Tankar sittande i ett arkiv i Borlänge.

Det vanliga är att de kämpar, sliter och grimaserar sig upp i skalorna, med svetten pärlande. Man undrar vad de först skall uppnå: hjärnblödning eller höga C.

Så ser de ut, de stora tenorerna. Men Jussi Björling bytte bara fot de när han klockrent levererade sina toner, hur högt de än svävade.

Det är så jag tänker när jag sitter och gräver i arkiven på Jussi Björlingsmuseet i Borlänge på väg från Älvdalen där vi gjort föreställningen (D)elvis Presley kvällen innan. Jag är fascinerad av röster. Och två röster sticker ut: Björlings och Presleys. Kanske är det närvaron i rösten. Självklarheten. Värmen. Trovärdigheten.

Kanske mest trovärdighet. De texter man levererat var ju inte alltid, för att uttrycka sig försiktigt, så stora, men med rösten kunde de göra vad som helt just trovärdiga. De bar, hur olika de än var som sångare, inom sig en varm underklang.

Båda levde snabbt, dog tidigt. Björling hade vid 25 års ålder gjort 54 operaroller, var hovsångare vid drygt 30 och stjärna vid Metropolotan före det att han fyllt 40. Bådas hjärta tog slut, det ena påskyndat av alkohol, det andra påskyndat av piller. Båda tog stryk av kraven att alltid vara bättre än de var förra gången.

Jag tänker på hur Presley gick in i den stora studion, med alla musiker närvarande, en sen kväll och på sju minuter, levererade en fullödig inspelning av If I Can Dream. Hela orkestern hade rest sig upp och applåderat. Tårar hade runnit på kinderna hos några av medlemmarna i symfoniorkestern. Själv gick han ut och fortsatte att träna på Beethovens Månskenssonat för sig själv. 15 år tidigare hade Björling gått in på inspelningsscenen, där symfoniorkestern var på plats, och på lika kort tid, inklusive test av mikrofonen, chosefritt levererat Till Havs på en enda tagning.

Björling piskades som liten fram av sin far, och drevs som vuxen av sin hustru, från den fina världen. Presley drevs av kraven på bekräftelse, behovet att visa att en fattig mobbad sate från en håla i Mississippi kunde.