksdagsledamot för MP, var en av miljöaktivisterna bekom de första Barsebäcksmarscherna? Hon satt i Miljöförbundets styrelse och var också med i ledningen för Kommunistisk Ungdom. Hon valdes in i Folkkampanjens styrelse och var sammankallade i dess arbetsplatsutskott.

Visste du att Expressens tidigare chefredaktör Per Wrigstad var aktiv i folkkampanjen? Han satt med i namninsamlingskommittén och var tillsammans med Ulla Lindström (S) ena v dess huvudpersoner.

Visste du att Henrik Westander, som sedermera skulle bli aktiv i Svenska Freds som vapenexportexpert, arbetade på folkkampanjens informationskontor för att bland annat, som SSU:are, arbeta med kontaktpersoner på arbetsplatser.

Visst du att Per Gahrton fick en kick av en kärnkraftsdemonstration? En kick som ledde fram till att han lämnade Folkparitet och tog initiativ till bildandet av MP. Så här skrev han i boken Det behövs ett framtidspart:


"Valrörelsen 1979 blev ganska påfrestande för mig. Jag kandiderade till omval som riksdagsman för folkpartiet i fyrstadskretsen. Ett par veckor före valdagen ägde den årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: Barsebäck - väck! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen., några hundra meter bort på Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats."
Beskriver väl ganska bra läget inom Maud Olofssons Centerparti.

Dagen och annonsen

Tidningen Dagen har vägrat ta in en annons för en sommarsammankomst för HBTQ-personer. Det gör man förbaskat rätt i. Lika rätt som jag gör som nu publicerar den här till höger.

Religion har inte ett dyft med demokrati att göra, eller ens med det som de flesta av oss anser har med mänskliga rättigheter att göra. När arrangören av sommarlägret ojar sig över att Dagen "inta har kommit längre", så har man givetvis rätt.

Dagen, som för övrigt är en läsvärd tidning om man vill försöka förstå delar av sin samtid, har inte kommit längre. Den ska inte ha kommit längre. Därför att den heliga urkund som man hänvisar till inte heller har kommit längre. Det finns logik i det.

Jag tycker givetvis att Svenska Kyrkans mer liberala gren är trevligare och modernare än samfund som grottar ner sig i gamla fördomar mot homosexuella.

Som icke troende finner jag det demokratiskt schysst att viga par av samma kön om paret vill att så skall ske i en kyrka. Men religion har ingenting med demokrati eller allmän godhet att göra. Det har med hierarki och gudstro att göra. Det har med en enväldig Gud och och heliga urkunder att göra. Inte med demokratiska stormöten, parlamentariska beslut eller välvilliga omtolkningar i snällismens anda. Och kristendomen lovar inte evigt liv bara för att man är trevlig, snäll och god. Sorry.

Jag tror således inte. Däremot kan jag läsa innantill. Även heliga skrifter som Bibeln. Och Bibeln ger knappast klartecken för t ex homosexuella förhållanden. Tvärtom, och dessutom i synnerligen hårda ordlag. Det är liksom svårt att missförstå vad där står. Och återigen - sorry! - en religions innehåll är inte något man kan besluta om i demokratisk ordning. Det är ett av alla skäl till att jag inte är religiös.

Jag är troende ateist, men har ett starkt intresse för religioner och hur det kan komma sig att människor kan tro på gudar. Men ödmjukhet måste jag dock konstatera att vi som inte tror tillhör en liten minoritet i världen. Inbillar vi oss att vi, i den lilla minoriteten, har absolut rätt gentemot majoriteten - i vilken en hel hop människor som är värda mycket respekt återfinns - intar vi något sorts sektinställning. Även om vår inställning må bygga på vetenskaplig grund, vilket för övrigt innebär att alltid ifrågasätta vetenskapens dagsnoteringar.

Det finns, som sagt, någon sorts snällism hos många kristna. De tolkar Bibeln som om den var en godnattsaga för barn. Det är den inte. Man kan givetvis hitta på alla möjliga schyssta saker och till exempel säga att Gud tycker det är fint med samkönade äktenskap bara för att man själv tycker att det är okej, och bara för att man vill att Gud skall vara som en snäll farbror i himlen som följer demokratiskt fattade beslut och trender i samhället. Det är helt okej för mig. Rent av trevligt och schysst. Det är bara det att Bibeln faktiskt inte är så trevlig och schysst.

Dagen har full rätt att vägra ta in annonser. Precis som DN vägrat ta in en annons från Konsum Stockholm, i vilken man ville berätta att man i fortsättningen skulle annonsera mindre eftersom kostnaden för annonserna lades på det pris som kunderna får betala. Tidningen Dagens bedömning var helt rätt, utifrån deras synvinkel. Det är värt respekt. Att reducera kristendom till en fråga om snällism är däremot inte värt respekt. Hur trevligt det än kan vara. Och hur glad jag än skulle vara om religioner var mer mänsklig. Men det är liksom det som är finessen med just religioner: de är inte mänskliga. På gott och på ont.

Hoppas de som kommer att delta på sommarlägret kommer att trivas bra och få en god plats där de kan växa. De kan ju alltid trösta sig med att kristna kan vara burdusa även mot troende ateister... Det första jag fick höra av en läskunnig bibeltroende när jag gick en så kalla Alfakurs, för att försöka förstå hur man resonerade, var att jag skulle komma att hamna i helvetet efter det att jag lämnat jordelivet. Tufft besked, må man säga.

Förresten lär det vara ett helvete att komma till himlen om man vet att de man älskar hamnat i helvetet. Och ett paradis i helvetet om man vet att de man älskar hamnat i himlen... Så vad som är vad kan man diskutera...

Varför manipulerade du, Ingvar

Det har kommit ut ett helt paket med böcker om Sveriges statsministrar. Till de mest hyllade hör Ingvar Carlsson. Han hade säkert förtjänster, men min minnesbild av honom är att han var en manipulatör av stora mått. Det är så jag tänker när nu riksdagen snart kommer att öppna för ny kärnkraft.

Man kan filosofera mycket över tillkomsten av tre linjer, man kan grumsa om huruvida en folkomröstning för 30 år sedan har något värde för dagens beslutsfattare eller inte. Man kan ha olika uppfattningar om uranbrytning, radioaktivt avfall, risker vid drift och kärnkraftens kopplingar till kärnvapen och terrorism. Man kan vara för eller emot på ärliga grunder. Men socialdemokraternas spel i kärnkraftsfrågan handlar om annat än ärlighet. Och det visar sig att Ingvar Carlsson, mätt med sin egen måttstock, saknade moral. Så här sa Carlsson i en riksdagsdebatt med mig den 15 juni 1995:

Läs hela debattartikeln i dagens Expressen här.

Om det inte vore för valet

Mellan hägg och björk, i snokens rike

Livet känns bra mycket bättre mellan hägg och syren än mellan hägg- och björklund.

Konstaterar jag sittande på bryggan efter ett tidigt morgondopp och en kort tur med kajaken för att kolla läget för häger och fiskgjuse borta vid öarna.

Vår brygga är förresten alltid fri från tvåbenta inkräktare, den vaktas nämligen flitigt av Eriksson - snoken som ligger och gottar sig på bryggan så fort vi inte är där. Namnet? Tja, den slingrar sig och struntar i partiprogram. Vad vi kallar den envisa sädesärlan som ständigt struttar omkring på bryggan får förbli en valhemlighet.

En roddbåt drar stillsamt över fjärden, och jag minns historien om när Jussi Björling en tidig morgon hade tagit roddbåten från sin brygga på Siarö, rott över till en gammal dam som fyllde 70 år, stolpat upp till hennes lilla hus och knackat på fönstret och med all sin kraft sjungit Morgon, av Ekelöf. Damen hade öppnat fönstret till sovrummen och ropat: "Vem fan är det som väsnas så här tidigt på morgonen?" Jussi tystnar häpet. "Jasså, är det den när Björling! Slut med oväsendet och kom in så får han en kopp kaffe."

"Min sämsta recension någonsin", berättade Jussi senare. Här finns en av de finaste versionerna av Nessum Dorma, inspelad i mars 1944. Hade man tur kunde man tydligen höra den sväva ut över havet från bryggan på Siarö. Jag önskar att jag varit där och kunnat uppleva det.

Något jag inte önskar är att vara partiledare/språkrör i dessa dagar. Minns hur jag - nätterna då DN och SvD kom från tryckeriet med sina senaste opinionsmätningar - satt och inväntade telefonsamtal för att få veta hur det låg till. Ibland med skräckblandad förtjusning, ibland med bara skräck... (Det var innan man kunde gå in på nätet och kolla,,,). I natt har Hägglund, Olofsson och de rödgröna haft all anledning att känna skräck, och Åkesson skräckblandat förtjusning. Sifo, som mätt senare än SCB, pekar på att inga sädesärlor i världen kan garantera någonting... Tar ett sista dopp i det löjligt kalla vattnet. Det sägs vara bra mot smärta om inte annat. Sen får Snoken ta över. Godmorgon.

Bilden föreställer Kung Hubertus, den stiliga paddan som bebor dammen därhemma.

Tankar sittande i ett arkiv i Borlänge.

Det vanliga är att de kämpar, sliter och grimaserar sig upp i skalorna, med svetten pärlande. Man undrar vad de först skall uppnå: hjärnblödning eller höga C.

Så ser de ut, de stora tenorerna. Men Jussi Björling bytte bara fot de när han klockrent levererade sina toner, hur högt de än svävade.

Det är så jag tänker när jag sitter och gräver i arkiven på Jussi Björlingsmuseet i Borlänge på väg från Älvdalen där vi gjort föreställningen (D)elvis Presley kvällen innan. Jag är fascinerad av röster. Och två röster sticker ut: Björlings och Presleys. Kanske är det närvaron i rösten. Självklarheten. Värmen. Trovärdigheten.

Kanske mest trovärdighet. De texter man levererat var ju inte alltid, för att uttrycka sig försiktigt, så stora, men med rösten kunde de göra vad som helt just trovärdiga. De bar, hur olika de än var som sångare, inom sig en varm underklang.

Båda levde snabbt, dog tidigt. Björling hade vid 25 års ålder gjort 54 operaroller, var hovsångare vid drygt 30 och stjärna vid Metropolotan före det att han fyllt 40. Bådas hjärta tog slut, det ena påskyndat av alkohol, det andra påskyndat av piller. Båda tog stryk av kraven att alltid vara bättre än de var förra gången.

Jag tänker på hur Presley gick in i den stora studion, med alla musiker närvarande, en sen kväll och på sju minuter, levererade en fullödig inspelning av If I Can Dream. Hela orkestern hade rest sig upp och applåderat. Tårar hade runnit på kinderna hos några av medlemmarna i symfoniorkestern. Själv gick han ut och fortsatte att träna på Beethovens Månskenssonat för sig själv. 15 år tidigare hade Björling gått in på inspelningsscenen, där symfoniorkestern var på plats, och på lika kort tid, inklusive test av mikrofonen, chosefritt levererat Till Havs på en enda tagning.

Björling piskades som liten fram av sin far, och drevs som vuxen av sin hustru, från den fina världen. Presley drevs av kraven på bekräftelse, behovet att visa att en fattig mobbad sate från en håla i Mississippi kunde.

Fröken Cecila Blind

Med anledning av gårdagens opinionsmätning, och vår värderade statsministers strävan att under ytterligare fyra år leda den illustra församling så går under namnet Sveriges Regering, bifogas nedan - på begäran! - min sorgesamma betraktelse, baserad på den med vördnad ihågkomna Cornelis Vreeswijks kväde över en herr Åkares beteende visavi en ung dam, över läget.

Från Rosen-bads sal hörs dragspel och bas

och fullmånen lyser som var den av glas.

Där dansar Fredrik Reinfeldt kind emot kind

med lilla fröken Cecilia Blind.

Hon dansar och blundar så nära intill

hon följer i dansen precis vart han vill.

Han för och hon följer så lätt som en vind.

Men säg varför rodnar Cecilia Blind?

Säg, var det för det Fredrik Reinfeldt sa:

jag luktar så nytt och dansar så bra.

Som ny moderat, vid oskuldens grind,

visst kan du väl tro mig, Cecilia Blind.

Ja, orden var fina, retoriken var snygg.

Ögonen varma och rösten var trygg.

"Jag vill alla väl, är en ny moderat

är röd som en kärlek och grön som spenat."

Vet hut, Fredrik Reinfeldt, skäms gamla karln!

Dina ord är ju bara flyende flarn.

Du säger du är en ny moderat,

men bakom din mask är du gammal så klart.

Skäms, Fredrik Reinfeldt, du lurar ett barn!

Och försöker få väljare in i ditt garn.

Att ta från en fattig och ge till en rik,

det är det som du säljer i din gamla butik.

Ja, Fredrik är gammal och alls inte ny,

det ser man så tydligt inunder hans hy.

Ja, Fredrik är gammal - gammal och låst,

så Cecilia Blind, hon kan känna sig blåst.

Det är rökt... Stureplanscentern är bästa grillmästare...

Så har jag lyssnat på P1 Morgon till frukosten. Jag minns att Sören Holmberg för något år sedan sa att det var rökt för Alliansen. Och får man tro dagens stora SCB-undersökning så sitter röken i. Undrar hur borgerliga ledarsidor skall kunna förklara det, och hur Schlingmann skall förklara det. Jag kan inte på annat sätt än att Stureplanscentern är Guds gåva till de rödgröna.

Förresten: efter att ha hört det här - med moderaternas och socialdemokraternas partisekreterare - borde det vara rökt för båda blocken.

I Vetenskapsnyheterna hör jag sedan att det kan vara så att världens ormar är på väg att försvinna. Kanske det, men två slingrande arter tillkom i alla fall i det tidigare inslaget.

Nej, nu får det vara slut med ironiska elakheter. Kan läsa att 70 procent av folket tror att Prins och Hertig Daniel kommer att göra ett bra jobb. Och att det blir övervägande mulet och först uppehåll. Godmorgon!

Frank Zappa, Jimi Hendrix, Elvis Presley, Michael Wiehe, Erik Frank och Calle Jularbo. Alla spelade på Hagströms...

Invigning av nya Hagströmutställningen
Torsdag 10 juni kl 18.00
Museet, Älvdalen

Invigningstal av kommunalrådet
Myr Herbert Halvarsson och
Stefan Nykvist

Samma dag invigs även utställningen
Elvis the exhibition som kommer att finnas
på museet hela sommaren.


Kvällen avslutas på biblioteket kl 19.30
med succéföreställningen
(D)elvis Presley
med
Birger Schlaug och Fred Lane
I pausen serveras dryck och tilltugg.


Elvis med Hagströms gitarr Viking II

1+1+1 blir mindre än 3

Redan för två år sedan hävdade jag att Trekanten (S, V och MP) har allt att förlora på att kopiera de borgerliga partiernas alliansbildning.

För borgarna är 1+1+1+1 mer än 4. Men för oppositionen är 1+1+1 mindre än 3. Det är inte regeringen som är de rödgrönas främsta motståndare. Den utgörs istället av deras egen strategi. Det som borde blivit en promenadseger har man själva förvandlat till en hinderbana. Det skall bli spännande att se vad SCB:s stora mätning berättar imorgon.

Jag vidhåller att den rödgröna oppositionen vunnit på att gå fram som tre fristående partiet och inte ältat regeringssamverkan som sin främsta profilfrågan. Att det sedan är Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som drivit fram detta förhållningssätt gör inte saken bättre.

Jag vidhåller dessutom att om språkrören lagt mindre energi på pratet om krav på regeringsmedverkan före förra valet så hade de rödgröna fått majoritet redan då. Det var så litet som skiljde.

Hur som: De rödgrönas främsta motståndare är inte borgarna, utan deras egen strategi. De har låst in sig själva i en bur. Grå sossar avskyr MP, trots att dess partiledning steg för steg avsvurit sig sådant som sticker ut. Socialliberala sossar räds V, trots att de är fromma som lamm numera.

För sossarna är samarbetet än mer betungande eftersom det lär finnas sossar som uppfattat MP:s anpassning och tycker att MP leds av skarpare sossar än vad det egna partiet gör. Och Fredrik Reinfeldt lär ha stor chans att kunna skratta hela vägen fram till Rosenbad efter höstens valvaka. Tragikomiskt. Jag hoppas jag har fel.

Rappakalja

Man har alltid trott att runskrifter berättat viktiga saker om verkliga ting. Nu visar det sig att runorna ibland inte betyder någonting. Att de är rena rama rappakaljan.

Kära bloggläsare, i framtiden kommer samma konstaterande att gälla den politiska ekonomiska debatten.

Ny forskning avslöjar att det var viktigare att kunna visa att man kunde skriva runor, än att de verkligen betydde något. Allt enligt en avhandling om runstenar från institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

- Ornamentiken var minst lika viktig som innehållet, berättar Marco Bianchi som skrivit avhandlingen. Att kunna skriva var modernt, därför skrev man hellre något utan betydelse än inte alls.

Ornamentiken är minst lika viktig i den ekonomiska debatten, att svänga sig med uttryck som tillväxt, produktion och jobbpolitik är viktigare än att veta något om betydelsen. Att kunna skriva och uttala orden är modernt. Ofta slingrar sig begreppen kors och tvärs.

Ornament är ett stiliserat prydnadsmönster. Ornamentik är en utsmyckningskonst.

PS!
Bilden föreställer en socialmoderat runsten i block.
Texten lyder: "Jobbpolitik är bra, för vi måste jobba mer för att producera mer så vi kan jobba mer för att konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan konsumera mer för att få tillväxt så vi kan få mer jobb och ökad produktion av hornbågade glassögon och rostade komiker. Den som tillbringar ett liv i frihet lever i utanförskap, den som är nöjd med det han har är är sjuk, den som icke tillbringar helgen på Ullared är en samhällsfara. I Monas, Fredriks och den heliga tillväxtens namn. Denna sten restes av dess undersåtar Eriksson, Ohly, Hägg- och Björklund samt Maud. Tillägg: Ävenså Wetterstrand var behjälplig."

10 ton

Hur mycket koldioxid släpper vi som bor i Sverige ut per person? Politikerna, av alla sorter faktiskt, älskar att tala om hur mycket vi släpper ut genom vår produktion, vilket brukar resultera i siffran 5400 kg per person.

Räknar vi istället konsumtion - och räknar bort exporten - så fördubblas siffran till 10 000 kg per skalle. Denna gång uträknat av Totalförsvarets forskningsinstitut.

Egentligen inget nytt, men politiker, av alla riksdagssorter faktiskt, kommer att gömma siffran. För Sverige, Europa och Världen skall räddas genom ökande konsumtion, mer arbete, ökande tillväxt och ökande konsumtion som skall ge fler jobb så vi kan konsumera mer.

Ekologiska realiteter skall underställas ekonomiska teorier. Neoklassiska nationalekonomer och dess politiska svans är vår tids kvacksalvare.

Noteringar i gryningen: demonstration, grilldoft och Wetterstrand.

Rododendronen på norrsidan har slagit ut. Viken nere i dalen ligger blank. Göken gal i väster. Doften av grill blandas med doften av gryning.

Dags att lägga sig. Lommen önskar godnatt, eller om den önskar god morgon. Nelson spinner. Mr Lois förbereder gryningens jaktrunda. Surre slickar sina onda ben, men tycks njuta av ännu en sommar under favoritträdet, en sista sommar.

Kom hem med kvällståget från Stockholm i går kväll. Fyra packade figurer från Hallsberg skränade på tåget. Jag hade talat på Världsmiljödagen. På Sergels Torg. Demonstrationen gick olagligt från min gamla skola (Norra Latin), med bara vita banderoller var meningen. Men Ung vänster kunde givetvis inte låta bli att att komma dragande med röda plakat. En del är sig själva nog bakom orden om solidaritet.

Hur som: förvånansvärt mycket folk. Träffade på några gamla miljöpartister. Och några unga. Vi talade om kvällspressens jakt på Wetterstrand. De jagar skandaler - mediernas logik är ju att den man lyft skall man avsätta. Det lär komma några artiklar endera dagen. Om man hittat nåt att koka något på. Åsa Domeij slog igenom så nära inpå valet 1988, att henne hann man bara lyfta. Med rätta.

Två böcker om Wetterstrand kommer före valet; i en av dem berättar hon själv. Men vad kvällstidningen med getingar har att komma med vet man inte. Sant eller osant. Vinklat eller ovinklat. Jagat har man, men fäller man bytet? Jag känner hur magen knyter sig. Känner igen känslan från min egen tid som språkrör. Undrar hur Wetterstrand känner. Det är som att gå i mörker och inte veta om det står någon bakom hörnet för att drämma en i skallen så man stupar. Jag kom lindrigt undan. Men magsår blev det likt förbannat. Medierna trampar ju bara på när de fått för sig något, när de trampat färdigt går de vidare. Medan den som trampats på får sår som aldrig läker.

Det säga att tiden läker alla sår. Så är det inte. Men den kan möjligen förvandla såren till en god historia.
Bilden föreställer Kisel, eller som han heter vid mer högtidliga tillfällen: Mr Lois. Bild: Hannisen.

Världsmiljödagen - tragik eller hopp?

Med allt större besvikelse och frustration har jag följt den partipolitiska debatten inför hösten val.

Jag kan förstå att det kan kännas befriande – i en valrörelse som kännetecknas av utspel, fragmentering och snabbt temp - att fly från frågor som kräver samtal och analys snarare än utspel och slagordsdebatt. Men det vore olyckligt, för att inte säga förfärande, om debatten om vår färd mot framtiden handlar om färdmedlets design istället för om vart vi är på väg och varför. De politiska blocken har hittills inte gett några svar på det sistnämnda.

Det är ingen överdrift att påstå att den politiska debatten förs med Janusansikten. Man hävdar att man vill lösa klimat- och miljöproblem med långtgående åtgärder, men samtidigt uppmanar man till ökad konsumtion, ökad produktion, mer arbete och ökande varuflöden som de facto tär på såväl klimat som miljö.

Inför Köpenhamnsmötet var man engagerad i klimatfrågan och krävde omställning inom en rad olika områden. Efter Köpenhamnsmötet är det återigen frågor om justeringar av skattesatser, bidrag, avdrag och jobbpolitik – allt i syfte att öka konsumtion och tillväxt - som dominerar. Det kortsiktiga perspektivet dränker det långsiktiga. Detta är oförsvarligt.

Det finns alla skäl i världen att politikerna lyfter sig från kortsiktiga plånboksfrågor och mer eller mindre egocentriska särintressen för att svara på frågor av större art: Vad gör vi nu när vi lagt en god materiell grund att stå på? Blir vi mer tillfredsställda genom att ständigt öka varuflödet genom samhället? Ska vi fortsätta in i Tillväxt- och konsumtionssamhället? Eller bör vi växla om, ta ett steg in i det som kan kallas Utvecklingssamhälle och där vi söker välfärd på djupare sätt än genom ekonomiska volymökningar och snabbare konsumtionsflöden?

Förmodligen är det inte bara en fråga om vad vi vill. Utan om vad vi måste. Vi blir allt fler människor på vår planet, och befolkningstillväxten kommer att fortgå i flera årtionden. Vi blir också allt fler som konsumerar i allt hastigare tempo.

Vi i den redan materiellt rika delen av världen lever på ett sätt som alla inte kan leva. Vi utgör dessutom ett mönster för många andra. Det ställer krav på oss. Vi kan inte förlita oss på att tekniska innovationer löser de miljö- och klimatproblem vi står inför. De energi- och miljövinster vi gör genom att tillverka våra saker mer effektivt äts nämligen upp av att vi blir allt fler som konsumerar allt mer - och i allt snabbare takt.

I regioner där människor lever i fattigdom och på låg materiell nivå – till och med så låg att inte ens basbehoven blir täckta – är det nödvändigt med ekonomisk tillväxt. Precis som det varit nödvändigt för oss i Sverige. Men i länder där vi nu nått en god materiell bas är det både nödvändigt och önskvärt att samtala om hur vi kan behålla välfärd och skapa utveckling utan evig tillväxt och ständigt ökande materiell konsumtion.

Som grund till samtalet om hur vi tar oss vidare från konsumtions och tillväxtsamhället bör rapporten Välfärd utan tillväxt från den brittiska regeringens Hållbarhetskommission kunna fungera. Man påpekar att den globala BNP har femdubblats sedan 1950 och att den, med nuvarande utvecklingstakt, skulle komma att åttiofaldigast fram till nästa sekelskifte. Fram till dess riskerar tillväxten leda till kollaps för ekosystemen. Budskapet från kommissionen kan tyckas skrämmande för många, men upplevs nog som hoppfullt för än fler: nästa steg för de materiellt rika länderna är sänkt arbetstid, minskad konsumtion och utveckling av andra delar av samhället än de materiella.

Genom att de politiska blocken inte tar i dessa frågor fråntar man sig inte bara sitt ansvar utan man misstror människors förmåga att tänka längre, mer ansvarsfullt och mer hoppfullt. Jag är övertygad om att många, kanske de flesta, människor känner att man är fångar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare och där de ständiga kraven är att varva upp, växla upp och snurra allt fortare. Hur rika vi än blir tycks vi ändå vara för fattiga för att inte tvingas springa fortare. Just detta kännetecknar tillväxt- och konsumtionssamhällets senaste fas. Och det är absurt.

Jag är övertygad om att en debatt om en annan samhällsutveckling skulle vinna många människors gillande. Och vad mer: jag är övertygade om att det är nödvändigt om vi skall klara de stora globala miljöproblem som är under växande och därmed kunna se såväl människor i materiellt fattiga länder som kommande generationer i ögonen.

När nödvändighet och önskvärdhet går hand i hand borde det inte finnas någon anledning för de politiska partierna att undandra sig debatt. Likt förbannat gör man det. Därmed tar man inte sitt ansvar vare sig som opinionsbildare eller som beslutsfattare. I detta ligger en tragik. De nuvarande politiska partierna i riksdagen klarar inte av sitt mest grundläggande uppdrag.

Följden av det kan bara vara två: antingen ändrar man sig, eller också kommer nya partier att ta vid där de gamla brister.

Borgarnas mifflande med idrottskonto

Nu ska Alliansen införa så kallat idrottskonto, det vill säga att också idrottskvinnor och idrottsmän skall kunna sätta in sina inkomster på ett konto - och sedan skatta för dem när de tar ut pengarna.

Men redan för tio år sedan fanns det majoritet i riksdagen för att införa detta. Men så blev det inte. Av borgerliga partitaktiska skäl. Så här var det:

Under min sista tid i riksdagen - det var tio år sedan - satt jag i skatteutskottet. Borgare hade under många år, i därför lämpliga situationer, hävdat att man ville införa idrottskonto för att inte idrottsstjärnor, med stora inkomster under några få år, skulle fly landet av skatteskäl. Allt medan de elaka socialisterna stoppade dylikt och därmed skrämde iväg våra stjärnor till Monaco.

Borgarna hade till och med låtit några av sina riksdagsledamöter lägga så kallade alibimotioner i frågan - meningen var aldrig att motionerna skulle gå igenom i riksdagen, man skulle inte ens rösta för dem. Men det skulle ju se fint ut, och man kunde spela upp sitt intresse inför idrottsrörelsen. Och politiskt dåligt insatta sportjournalister skulle man ju alltid kunna lura...

Hur som helst: Jag stödde en sådan här alibimotion i skatteutskottet och oro utbröt på den borgerliga sidan, speciellt upprörd blev centerpartisten. Han blev faktiskt förbannad. Det var nämligen en centermotion jag stödde. Eftersom jag var vågmästare i utskottet skulle vi kunna få majoriet med mp,c,fp,kd,och m. Men borgarna klarade inte av detta. Skulle man driva igenom det skulle man ju inte kunna låtsas vilja driva igenom det i nästa valrörelse...

Se där ett litet minne från åren i den politiska manegen... Så det är inte borgarnas förtjänst att det nu införs, det är deras fel att det dröjde tio år.

Varför en bild på en platta med Elvis? Jo, dels spelar han idrottare i filmen Kid Galahad, dels tillhörde han dem som betalade in mer skatt än han behövde med argumentet att hans manager inte villa ha med skattemyndigheterna att göra... Från filmen är förresten den här låten - appropå våndorna med att bosätta sig där skatten är låg.