Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Militär. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Militär. Sortera efter datum Visa alla inlägg

måndag 22 september 2014

MP skriver ett nytt kapitel - det sista?

Jag såg Agenda igår. Ska Miljöpartiet administrera militär upprustning och beslut om tio nya JAS-plan? 

Tja, det var väl det som sades mellan raderna när partisekreteraren intervjuades. "Vi skriver ett nytt kapitel", meddelar Miljöpartiets partisekreterare. Han kunde sagt: "Vi är på väg att skriva vårt sista kapitel..." 

Partiets första språkrör Per Gahrton hamnade i fängelse för sin vägran att göra repövning som svar på beslutet om att bygga ett nytt jakt- och attackplan, JAS. Vi var några som skrev på ett upprop, publicerat i DN, med innebörden att vi skulle vägra repövningar som protest. Miljöpartiet har rötter i bland annat fredsrörelsen. Att vara del av den militära upprustningsspiralen var en total otänkbarhet. Lika otänkbart som att administrera ny kärnkraft eller stå på barrikaderna för att försvara dogmerna som predikar ekonomisk tillväxt.

Nu förbereds skrivande av sista kapitlet... Det blir gärna så när begäret efter att sätta statsråd och statssekreterare i sina cv smyger sig in i den del av hjärnan som är sugen på karriär snarare än värderingar.

Tillsammans med det sämsta tänkbara socialdemokratin - ledd av Stefan Löfven - när riksdagen har den sämsta sammansättningen på årtionden, när varje möjlighet att bryta de system, strukturer och normer som partiet bildades för att bryta är totalt omöjligt. Då sitter MP i regeringsförhandlingar för att skriva ett kapitel. Efter en valkampanj när snart sagt varje uns av grön ideologi tonades ner och målet var triangulering och kostymering för att inte sticka ut. Som om det var tanken på Miljöpartiet!


Den försvarspolitiska debattören Annika Nordgren Christensen fanns också med på ett hörn i gårdagens famösa Agenda. Annika är Miljöpartiets tidigare försvarspolitiska talesperson som under sina år i riksdagen med mild hand övertygade mig om att militären snarast borde avvecklas. Nu förordar hon upprustning, svenskt medlemskap i Nato och är ledamot av Krigsvetenskapsakademien.

Annika föreslår att att de nyvalda i riksdagens försvars- och utrikesutskott skall kallas till ett krigsspel, grundat på Högkvarterets ståndpunkter om vad resurserna räcker till om vi utsätts för "den sortens påverkansoperationer och krigföring vi ser i Ukraina".

Tankegången känns igen från den traditionella spiralen för upprustning. Själva skräckbilden som man vill plantera är att Ryssland, under överbefälhavare Putin, kastar sig över Sverige för att lägga beslag på skogar, vattendrag och kvarvarande industriverksamhet i syfte att inte bara göra Skavsta flygplats till rysk militärbas utan också sjösätta den råa kapitalism - eller om det är smygkommunism - som numera präglar landet i öster.

Vankelmodiga politiker - som sätter fingret i luften efter att bedömt vad SvD och övrig press kan skapa för opinioner - kastar sig över excelbladen och fyller i nya miljarder i kolumnen för Militär Upprustning. Det tycks komma att gälla även MP, om jag förstod partisekreteraren i gårdagens Agenda. Allt medan SVT:s nyhetsprogram Aktuellt inkallar en så kallad expert som iklädd jägarbyxor - och med kragen uppfälld - meddelar att här krävs svensk militär upprustning. Allt annat är livsfarligt.


För att motivera för partiets medlemmar varför partiets statsråd kan komma att besluta om ökade anslag till militären, pimpade med tio nya JAS-plan, lär väl partiets nuvarande ledning gå på Annikas strategi. (Petitesser som att berätta att Rysslands åt helvete för stora militärbudget är en sjundedel av USA:s, knappt hälften av Kinas och "bara" drygt hälften av vad EU:s kärnländer Tyskland- Frankrike- Storbritannien passar liksom inte in i bilden.)


I tidskriften Försvarets Forum meddelar Annika följande: "Den, eller de, som kanske heller ser besparingar håller i rådande klimat truten i ren självbevarelsedrift".

Självbevarelsedrift har aldrig varit något som jag och likasinnade värnat speciellt mycket. Vare sig när det gällde de pompösa angreppen från industrin när vi krävde att klor skulle avvecklas, eller från bilindustrin när vi krävde avgasrening eller från militären när vi - på den tiden inkluderade "vi" även Annika - drog en fredlig lans för avveckling av vapenbeställningar som drog undan resurser från skola och vård när 90-talskrisen var som värst.

Självbevarelsedriften tystar kanske den som tänker mer på sitt CV än sina värderingar.

På sin blogg undrar Annika vilken "skruv det tar den här gången" och syftar på de ryska militära plan som kränkte svenskt luftrum för en tid sedan precis efter det att Sverige - utan större politisk debatt - undertecknat ett "värdlandsavtal" som innebär att Nato erbjuds att transportera och handha militär och militärt materiel i vårt land.

En infrastruktur för detta byggs upp för att logistiken skall fungera så att allt från vapen, stridsammunition och flyg till mat och persedlar kan hanteras och transporteras i svenskt land- luft- och havsterritorier. Hamnar, flygfält och markområden ställs till förfogande efter ett enkelt beslut. Därefter ska trupperna förflyttas fram till det tänkta insatsområdet.

Frågan är nu: Gagnar det vår säkerhet att öppna upp landet än mer för Nato på detta sätt? Eller bidrar det till ökad osäkerhet? Är det en brandvägg vi bygger upp - eller en krutdurk?

Varför skickar Ryssland in militära plan i svenskt luftrum för att provocera och bryta mot anständighet? Kan svaret vara att det är en provokation som svar på en provokation som är svar på en provokation som är svar på en provokation som är svar på en icke-militär provokation som i sig är svar på en adrenalinstinn maktkamp från båda sidor om ett handelsavtal som borde varit en bro istället för en konfliktskapare.

Hur som helst: Så här fungerar den där förbannade spiralen som gör oss allt mindre mottagliga för tankar längre än kalibern på ett pansarskott.

Ska Sverige vara en del av kraften i spiralen eller ska vi stiga av och hävda att det kan gå åt helvete om alla låter sig transporteras genom spiralen utan att veta var den slutar.

Ska vi spela krigsspel på temat att Ryssland utsätter oss för "den sortens påverkansoperationer och krigföring vi ser i Ukraina", springa i upprustningstangentens riktning och bli del i den helvetesspiral som så lätt blir självgående.

Det är egentligen det saken handlar om.

Det är det som de tilltäppta trutarna bör tala om istället för att låta sig tystas av ren självbevarelsedrift i en tid när enögdhet är på väg att bli norm. I en tid när det bakom de stängda dörrarna planeras för sista steget in i Nato. I en tid när partier av populistiska skäl - eller av karriärskäl - inte vågar säga nej till mer pengar till Högkvarteret.

I en tid när SVT:s nyhetsprogram Aktuellt inkallar så kallad expert - som iklädd jägarbyxor och med kragen uppfälld - meddelar oss att här krävs svensk militär upprustning. Allt annat är livsfarligt.

Själv hävdar jag - naivt eller inte - att det livfarligaste vi kan göra är att täppa till trutarna medan de som springer i helvetesspiralen ropar i stackato.


Vi som anser att svenska politikers agerande snarare minskar säkerheten - genom att Sverige plötslig kan uppfattas som potentiell aktiv fiende till Ryssland i takt med att vi upplåter mark, luft och hav till Natos infrastruktur - blir förstås bekymrade över hur argumentationen går. I grunden handlar det om att säkerhet innebär att försvara vår demokrati från angrepp.

Att göra sig till potentiell måltavla som logistikserviceland för Nato kan tyckas strida mot ökad säkerhet.

Att dessutom låta mer av offentliga sektorns medel gå till militär upprustning kan tyckas försvaga försvaret mot den demokrati som är så beroende av fungerande skola, fungerande rättssystem och fungerande tilltro till sociala trygghetssystem.

De flesta av oss vet - åtminstone om vi gräver lite i minnet - hur illa Sverige drabbades under 90-talskrisen när nedskärningarna i skola och trygghetssystem medförde många av de problem vi fortfarande lever med.

Natos prisnivå på medlemskapet innebär att försvarsanslaget bör uppgå till 2 procent av BNP, vilket i så fall skulle innebära bortåt 80 miljarder kronor, det vill säga en ökning med nästan 40 miljarder årligen. Vilket skall sättas i relation till valdebattens stora stridsfrågor som ofta handlade om några få miljarder... Miljöpartiets skolsatsning visade sig, när retoriken klätts av, bestå i knappt 200 kronor i månaden mer i lön till lärare. (På tio år skulle det bli 2000 kronor utöver de vanliga förväntade löneökningarna)


Brandvägg, är ett ord som ofta används av de som förordar såväl ökade militära anslag som Natomedlemskap. Brandvägg... smaka på ordet! Det låter ju fint. Kan man tycka.

Men frågan som måste ställas är ändå om inte det värdlandsavtal - med det låtsasgömda målet att bli medlem i Nato och få möjlighet att exportera mer militärt materiel - som Sverige tecknat snarare har likheten med en krutdurk än en brandvägg. Om nu det som upprustningens vänner menar väntar bakom hörnet: en Ukrainasituation i Östersjöområdet.

Frågan är om något politiskt parti nu vågar stå upp för idén om nedrustning snarare än upprustning. Eller om de som egentligen anser det vara den rimligaste vägen känner sig tvingade att "hålla truten av ren självbevarelsedrift".

Allt medan Sverige leker följa John på den spelplan där upprustningsindustrins och upprustningssprialens egna domptörer återupprättar de spelregler som de tydligen så förtvivlat saknat sedan Berlinmurens fall.

onsdag 25 november 2020

Krig och fred...

Tillsammans med Harald Nordlund (f.d riksdagsledamot i det som då hette Folkpartiet) och Valentin Sevéus (ordförande i Svenska Fredsrådet) skriver jag i Dala-Demokraten om de ökande spänningarna och den ökande militariseringen i vårt närområde. Är der rimligt att använda det ryska agerandet i Georgien och Ukraina som skäl för att måla upp hotbild mot Sverige? Historia och omständigheter är minst sagt olika. Ändå är det skäl för de nya miljardsatsningarna på militär upprustning.

Här ett utdrag:

"Fler krigsövningar, mer vapeninköp, mer krigsretorik, mer militärpolitik i stället för fredspolitik gäller för både Ryssland och Nato. Lika illa är det hos den tredje stora parten, USA:s militär-politiska etablissemang, den makt som Sveriges befolkning nu på grundval av en fördomsfull militär analys förväntas söka sin trygghet hos.

Finland tillåter inte att finländskt territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater, en lärdom från andra världskrigets tid med då förekommande finskt-tyskt militärt samarbete. Men att hålla Sverige fritt från främmande vapen och militärstrateger är inte den väg Sverige valt. Tvärtom. 2016 års värdlandsavtal med Nato har givit amerikansk militär inflytande över och insyn i all svensk militär verksamhet. Nato-generalen Vollmers och hans amerikanska kollegors makt är sådan att DN:s politiska kommentator anser sig kunna konstatera att "den sista illusionen om Sveriges alliansfrihet faller nu" (DN 21/10)."  

Hela artikeln finns här.

fredag 1 oktober 2021

Må ingen åter hamna under tunnelbanan...

När Ida Westermann från Norwegian university of science and technology på en presskonferens på Sjöhistoriska museet i Stockholm redogjorde för att metallurgisk analys visar att delar av Estonias bogvisir varit utsatt för temperatur på 1200 grader så framkallar det förstås många frågor. Som kräver svar. Skriver i krönikan:

"Sanningen om vad som hände den där natten, och den efterföljande tiden, kan vara harmlös om än nationellt pinsam. Men den kan också vara allt annat än harmlös.

Jag är övertygad om att de som vet sanningen finns. Och att än fler vet vilka dessa är.

Må ingen hamna framför ett framrusande tunnelbanetåg på det sätt som krigsmaterielinspektör Algernon gjorde den 15 januari 1987 efter det att Bofors vapensmuggling avslöjats."

Läs hela krönikan här:


SvD har på följande sätt redogjort för militära transporter på Estonia: 

"När Sovjetunionen föll samman öppnades en guldgruva av militär utrustning för den som kunde betala. M/S Estonia blev den enkla rutten ut. Fortfarande dröjer sig obesvarade frågor om militära transporter på fartyget kvar. Vad var det egentligen som hände?

Katastrofen inträffade 20 månader efter att M/S Estonia hade satts i trafik mellan Tallin och Stockholm i februari 1993.

På den nya rutten över Östersjön blev fartyget en symbol för Estlands och övriga baltiska staters nyvunna frihet efter Sovjetunionens upplösning och fall. I det som nu var Ryssland var tillståndet laglöst och kaotiskt. Militär information och vapen bjöds ut till försäljning för den som kunde betala.

För underrättelsetjänster i väst var det en guldgruva. Estonia blev en enkel väg in och ut både för myndigheter och privata aktörer som ville föra ut det som låg och väntade på nya ägare i gamla övergivna militärförråd från Sovjettiden.

Rykten om att Estonia utnyttjades för att transportera militär materiel från Estland till Sverige var i svang redan en kort tid efter olyckan.

Bekräftelsen dröjde till 2004. Tio år efter Estoniakatastrofen rapporterade SVT:s Uppdrag granskning att det varit så. Veckorna före haveriet fraktades det militär elektronik ombord på fartyget. Däremot inte under själva olycksnatten.

På den svenska sidan hade tulltjänstemännen fått order uppifrån om att släppa igenom transporter från Försvarsmakten utan kontroller när Estonia kom in till kaj i Stockholm, enligt ett hemligt avtal mellan Försvarsmakten och Tullverket.

Senare kom det fram att avtalet skrevs under redan i februari 1992 och hade varit i kraft i 30 månader när Estonia förliste. Tullverkets generaldirektör Ulf Larsson bekräftade i TV 4 Nyheterna att rörde det sig om ”tullklarering av särskild materiel” och att det hade pågått militära leveranser på fartyget under en längre tid.

Försvarsmakten hade alltså agerat mycket snabbt när Sovjetunionen var på väg att upplösas och formellt upphörde att existera den 31 december 1991. Bara sex veckor senare hade militären ett avtal undertecknat och tullens välsignelse att föra in det man hade införskaffat på andra sidan Östersjön till Sverige utan komplikationer.

Uppgifterna om militära transporter kom som en chock för överlevande och anhöriga. Informationen var uppenbarligen känd i en ganska bred krets vid två myndigheter men hade ändå inte offentliggjorts med hänvisning till sekretess.

Oavsett om militärtransporterna hade med olycksorsaken att göra eller inte påverkade det förtroendet för den officiella haveriutredningen och viljan att få fram sanningen om Estonia.

När trycket den gången ökade på den dåvarande S-regeringen under Göran Persson tillsattes en särskild utredning om militära transporter på fartyget. Utredare blev hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, som senare också skulle granska hur regeringen agerande i samband med tsunamikatastrofen på annandag jul 2004.

Uppdraget från regeringen var ”att klarlägga huruvida Försvarsmakten eller Försvarets materielverk transporterat försvarsmateriel ombord på M/S Estonia under september månad 1994” och klargöra om det i så fall hade haft ”explosiv beskaffenhet” – och indirekt om det hade haft med olyckan att göra.

Redan på det är stadiet var utredaren bakbunden av sina snäva och tydligt avgränsade direktiv. Det som skulle undersökas var om statliga svenska försvarsmyndigheter transporterat militär utrustning på Estonia – inte om någon annan gjort det, till exempel utländska underrättelsetjänster, privata företag, kriminella nätverk eller en kombination. Den frågan ingick inte i uppdraget och är fortfarande inte besvarad.

I klartext betyder det att vem som helst kan ha genomfört militära transporter på Estonia under olycksnatten utom två svenska försvarsmyndigheter.

Slutsatsen i Hirschfeldts utredning blev att Försvarsmakten genomförde militära transporter på Estonia en respektive två veckor före haveriet, den 14 och 20 september, men inte under olycksnatten. I båda fallen fraktades ”elektronisk utrustning” som inte var explosiv eller hade anknytning till något vapensystem.

Vad Hirschfeldt grundade sina slutsatser på går inte att kontrollera i efterhand. Bakgrundsmaterialet förstörde han på eget initiativ när arbetet var avslutat, rapporterade TV 4 Nyheterna ett par år senare. Motiveringen var att han ansåg att det ingick i uppdraget.

2006 anmälde dåvarande riksdagsledamoten Lars Ångström (MP) Estoniaärendet till justitiekanslern, JK.

Han tog också upp en annan omständighet: de avsågade räcken som dokumenterades av en undervattenskamera vid olycksplatsen av den internationella haverikommissionen som utredde förlisningen: ”Ombordkörningsrampens räcken finns filmade avtagna och slängda på havsbotten en bit från vraket.”

I sin anmälan kopplade Ångström räckena till militära transporter: ”Antingen så har en tredje part genomfört hemliga operationer på Estonias lastdäck med Försvarsmaktens godkännande. Eller så har Försvarsmakten själv tagit sig in på lastdäcket.” Uppgifterna tillbakavisades kategoriskt av dåvarande ÖB Håkan Syrén.

Faktum kvarstår att rampens räcken var avsågade. ”Vi vet att någon med omfattande undervattensresurser i hemlighet tagit sig in på lastdäcket omedelbart efter förlisningen”, skrev Ångström i sin anmälan till JK.

Han hävdade också att det kunde finnas mer information i hemliga arkiv hos den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten Must och den mest hemliga delen av verksamheten: KSI, Kontoret för särskild inhämtning.

”Det första arkivet innehåller vanligt hemligstämplat material. Det andra innehåller kvalificerat sekretessbelagt material vars stämplar har dubbla ramar. Men det finns ett tredje arkiv bortom de två första, det så kallade nummerarkivet, där hemligstämpeln är grön. Där ligger frågorna inte sorterade under rubriker utan i nummerordning”. Kravet var att undersöka arkiven.

När Estoniadokumentären hade sänts i höstas kallades försvarsminister Peter Hultqvist (S) till försvarsutskottet för att svara på ledamöternas frågor om det förekommit militära transporter och vad som fanns i hemliga arkiv. Mötet på eftermiddagen den 5 november 2020 tillförde inget i sak enligt närvarande personer.

Hultqvist svara konsekvent genom att upprepade gånger citera samma stycke ur Johan Hirschfeldts utredning från 2005:

”Det har i utredningen inte framkommit några uppgifter som ger anledning att anta att Försvarsmakten vid något annat tillfälle under september månad 1994 än den 14 respektive 20 transporterat försvarsmateriel med M/S Estonia”. Lika lite som tidigare gavs det besked om någon annan hade gjort det.

På frågan om det kan finnas mer upplysningar om förlisningen i militära arkiv svarade försvarsministern: ”Inte vad jag vet”.

Slut på vad SvD skrev.  
Många frågor fanns från början. Professor Ida Westermanns redogörelse för hur delar av Estonias bogvisir blivit upphettade till 1200 grader gör inte att frågorna blir färre. Statens haverikommissionen har fått något att bita i.

Observera att en detonation kan ha skett både före och efter det att Estonia förlist. Skedde den före så är det förmodligen inte tillräckligt för att fartyget skulle sjunka. Frågorna blir allt fler. Det vore onekligen bra om en från de inblandade nationerna oberoende undersökning skulle göras.

lördag 15 november 2014

U-båtsjakt: "Vi vill inte få målträff..."

Trots neddragna försvarsanslag så har tydligen Försvarsmakten lyckats bättre den här gången än förra gången det talades om u-båtar i skärgårdarna. 

Förra gången, på 80-talet och med stort försvarsanslag, lyckades man inte hitta bevis. Nu, med neddraget anslag, lyckas man så långt att ÖB anser att det är "tvärtydligt" att det funnits främmande militär ubåt. Vi får hoppas att det inte är en anka. Vi har ju erfarenhet av minkar.

På frågan i radions Studio Ett om man hade kunnat stoppa ubåten får vi svaret från ÖB (knappt 12 minuter in på intervjun): Försvarsmakten ska inte sänka u-båten, man skall få den till ytan för att förhöra besättningen, "det har inte funnits förutsättningar att gå till vapenmakt" - vilket ÖB förtydligar, efter en följdfråga, med att man vill tvinga upp till ytan men inte få målträff, det vill säga ingen från främmande makt skall bli skadad eller riskera sitt liv.

I så fall kan vi ju lägga ner militären och låta kustbevakningen ta hand om alltihop.

För det första uttalade sig ÖB således aningen lurvigt som svar på frågan. För det andra: om man nu menar allvar, varför går man inte till vapenmakt? Är man verkligen så ömsint mot den lede fi från öster? Eller är man rädd för att något annat än ryssar flyter upp till ytan?

Sannolikheten att det idag skulle vara Nato-ubåt är förvisso betydligt mindre (idag samövar Sverige med Nato titt som tätt, ställer stora delar av Norrland till dess förfogande för krigsövningar) än på 80-talet. Då kunde man - precis innan såväl ubåtsjakten som Carl Bildts bestämda uppfattning om att det var Sovjetunionen - läsa i Marinstabens tidning Marin Nytt om att den svenska skärgården var en  "motorväg för Natoubåtar". Detta tystades snabbt ner.

Visserligen är jag allt annat än entusiastisk över militären och Försvarsmakten men om vi nu ändå har ett militärt försvar nog skulle man gå till "vapenmakt" om man anser att militär främmande ubåt gömmer sig i skärgården?

Storleken på farkost man nu anser sig ha bevis för tycks vara hemlig, antalet är dessutom oklart, med det är "tvärtydligt" att ubåt varit inne.Vilka länder som har denna typ av farkoster och kunskap känner man inte till (!!), man har tydligen fått besked från Natoländer att det inte är de som varit inne, vilket dessa självfallet hade erkänt utan omsvep om så varit fallet (sic!).

Carl Bildt pekar ut Ryssland som vanligt. Det gjorde han, som sagt, i samband med Hårsfjärden på 80-talet också, vilket efteråt ifrågasättes. Vi får vara glada över att han inte är utrikesminister längre.

Presskonferensen igår medför en hel del funderingar rent allmänt: Försvaret har drygt 40 miljarder till sitt förfogande, på femton år har man inte lyckats få fram en helikopter som kan fungera i ubåtsjakt. Man gjorde upphandlingen av helikoptrar 1999 och de finns inte för nyttjande förrän om flera år - det gäller såväl helikoptrar för markoperationer som sådana som utrustas för u-ubåtsjakt. Det hela tycks mig lika patetiskt som när man skickade soldater till Afghanistan med Toyota Landcruisers utan splitterskydd (!!!!) att använda på farliga uppdrag.

Frågan är hur Försvarsmakten fungerar - frågan är om man inte i det lilla svenska "militärpolitiska komplexet" är mer intresserade att med skattemedel hålla försvarsindustrin under armarna än att kosta på svenska soldater splitterskydd...  

Ibland undrar jag, samma sak som Malin Siwe gjorde för några år sedan på DN:s ledarsida, om det inte vore bättre att lägga ner alltihopa och börja på ny kula. Hon skrev: "Varför inte göra något radikalt? Lägg ner hela försvaret, säg upp de anställda, också tjänstemännen i försvarsdepartementet och politikerna i utskottet. Låt en grupp utvalda börja med ett tomt block. Rita fritt och rita för att det skall bli rätt och rationellt".

Tillbaka till den aktuella ubåtsjakten:  Frågan som uppkommer av att ÖB svarat så fluffigt på frågan om man kunnat använda vapenmakt den här gången: är det rimligt att militären tydligen inte ville stoppa främmande ubåtar med vapenmakt? Trots min allmänt kritiska hållning till militär verksamhet anser jag inte det. Har vi nu en militär försvarsmakt, högkvarter och hela biddevippen så har vi väl detta för att markera och inte bara för att ge tillfälle att sätta uniform på en massa människor och pryda dessa med stjärnor för att markera hackordning och pynta med färgglada hedersbetygelser för att visa att vi hedrar dem?

Om jag förstår det rätt avser man att använda vapenmakt nästa gång. Mellan raderna tycker jag mig dock höra: om det nu inte får ett alltför stort politiskt pris och om inkräktaren är av rätt sort...

Kanske bäst ändå att låta Kustbevakningen få ökade resurser och ta över... Man kanske hade lyckats skaffa fram helikoptrar till och med.

måndag 3 januari 2011

Godmorgon, första vardagen då vi åter kan vara trygga...

Nordic Battle Group: Ad omnia paratus - Beredd till allt.

Måndag morgon, första vardagen då vi kan känna oss trygga, då världen återigen ser ljuset från Norden. Sverige har, i uppseendeväckande mediaskugga, tagit på sig uppdraget att leda EU:s stridsgrupp. 

Nu ska stridsgruppen med 1600 svenska soldater kunna sättas in "nästan vart som helst i världen om EU så beslutar". 

"Den styrka som Sverige leder heter Nordic Battlegroup och är en viktig del för att stärka fred, frihet och demokrati i såväl Sverige som andra delar av världen", meddelar Försvarsmakten stolt. "Nu har vi börjat lösa vår huvuduppgift - att stå i beredskap till EU:s förfogande", säger styrkans chef Force Commander brigadgeneral Stefan Andersson.

Här hemma hålls ställningarna via kamouflageklädda stjärnbeströdda befäl som i vanlig ordning spatserar omkring i korridorerna på Högkvarteret redo att ta beslut i enlighet med militär logik. Beslut som i modern tid lett till svarta ekonomiska hål, inkompetenta beslutsunderlag, kaotisk oreda då man skall lämna underlag till politiker, avsaknad av helikoptrar och kontinuerligt utflöde av vapen och ammunition från militära upplag till såväl kriminella ligor som mer privata våldsverkare. Ett av de mer dramatiska ingreppen svensk militär direkt gjort på svenska mark utfördes i Falun 1994, då sju medborgare mejades ner av ett frustrerat befäl utrustat med en styck Ak 5 och fem magasin med sammanlagt 150 patroner.

För övrigt kan man läsa en intressant artikel om svenska soldater i Afghanistan i förra veckans nummer av Fokus.


PS!
I lumpen var jag placerad i Vaxholm, som underbefäl, och där inleddes min bana som djupt kritisk till militär verksamhet, militära strukturer och militär inkompetens. Dumheten tycktes vara en dygd för befälen. Under min första vända i försvarsutskottet 1988-89 blev jag närmast chockad över det jag såg och hörde, under min andra vända i riksdagen då budgetförhandlingar blev vardagsmat tappade jag den sista unsen av tilltro till militären.

fredag 28 april 2017

Fredsmotion avslås av MP:s partistyrelse som om den vore språkrör för regeringen

Liberalerna säger förstås också nej till fredsminister...
I en motion till MP:s kongress föreslås att partiet skall ställa sig bakom kravet på en fredsminister. Motionen, lagd av bland annat Annika Lillemets, stöds av över 200 medlemmar förutom en rad lokalavdelningar och distrikt.

Partistyrelsen avslår motionen, man argumenterar snarare utifrån regeringens synvinkel än utifrån Miljöpartiets. 

Således påstår man - trots att man ställt sig bakom värdlandavtalet med Nato och att detta i höst skall övas genom att 1000 amerikanska soldater bjuds in till den stora militärövningen på bland annat Gotland - att "arbetet med konfliktförebyggande har stärkts kraftigt sedan MP- och S-regeringen tillträdde".

Hade MP inte varit regeringsparti hade hela partiet stått upp som en kvinna och hårt kritiserat denna övning och påpekat att den är ett typiskt exempel på konfliktskapande och dessutom del av en militär upptrappning som kan gå överstyr. Nu låter man istället som om man aldrig hört talas om begreppet gemensam säkerhet, trots att just det begreppet varit ett grundfundament för grön säkerhetspolitik.

Det känns således som om partistyrelsen anammat samma roll som språkrören: att i första, andra och tredje hand tala som språkrör för den socialdemokratiskt dominerade regeringen istället för som språkrör för Miljöpartiet.

Jag har fått frågan hur jag hade svarat på den här motionen. Det hade blivit ungefär såhär, om jag nu snabbt formulerar mig lite på studs:

Svar på motion om fredsminister.
Vi har under de senaste åren sett en utveckling där krigsretoriken såväl i Sverige som i vårt närområde och i andra delar av världen har skruvats upp på ett förfärande sätt.  

Samtidigt har såväl den svenska som den globala vapenförsäljningen ökat och allt större del av den globala ekonomin går till militär rustning. 

Det har rått konsensus i Sverige om att att säkerhetspolitik är bredare än försvarspolitik baserad på militär styrka, men vi har alltmer sett hur detta reducerats till verbal fernissa medan  de konkreta åtgärderna nästan helt inriktas på militära delar.

Detta sker, oroande nog, på ett sätt som inte ligger i linje med den etablerade innebörden av begreppet gemensam säkerhet. En sådan säkerhet bygger bland annat på att ömsesidigt förtroende skapas, att agerande inte skapar nya konfliktytor och att försöka sätta sig in i hur motparten upplever ens eget beteende. Vi upplever att utvecklingen tycks glida i motsatt riktning och vårt uppdrag är att motverka denna olycksbådande trend. Vi delar t ex inte försvarsministerns uppfattning vad gäller höstens övning på  Gotland med deltagande av  tusen amerikanska soldater från bland annat USA:s marinkår. Vi beklagar att de miljöpartistiska statsråden i regeringen inte använt  regeringsformens 7 kapitel 6 paragraf  för att klargöra att man inte ställt sig bakom det värdlandavtal med Nato som den tidigare borgerliga regeringen tog initiativ till och som den nuvarande regeringen fullföljt.

I detta läge finns all anledning att ett land som Sverige tillsätter en fredsminister i motionärernas anda. Inför valet 2018 bör därför fredsfrågan åter bli en starkt profilfråga för vårt parti. Det behövs något parti som på allvar driver opinion för ett annat sätt att läsa konflikter och att bygga säkerhet än de modeller är grunden för såväl de borgerliga partierna som för våra nuvarande samarbetspartier. För Miljöpartiet är ledstjärnan icke-våld och byggande av säkerhet på djupare och bredare sätt än genom militär uppbyggnad.

Partistyrelsen tillstyrker således motionen, men vill dock betona att det finns skäl att även inrätta ett fredsdepartement. Vi ser detta såväl som en åtgärd för att rent praktiskt stärka Sveriges fredsarbete som en viktig symbolhandling som bär krav på globalt nytänkande.

En fredsminister - gärna med ett fredsdepartement som bas - skulle ha det övergripande ansvaret för att vi i Sverige inte deltar vare sig i framväxten av nya konfliktzoner i vårt närområde eller som vapenexportör till konflikthärdar, diktaturer och andra länder som kränker mänskliga rättigheter. Medling och spridande av konfliktlösning och  icke-våld som metod bör vara andra huvuduppgifter.

Partistyrelsen betonar att vårt parti är bildat med rötterna i fredsrörelsen och att vi från och med denna kongress åter skall prioritera fredsfrågan såväl i målsättningar som i praktiskt politik, såväl i riksdagen som i regeringen. Freden behöver alla de verktyg den kan få. Motionen tillstyrkes således.

söndag 8 juni 2014

Så tyckte MP för 25 år sedan (2): "Det vore tragiskt om tanken skulle begravas därför att den svindlar."

Motionärerna på valvaka 1988. MP in i riksdag.
"En bred och förutsättningslös utredning som belyser hur en samhällsstruktur och ett försvar helt utan militär skulle se ut skulle kunna bli ett gott underlag för en ny och seriös framtidsdebatt med en vision bortom upprustning och ökande sårbar komplexitet.

Kanske är det så att Sverige kan bli det första materiellt rika land som avvecklar militären och därmed skulle kunna gå hand i hand med Costa Rica som föredöme i just det avseendet.

Det vore tragiskt om tanken skulle begravas därför att den svindlar."

Så avslutas en motion (1988/89:Fö302) till Sveriges Riksdag. Inlämnad av mig och Åsa Domeij. Året var 1989.

Så här skrev vi:

Utvecklingen inom den militära sektorn går allt snabbare. En majoritet av världens vetenskapsmän ägnar sin tid åt vapenteknologi och krigsmaterielutveckling. 

För ett litet land blir det allt svårare att hänga med i utvecklingen. (-) Att bygga ett försvar baserat på militär styrka kommer i framtiden att innebära ökade uppoffringar eftersom omsättningstiden på krigsmateriel, vapensystem etc. kommer att snabbas upp med anledning av att vapen och system snabbare kommer att bli omoderna och verkningslösa.

Till detta skall läggas att samhällsstrukturen, som planeras och styrs fram,  medför ökad sårbarhet.

Ju mer såbart ett samhälle blir desto dyrare blir det att bygga upp ett militärt försvar som kan innebära en trovärdigt skydd. Ett sårbart samhälle kostar helt enkelt mer att försvara militärt.

En viktig del i resonemanget kring ett militärt försvar är att det finns en brytpunkt – en nivå – under vilken det inte fyller någon funktion, det blir helt enkelt för svagt i förhållande till den uppgift det skall fylla att det bara blir symbolvärde.Det finns gränser för hur svagt ett militärt försvar kan vara för att överhuvudtaget vara värt att satsa på.

Samtidigt finns naturligtvis en övre gräns för vad ett militärt försvar får kosta. I Sverige ökar militäranslagets andel av statsbudgeten och är nu uppe i totalt 8%. Totalt lägger de svenska skattebetalarna ner 70 miljoner kronor varje dygn på det militära försvaret.

I debatten krävs nu ökade anslag - JAS-projektet är uppe i 47 000 miljoner kronor, allt mer materiel är omodern och ibland kan det, enligt vissa bedömare, te sig sorglustigt att så mycket är så gammalt och omodernt.

Samtidigt som ökade anslag krävs till militären krävs insatser på andra områden: vården, skolan, miljövården. 

Det kanske är så att för att det militära försvaret skall fylla en rimlig funktion måste anslagen öka radikalt med tanke på hur sårbart vårt samhälle är.

Var går den ekonomiska smärtgränsen? Och framför allt: gör pengarna mer nytta inom andra samhällssektorer? Kan säkerheten och totalförsvaret bli bättre om man istället för den stora satsningen på militären  riktar in sig på en annan samhällsmodell, minskad sårbarhet, civilmotstånd, självtillit, småskalig energi- och livsmedelsförsörjning, ökad neutralitet och aktivare fredsarbete?

Kanske kan de 70 miljoner som vi varje dygn lägger ner på militärt försvar - som av militärer anses fullständigt otillräckligt - göra mer nytta genom att användas på annat sätt? Detta bör förutsättningslöst utredas!

Säkerhetspolitiken och totalförsvarspolitiken är något mycket större och mer komplicerat än en ensidig militärdebatt ger sken av. Det handlar om:
- utrikespolitik
- handelspolitik
- biståndspolitik
- nedrustningspolitik
- neutralitetspolitik
- energipolitik
- jordbrukspolitik
- sjukvårdspolitik
- regionalpolitik
- skattepolitik
- näringslivspolitik
- ekonomisk politik

En bred och förutsättningslös utredning som belyser hur en samhällsstruktur och ett försvar helt utan militär skulle se ut skulle kunna bli ett gott underlag för en ny och seriös framtidsdebatt med en vision bortom upprustning och ökande sårbar komplexitet.

Kanske är det så att Sverige kan bli det första materiellt rika land som avvecklar militären och därmed skulle kunna gå hand i hand med Costa Rica som föredöme i just det avseendet.

Det vore tragiskt om tanken skulle begravas därför att den svindlar.

Undertecknat 22 januari 1989, av Birger Schlaug (mp) och Åsa Domeij (mp) 

 

Kommentar:
Ett liknande krav vore högst relevant att ställa idag. Samtidigt som ökande anslag krävs till militären krävs onekligen insatser på andra områden: vården, skolan, äldreomsorgen och klimatinvesteringar. Var går den ekonomiska smärtgränsen? Och framför allt : gör pengarna mer nytta inom andra samhällssektorer för att värna demokratin?

Kan säkerheten bli bättre om man istället för den stora satsningen på militären riktar in sig på en annan samhällsmodell än den vi har byggt upp under många år. För att ta några exempel:  minskad generell sårbarhet genom robustare strukturer och system, ökande självtillit, aktivare freds- och konfliktlösningsarbete, mindre sårbar energi- och livsmedelsförsörjning, utvecklat och mer effektivt rättssystem, en verkligt genuin satsning på skolan och offensiv satsning på internationella civila sjukvårds- och räddningsteam.

Vi lever i en värld som har överflöd på militär utrustning, krigsflygplan för att döda, befäl och soldater. Samma värld har ont om medicinsk utrustning, räddningshelikoptrar för att rädda liv, läkare och  sjuksköterskor. Borde inte något land våga ta detta faktum på allvar och satsa sina resurser där det är brist?

Som sagt: Det vore tragiskt om tanken skulle begravas därför att den svindlar.

onsdag 7 augusti 2019

Grymhetens härskarkonst



Så har då SvD (Under strecket) recenserat Max Blomentals The management of savagery.

En mycket bra recension, vilket möjligen får SvD:s ledarsida att fundera över sitt berättigande...

Bokens tema och grundläggande fundament är nog inte nyheter för alla, men säkert för dem som ser på världen enbart med höger öga och blundar med vänster för att slippa få sin världsbild ifrågasatt. Det gäller att se med båda ögonen om man har tillgång till sådana...

Bokens innehåll är så väl dokumenterat att den som vant sig att se med ett öga kanske vill blunda helt för att upprätta en lika bekväm som skev världsbild. Det är därför det är så bra att det är Under strecket i SvD som boken avhandlas.

Bra inte minst i en tid när svenska ledarskribenter och politiker binder upp Sverige allt mer vid USA:s militär och vid "informationsflöden" i häraden kring CIA i akt och mening att föra in Sverige i Nato genom att få oss alla att blunda med ena ögat.

HÄR finns artikeln. Och här ett utdrag:
Bumenthals huvudpoäng är att nästan ingenting av detta hade varit möjligt utan USA:s – och några av dess bundsförvanters – aktiva stöd till olika jihadiströrelser i syfte att bekämpa den ena eller den andra motståndaren. Redan i augusti 1979 drev president Carters nationella ­säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski igenom ett program för militärbistånd till mujaheddin (”gudskrigarna”) i Afghanistan som gjort uppror mot den Moskvastödda regimen i Kabul. Syftet var, har Brzezinski senare med­givit, att provocera fram en militär intervention som skulle ge Moskva dess eget demoraliserande Vietnamkrig.
Just detta skedde julen 1979 och ledde till åtta års sovjetisk militär katastrof. 1985 inleddes på president Reagans tillskyndan CIA:s mest omfattande hemliga utlands­program någonsin, Operation Cyclone, som försåg både mujaheddin och tillresta arabiska jihadister med avancerade vapen och utbildning i miljarddollarklassen. Sam­tidigt producerade det civila biståndsorganet Usaid fyra miljoner skolböcker som lärde ut till afghanska grundskoleelever att de skulle sticka ut ögonen och amputera benen på ryssar – dessa skolböcker anammades senare av talibanerna i deras koranskolor.
Men det medförde också att grupper som al-Qaida föddes och blomstrade under afghanernas kamp mot den sovjetiska supermakten. Tack vare USA:s och Saudiarabiens finansiella och militära stöd kunde Usama bin Ladins och bland annat Hekmatyar Gulbuddins kvinnoföraktande terrororganisationer sätta sin prägel på Afghanistans ­politiska karaktär, även under och efter talibanstyret 1996– 2001 som ju Bushadministrationen gjorde slut på med sin känslostyrda våldsintervention efter 11 september 2001.
Då hade ändå det kring bin Ladin personfixerade terror­nätverket al-Qaida bränt sitt dödligaste krut. När Bush & co på ytterst skakiga grunder invaderade Irak 2003 och störtade dess diktator Saddam Hussein föddes en ännu farligare organisation, eller rörelse, som efter ett knappt decennium manifesterade sig som Islamiska staten i Irak och Syrien. Ironiskt nog var ett av Bushadministrationens huvudargument för invasionen att Saddam­regimen var den främsta statliga sponsorn av al-Qaida. I själva verket varnade Saddam, både under sitt styre och efter att han greps i december 2003, för alla former av ­islamistisk jihadism. I stället ledde ockupationsmaktens upplösning av den irakiska armén och utrensning inom statsapparaten till att allehanda sunnimuslimska jihadistorganisationer fritt kunde rekrytera mängder av ­krigare bland frustrerade före detta officerare och statstjänstemän.
USA:s ockupation gav alltså direkt upphov till terrorismen i Irak, inte tvärtom, summerar Blumenthal: ”Den internationella jihadismens pestsjukdom som USA bidrog till att släppa loss genom sin hemliga kallakrigs­intervention i Afghanistan skulle komma att expandera och bilda metastaser till följd av den amerikanska ockupationen av Irak.”

För mig personligen är det en påminnelse om hur jag själv bar mig åt. Jag var huvudtalare  i en demonstration utanför sovjetiska ambassaden, tillsammans med Bengt Westerberg. Det handlade om Sovjetmaktens förfärande agerande i Afghanistan. Men också vitmålande av deras motståndare. På tunnelbanan hem började jag fundera över vad jag egentligen visste om Afghanistan. Mer än vad jag läst i svenska tidningar. Där allt var svart-vitt, präglat av informationsflöden som hade syfte. De sovjetiska militärerna betedde sig fruktansvärt åt. Var man emot det förhatliga sovjetiska regimens agerande var man god. Men den som är emot det onda är inte med självklarhet god. Den som är emot ett förtryck är inte självklart emot ett annat. I tunnelbanan bestämde jag mig för att läsa på ordentligt om Afghanistans historia, uppbyggnad och strukturer. Förstod att grupper som utmålades som de goda och demokratiska vare sig var det ena eller det andra. Men de strukturer som råder i landet  kan man inte kriga sig till underkastelse, förståelsen för dess historia och sociala nätverk, beroenden och till och med geografi var noll i vår del av världen .

Hade svenska riksdagsledamöter orkat läsa på hade de förstått att det militära krig som Sverige blev en del av i Afghanistan inte kan vinnas. Jag försökte få de som då var i ledningen för MP att förstå, men de hade redan bestämt sig, hade inte tid att lyssna. Att gå emot svenskt militärt deltagande - vilket inte uteslutet civilt bistånd etc - hade varit detsamma som att, trodde man nog, försvåra en kommande regeringsmedverkan under S-ledning.


lördag 2 augusti 2014

Hoppla, amerikanskt flyg... där blev kampanjjournalistiken överkörd...



Kanske borde jag skriva några rader om att det var ett amerikansk signalspaningsplan (inte ryskt) som struntade blankt i att man flög över svenskt luftrum trots svensk reaktion. Detta inträffade den 18 juli i år.

Nu ville förstås vare sig militär eller UD egentligen berätta att det var ett amerikansk plan, det vore ju så mycket mysigare om man kunde se till att upplysningen var att ett främmande militärt flygplan medvetet kränkt svenskt luftrum och att ryktet spreds om att det var  ryssarna som provocerade, trotsade och kränkte. Det ligger liksom mer i linje med såväl Svenska Dagbladets kampanjjournalism som militärens och Carl Bildts intresse.

Men så råkade en tjänsteman på UD försäga sig när tungan slant. Hen försökte tysta journalisten - som förstås inte var kampanjjournalisten Mikael Holmström eller någon annan medlem av Krigsvetenskapsakademien som skriver artiklar i SvD - genom att säga att "det får du inte skriva". 

Nu är det så att man så gärna ser mellan fingrarna när Nato bryter regelverken och struntar i svensk order om att inte flyga in med militärplan över landet men blåser upp ordentligt när ryssarna provocerar även om detta sker utanför Sveriges luftrum. Det är liksom så militär, UD och främst SvD fungerar.

"Jag kan se rubrikerna framför mig om det hade varit ett ryskt flygplan", kommenterade Peter Rådberg (MP) lakoniskt.

Så här har det alltid varit, även om det helst inte talats om det. Låt mig påminna om försvarsmaktens tidigare tidning Marin Nytt nr 5-6 från 1982 som råkade avslöja att svenskt vatten var en motorväg för... Nato-ubåtar.


Jag var en av dem som skrev en del debattartiklar där jag hänvisade till Marin Nytt. Artiklarna kom inte in någonstans. Men det kan ju bero på allt möjligt; t ex att redaktörerna ansåg att jag skrev som en kråka, var en suspekt miljöpartist eller vidarebefordrade sådant som stod i en informationstidning som egentligen var riktad till officerare och andra inom marinen.

Hur som helst: såväl Marin Nytt som artikeln skriven av örlogskapten Nils Bruzelius existerar även om det ryktades att just det aktuella numret blev svårt att få tag på. Det här kan man bland annat läsa i denna tidning:

"Om man försöker sätta sig in i hur ett försvarskrig i Centraleuropa skulle gestalta sig finner man behovet av transporter mellan Sovjetunionen och krigsskådeplatserna snabbt kommer bli stort. Behovet är större än vad järnvägs- landsvägs- och flygtransporterna kan klara. Lösningen på det problemet är sjötransporter från Leningrad-Riga till hamnarna i Polen och Östtyskland. Denna transportväg har mycket stor kapacitet, men den måste skyddas. Det hotas av angrepp från NATO:s flyg, ytattackfartyg och från NATO:s ubåtar."

Örlogskapten Nils Bruzelius menade att NATO-ubåtar lätt kunde gömma sig i svenska vatten, där sovjetisk militär inte skulle kunna komma åt dem. NATO hade alltså avsevärda skäl att befinna sig i svenska vatten.

Detta fick man uppenbarligen inte säga högt i Sverige på 80-talet.

Att utrikesminister Carl Bildt, som var den som mest ihärdigt hävdade att det var sovjetiska u-båtar som kränkte svenskt vatten, någonsin kommer att acceptera tanken som örlogskapten Nils Bruzelius och många andra framförde är inte troligt. Stora delar av hans karriär byggdes ju upp på hans kamp mot just sovjetiska u-båtar... Åtminstone en del av dessa ubåtar visade sig vara minkar och svenska taxibåtar.
 
Hur som helst: att amerikanarna bär sig illa åt innebär inte att ryssarna inte bär sig åt. Vare sig på 80-talet eller idag. Putin och Obama har åtminstone en sak gemensamt - vid sidan av en del skillnader: man skriver om historien efter eget godtycke och anser att eget militärt mördande är finare än andras - och att folkrätten skall anpassa sig till deras eget intresse. Det vill säga att det är helt i sin ordning att annektera Krim respektive skicka drönare in i främmande länder och ta kål på utvalda individer och de som råkar befinna sig i närheten.

Det första som faller i krig och konflikter är försöken att hålla sig till sanningen. Det gäller onda, goda och förmodligen de flesta av oss andra som ligger någonstans mittemellan och dallrar i skummet av värderingar, föreställningar, fördomar, önskemål, avsikter och erfarenheter.

Vi ser så gärna det vi vill se, vi hör så gärna det vi vill höra, vi vill så gärna få våra föreställningar bekräftade att vi stundom blir både blinda och döva. Ett sätt att hjälpligt försöka undkomma denna allmänt mänskliga funktionsnedsättning är att åtminstone vara medveten om den. Men inte ens det hjälper alla gånger.

tisdag 15 januari 2013

Folk och försvar

Folk och försvar - samlas enligt tradition sedan 40-talet.
Sälens Högfjällshotell. Sedan många år plats för den årliga rikskonferensen för Folk och Försvar. 


Där samlas de som är, eller vill vara, gräddan av svensk försvarsdebatt. Dock icke i år, ty försvarsberedningens ordförande och tillika moderaten Cecilia Widegren finns inte på plats. Vilket tolkas som att moderaterna numera lågprioriterar försvaret för att få råd att införa ett ytterligare jobbskatteavdrag. Man kan förstås också de det som att även en och annan moderat insett att de pengar som idag hamnar hos militären är bortkastade på något som i realiteten är mer av nostalgiskt betingad ångestterapi än reellt försvar i en tid som vår.


Enligt en kvällstidning - ta det för vad det är värt - skall en anonym ledamot i beredningen meddelat att Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna ser hot från en militär upprustning i Ryssland som skäl att satsa mer på försvaret. Moderaterna å sin sida talar hellre om klimatkris och miljöhot med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Allt enligt den anonyme som sägs ha talat med kvällstidningen.

Socialdemokraterna anklagar numera moderaterna för att man släpper till för lite pengar till vapen, ammunition och manskap. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg är upprörd ty Ryssland lurar i vassen. Om det må man ha olika åsikter, men Lindbergs argumentation tillhör nog de uslaste i grenen. Det sämsta av argumenten är nog att Ryssland "med olika ekonomiska metoder" försöker "utöva ett direkt inflytande i Västeuropa  som exemplifieras av att Gazprom - vars delägare är ett företag där Carl Bildt suttit i styrelsen - köpt "strategiskt viktiga tillgångar i Grekland".

Tja, det är väl globaliseringen och de fria kapitalrörelsernas effekt att också företag man inte gillar agerar på marknaden. I detta fall är det för övrigt EU som uppmanat till utförsäljning i Grekland. Att Carl Bildt utgjort ett hot mot Sverige kan jag hålla med om, men det var nog inte det Lindberg menade... Tillgångar i Grekland känns mindre hotande.


Kring rikskonferensen på högfjällshotellet tillhör det reglerna att det skall göras en del utspel. Sålunda meddelade den svenska regeringen att ett intimare försvarssamarbete inom Norden vore en trevlig vision att äga. Vilket fick Socialdemokraternas talesperson i försvarsfrågor Peter Hultqvist att uttala att man "måste vara försiktig med alliansfriheten".

Hallå, Peter! Hör du mig? Peter! Peter! Hallå! Du, alliansfriheten var du med och skrev bort för ett antal år sedan. Lissabonfördraget innehåller en solidaritetsklausul som medför att EU-länderna ska ställa upp för varandra i händelse av väpnat angrepp. Fast, det glömde jag bort, det skall vi inte prata så högt om... Det ligger i hyckleriets spelregler att som politiker i landet Sverige hävda att - håll i er nu! - eftersom  EU inte är en strikt militär allians, utan bara en union där man lovar att försvara varandra vid militärt angrepp, så står det inte i konflikt med alliansfriheten. Som avdankad politiker lär man väl ändå ha rätt att säga som det är.


Det mest spektakulära - om man får tro medierna - är att ÖB berättat att svenskt försvar kan hålla ut en vecka om vi blir anfallna.  Och att den moderata försvarsministern tycker det är högst tillräckligt. Upprörda röster höjs. Inte minst från försvarspolitiker  i FP, KD och C som alla känner hot från öst. Om inte annat så för att stärka sin egen ställning i sina partier. Statusen som försvarspolitiker är nämligen bara knappt högre än  partistatusen som kulturpolitiker.

Nu är det på det sättet att Sverige på många, många decennier i realiteten inte kunnat försvara sig mot en stormakt som skulle få för sig att anfalla. Det vet nog alla som håller på med det här. Jag insåg det redan 1988 då jag hamnade en vända i försvarsutskottet. Jag var då inte benägen att förorda nedläggning av den militära verksamheten. Men embryot till att jag blev det föddes där.

Man har gjort hyckleriet till regel genom att utmåla hotbilden på ett sätt så att den matchar det militära försvar vi haft vid olika tidpunkter. Varenda krona som läggs ner på militären har därför mer med ångestterapi att göra än med reellt militär försvar. Skulle militären kunna försvara hela Sverige så skulle dess budget vara skyhögt högre än idag. Vilket vi skall vara glada för att den inte är, för att det något som militären är usel på så är det budget, ekonomi och konsten att redovisa vart pengarna tar vägen. Erfarenheter från de budgetförhandlingar jag deltagit i gör mig nästan matt av förskräckelse  Pinsamt är bara förnamnet. Jag har hört finansministrar sucka - och som jag förstått det, har det moderatledda finansdepartementet inte varit lika uppgivet som det socialdemokratiska var.

En icke oansenlig summa av militärens pengar gå¨r förresten till reklam för att upprätthålla bilden av ett försvar. När man 2010 köpte reklamtjänster för 300 miljoner kronor gick uppdraget till mediebyrån Carat, för den som tycker sådant är intressant att veta. Carat hjälpte också Svenska Spel att göra reklam. Militärens upphandling visade sig emellertid vara felaktigt skött. Försvarsmakten tvingades betala 275 000 kronor i böter. Försvaret jobbar på en marknad som alla andra  Kan man lägga ut pengar på skumtomtar och kaviar med banansmak kan man väl också lägga ut dom på militären och reklam för densamma. Ångestterapi, ni vet. Hyckleriet får man på köpet.



onsdag 7 oktober 2020

Trovärdigt trots dramaturgin...?


Dokumentärserien om Estonia är onekligen sevärd. Och trovärdig, kan i vart fall tyckas, trots dramaturgin. 

Miljöpartiet, liksom riksdagens majoritet, motsatte sig den socialdemokratiska idén att gjuta in fartyget i betong. Frågan kvarstår: Varför ville regeringen detta? För "gravfridens" skull? Där började den serie av händelser som fick igång konspirationsteorierna. Som alltmer för många - inte minst inom en del seriösa medier som SVT - skulle komma att framstå som mer troliga än den offentliga bilden som kantats av märkligt mörkande av sådant som sedan avslöjats, av märkligt brännande av bakgrundsmaterial till utredning och nån sorts beröringsskräck hos ansvariga politiker. Nu senast då statsråd getts tillfälle att se dokumentären innan den sändes, men valt bort att inte göra det trots att den tycks innehålla bildbevis på ett hål som inte borde finnas. 

Hur som helst: idén med betongen medförde i alla fall att bottenförhållandena undersöktes noga. Det var olika sorters lera. Inga tecken på att något skulle kunna slå upp hål på fartyget då det sjönk, i vart fall enligt dokumentären. Vilket - om det nu är sant - ställer frågor om det förvånansvärt stora hålet som upptäckts.

I dokumentären utreds mer eller mindre trovärdigt att det inte tycks vara bogvisiret - eller någon form av container som tappats av annat fartyg - som slagit upp hålet. Det har krävts åtskilliga hundra ton för att trycka in hålet. Sprängning inifrån? Tydligen skulle det gett en helt annan utformning av hålet, enligt tillfrågad expertis. 

Att Estonia flera gånger haft militärt smuggelgods ombord är redan fastslagit. Sovjet hade upplösts, närmast anarki rådde vad gäller militär fysisk och elektronisk utrustning. Bland annat den brittiska underrättelsetjänsten hade intresse av smuggelgods, liksom den svenska motsvarigheten. Enligt vittnen kördes militäraktiga fordon, med militär eskort, ombord, vilket försenade fartygets avgång. Huruvida detta har med händelseutvecklingen att göra är förstås oklart. 

Teorin om att en ubåt medvetet eller av misstag kört in i Estonia har förstärkts genom dokumentären. En brittisk, eller svensk, som varit följebåt? Eller rysk? Ryssland hade uppenbarligen vädjat till såväl Storbritannien som Sverige att sluta föra ut smuggelgods av militär att. 

Tulltjänsteman på svenska sidan hävdar att han flera gånger fått order att inte stoppa/undersöka vissa bilar som forslats med Estonia. Hävdar att han på fråga fått svar att ordern kommit "från högsta ort", vad nu det kan vara i så fall. Kungen, regeringen eller militärens minst offentliga del... Kontoret för särskild inhämtning, som det heter. Eller något liknande. Kungen lär i vart kunna uteslutas...

I samband med senaste utredningen om Estonia framkom en del. När bakgrundsmaterial efterfrågats har svaret varit att det bränts. Vilket är allt annat än brukligt. Detta har varit känt sedan tidigare, men förstås hamnar det i nytt ljus efter upptäckten av det stora upprivna hålet på Estonia. Det finns en sanning någonstans. Och det finns de som känner till den. Att den inte också skulle finnas i Sverige är osannolikt - om än inte helt uteslutet.

Hade den socialdemokratiska regeringen, under ledning av Ingvar Carlsson, fått igenom att Estonia skulle gjutas in i betong hade dokumentären inte kunnat göras. En av de som ihärdigast agerat i riksdagen - några år inpå 2000-talet - är Lars Ångström (MP). I en sevärd interpellationsdebatt med statsrådet Mona Sahlin svarar denna på temat att hon finner det oförskämt att ifrågasätta regeringens agerande eftersom hon inte är en sådan som inte är ärlig. 

Nu har istället KD begärt debatt i riksdagen. Synd, tror att anslaget blivit bättre om MP haft någon som följt upp den kunskap som funnits sedan tidigare, men det är kanske svårt som regeringsparti underställt socialdemokraterna. 

Jag var ett av språkrören då riksdagen hanterade förlisningen. Min egen uppfattning? Sjukt, eller i vart fall oroande och obehagligt, från första stund. Lars Ångström säger i slutskedet av dokumentären att det egentligen inte behövs någon utredning, det räcket med att någon säger sanningen. Det är också min uppfattning. 

Däremot behöver sanningen inte vara den värsta tänkbara. Men något döljs, kanske bara något så simpelt som Sveriges agerande på uppdrag från främmande makt i form av Natoland som ville komma över kunskaper om ryskt missilförsvar eller något annat. Kanske var inte ens regeringen medveten om vad Försvarsmaktens inre kärna höll på med. Kanske handlade det i grunden om vanligt militärintrikat spioneri, sådant som förekommer från alla håll (även svenskt) och i alla tider (även nu). Och sen gick det snett. Av misstag. Med följder som inte var planerade. Men visst finns sanningen bevarad hos några som än idag lever. Kanske döljs bara en detalj som är politiskt känslig, kanske något större, kanske inget alls...

fredag 8 oktober 2010

Militären som professionell lögnare

Svensk militär ljuger professionellt om läget i Afghanistan.

I SvD berättas om att svensk trupp, under centralt Natobefäl, hamnat alltmer i akuta krigshandlingar. "Försvarsmakten har begränsat informationen till svenska folket om striderna till ett minimum", skriver SvD. 

Jo, det där känns igen från allt som har med militären att göra. Man ljuger så gott man kan. Som alla andra militära organisationer. Lögnen ligger inbäddad i befälens uniformer. Djupare ju fler metallbitar man bär. 

Lögnen är krigets syster. Fast det heter så här på det uniformerade språket: "Vår rapportering har varit fragmentarisk." Det var väl inte minst viktigt att köra den fragmenterade stilen inför valet. Snopet om Vänsterpartiet skulle få vatten på sin kvarn, när andra politiker berättade sagan om alla framgångar. Ett argument som också snuddas vid idag.

"Varje kula som skjuts mot oss är politisk dynamit", sägs det i Högkvarterat. Minst tio gångar har den svensk-finska truppen begärt in flygunderstöd från USA. Därmed växer svensk trupp in allt mer i den amerikanska krigföringen. Så enkelt är det.

Tyvärr var det givet att det så skulle bli i samma stund som riksdagen beslöt att skicka svensk militär trupp till Afghanistan. Men man blundade, vägrade läsa på den afghanska historien, vägrade lära sig något av det som varit, vägrade begripa att ett krig av denna sort i Afghanistan inte kan vinnas utan bara tvångsgöda sympatier för talibanerna.

De hårdaste striderna drabbade svenskar och afghaner i slutet av juli. "Det var ett helvete på jorden", säger en anonym officer till tidningen. Anonym. För den som säger så vågar inte stå för detta i det demokratiska landet Sveriges krigsmakt.

Chefen för den svenska styrkan Gustav Fahl känner sig dock förvissad om att man har ett "fortsatt gott stridsvärde". Man upplever goda resultat, enligt Fahl, som berättar att man mellan flygattacker, dödsoffer och annan militär vardagsmat delat ut skolböcker, vilket sägs burit god frukt.

Tidningen meddelar att den svenska militära närvaron i år medför en direkt kostnad på 1,4 miljarder och ger bildbevis på hur svenska pengar kunnat bekosta en vattenpump - genom insamlade pengar från Svenska Afghanistankommittén. Försvarsministern vägrar inse att den militära närvaron triggar talibanerna och de som i brist på annat hamnar på deras sida...

Och försvarsutskottets ledamöter säger sig inte fått veta någonting, de får läsa på försvarets hemsida, berättar en av dem. Herregud! Och detta skall vara landets försvarspolitiska adel! Ett tips: det finns telefon  och något som kallas personliga möten med soldater som är tillfälligt eller stationärt hemma - om man misstänker att telefoner och e-post är avlyssnad. Det funkar, jag lovar. Det funkade redan i slutet av 80-talet då jag själv satt i försvarsutskottet och ville veta mer än de trudelutter som formellt levererades.

tisdag 22 april 2014

Mer pengar till militären

Jaha, då är det dags för nästa utspel om det militära försvaret. Regeringens fyra partiledare meddelar på DN-Debatt att man "väsentligen" skall öka resurserna till militären för att "kraftigt stärka försvarsförmågan".  Ett antal nya JAS-plan, mer luftvärn, några u-båtar och lite annat skall bekostas av 5,5 miljarder kronor ytterligare till militären. Skälet är det ryska uppträdandet vid Svarta Havet. Detta är allianspartiernas samlade besked, meddelas på DN-Debatt. 

Föga imponerande. Ur vilket perspektiv man än tittar. Nu handlar det om inrikespolitik inför valet (det ser ju illa ut om sossarna vill satsa mer än Björklunds regering) och symbolisk ångestdämpning. Det kommer fortfarande att vara bortkastade pengar, även om man ser det ur ett militaristisk perspektiv. Så mycket har jag lärt mig under åren som politiker: hotbilden har alltid anpassats efter hur mycket pengar riksdagen ansett det vara värt att lägga på militären och vad det fuktade fingret säger om inhemsk opinion.

Nu är det tack och lov så att Sverige inte är hotat av utländsk makt. Trots att Sverige gör en del för att provocera Ryssland genom att t ex upplåta Norrbotten till krigsövningar för Nato och intimt samöva med samma organisation som växt allt närmare Ryssland. Det är knappast nedväxling som skett. Det är uppväxling. Och Sverige deltar i spelet. Sossar och borgare är överens. För egentligen är man ju överens. Innerst inne. I kärnan. Man vill nå dithän att det mest blir en formalitet att ta det sista steget: att bli medlem i Nato.

Var och en som följer rysk politik vet att det finns fyra länder som ingår i den ryska intressesfären – såväl ekonomiskt som politiskt. Länderna är Ukraina, Vitryssland, Georgien och Kazakstan. Detta är nog så problematiskt.

I en tid när Nato stegvis flyttar fram sina positioner är det värt att notera att Nato-baser i dessa länder skulle uppfattas lika förfärande för Moskva som en rysk bas i Kanada eller Mexiko skulle göra i Washington.

Det finns mycket att vara djupt kritisk till när det gäller Putin och rysk politik. Såväl inrikes- som utrikespolitik. Men för politiker som t ex Jan Björklund - uppbackad av inte minst SvD:s hetspropaganda - räcker inte det som är. Det gäller att få "folk att mjukna"... som SvD så vackert skrev för en tid sedan.

Alliansregeringen och sossarna - och tydligen i viss mån också Vänsterpartiet - tycks nu ha mjuknat...


Det vore ju spännande om något parti skulle ge sig på att plädera för militär nedrustning i en tid som denna. Och istället pläderade för motsvarande upprustning av civilsamhällets förmåga att överleva kriser - att minska sårbarheten i såväl livsmedelsförsörjning som systemuppbyggnad. Att istället för militär uppbyggnad bygga fungerande rättssystem och rejält upprustad skola i en tid när demokratin faktiskt hotas inomnationellt. Att istället för JAS-plan och korvetter bygga fungerande räddningstjänst för såväl nationella som internationella uppdrag. Att våga bryta ett destruktivt mönster i en tid när det finns gott om militär, krigsflygplan, vapen och ammunition men ont om läkare, räddningshelikoptrar, sjuksköterskor och läkemedel.

Kort sagt: det skulle behövas en antimilitaristisk rörelse. Särskilt nu när ropen på upprustning ekar över världen. Förra året spenderades 11 500 miljarder kronor på militära utgifter i världen. En del bidrog Sverige med. Drygt 40 miljarder för att upprätthålla den svenska militären. Resten i form av att vara en av världen större vapenexportörer - Sveriges exportera vapen till 61 länder till glädje för såväl Björklund som den gamle metallordföranden.

USA lägger ner 640 miljarder dollar på militären varje år, Ryssland satsar 87,8 miljarder, "bara" 20 miljarder mer än det förhållandevis lilla Frankrike. USA:s och Natos styrkor är högteknologiska och högpresterande. Ryssarna planerar byta ut sitt ålderdomliga materiel mot högteknologiskt och högpresterande. Det drar pengar från annat som Ryssland skulle behöva.

Militärutgifterna lär komma att växa så länge som världsekonomin växer, meddelas från Sipri. Det finns tydligen ett samband mellan ekonomisk tillväxt och våldsapparaten.

onsdag 18 mars 2020

Tyvärr hade vi rätt

Skriver tillsammans med bland annat KG Hammar, Maj Britt Theorin, Birgitta Hambreus, Ingela Mårtensson, Lars-Gunnar Liljestrand, Margareta Zetterström och f.d. försvarsministern och riksdagens talman Thage G Peterson.





Ett avtal mellan talibanrörelsen och USA undertecknades den 29 februari. Vi som har kämpat mot kriget och mot Sveriges deltagande i kriget känner en stor glädje och lättnad över att vapnen tystnat. Ingen kan garantera att det innebär verklig fred, men om USA:s, Natos och andra allierades trupper (inklusive Sveriges) verkligen hemkallas innebär det ett stort steg på väg till fred.
Vi hoppas att det nu överenskomna dokumentet sätter stopp för att Afghanistan blir ett fäste och fristad för internationella terrorister och terrornätverk.
En helt annan fråga är om afghanerna klarar att på fredlig väg lösa alla de motsättningar som ackumulerats under utländskt förmyndarskap. 19 års ockupation (och före det ett decennium av sovjetisk ockupation) har satt djupa spår i nationen och att tro att de skulle läka över en natt är naivt.
De som inte visste det förut måste nu erkänna att Afghanistans problem med kvinnoförtryck och ett underutvecklat utbildningssystem är problem
som inte kan lösas med militär intervention utifrån.
Nu måste västvärlden i stället pröva den andra vägen, att med ekonomiskt bistånd underlätta försoning och återuppbyggnad i det krigshärjade landet.
Det långa kriget, som varat två gånger längre än första och andra världskriget tillsammans, har kantats av lögner och halvsanningar.
Krigsförespråkarna talade osant om ett klart FN-mandat. De internationella soldaterna bar inte FN:s blå baskrar. Utan Natos hjälmar. Man sa att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men de svenska soldaterna deltog i strid och dödade. Propagandan för Sveriges krigsinsats hade inga gränser. Om Sverige tog hem soldaterna skulle alla skolor tvingas stänga och händerna huggas av de afghaner som röstade i de stundande valen.
För svenska folket marknadsfördes kriget som en humanitär intervention. Alla ville delta i ”kriget mot terrorismen”. Så också Sverige. Om vi inte krigade i Afghanistan var Sverige i akut fara. Från dåvarande ÖB kom 2004 det förbryllande beskedet att ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”. Många bland svenska folket stödde från början deltagande i kriget. Men efterhand växte tveksamheten. Allt fler insåg att kriget var både orättfärdigt och meningslöst och att Sverige utnyttjades av USA och Nato.

Ett brett upprop med kravet ”ta hem trupperna” offentliggjordes av oss i februari 2007. Över 7 000 svenskar skrev under. Det var representanter från alla politiska läger. Och från svenskt kulturliv. Vi minns i dag särskilt Hasse Alfredsons och Eva Mobergs stöd och insatser.
Att det var USA:s krig och att Sverige deltog för att kvalificera sig som en militär partner till USA och Nato var inget som det officiella Sverige talade högt om. Det kom bara med i en bisats då regeringen varje år begärde riksdagens ja till fortsatt svensk trupp.

Det vackra talet om humanitära mål föll som ett löv till marken då utredningen om Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2002–2014 lades fram 2017. Inget av de fina humanitära målen uppnåddes. Endast målet om att vara en trogen militär partner till Nato uppfylldes, enligt utredaren.
Nu kan kriget summeras.

Kostnaderna för Afghanistankriget är ofattbara och skrämmande. Vad Sverige har lagt ner på det svenska deltagandet har mörkats. Regeringen bör inte minst av moraliska skäl ge Riksrevisionen i uppdrag att utreda vad de verkliga kostnaderna uppgår till. Svenska folket har rätt att få veta vad kriget totalt har kostat dem.

Afghanistan är i dag ett förött land. Snart tjugo års krig har inte lett till bättre levnadsförhållanden. Tvärtom. Det har blivit sämre för det afghanska folket. Inte minst kvinnornas situation är mer katastrofal i dag än före kriget. De allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister.
Kriget har lett till över 200 000 dödade afghaner. Förra året 2019 var dödssiffran för civila afghaner högre än något år tidigare. En tredjedel av alla dödsoffer är barn. Flera hundra tusen är sårade. Miljoner afghaner är på flykt från sina hem och sitt land.

Regeringens utredare gav oss kritiker rätt på i stort sett varje punkt. Svenska soldater hade inte i Afghanistan att göra.

Krigets anstiftare, USA och Storbritannien, men även svenska Försvarsmakten hade bristfälliga kunskaper om Afghanistans historia. Ingen utomstående har någonsin vunnit ett krig i Afghanistan. Så länge främmande makters soldater finns på afghansk mark så fortsätter det väpnade motståndet mot inkräktarna. Vi varnade för detta och hänvisade till Afghanistans långa krigiska historia. Men det var inget som Nato eller Sverige tog hänsyn till.

Afghanistankriget är en katastrof. Det svenska deltagandet är inte bara ett misslyckande. Kriget är också en skamfläck för Sverige. Det svenska krigsäventyret är ett sorgligt kapitel i Sveriges historia. Sverige har deltagit i ett nykolonialt krig i Asien. Nu måste Sveriges regering, sedan USA kommer att avsluta kriget och så småningom lämna landet, omedelbart se till att de resterande svenska soldaterna tas hem. Annars är risken stor att Sverige blir det enda krigförande landet, som biter sig fast i Afghanistan.

Det vore ett dåligt eftermäle som skulle sitta i för generationer.
Thage G Peterson
före detta talman i Sveriges riksdag och försvarsminister
Lars-Gunnar Liljestrand
före detta ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Maj Britt Theorin
före detta nedrustningsambassadör
Stefan Lindgren
författare och före detta ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Birgitta Hambraeus
före detta riksdagsledamot
KG Hammar
före detta ärkebiskop för Svenska kyrkan
Gösta Hultén
medgrundare av Svenska Afghanistankommittén
Ingela Mårtensson
före detta riksdagsledamot Folkpartiet
Birger Schlaug
före detta språkrör för Miljöpartiet
Margareta Zetterström
författare och översättare